I nyheterna den 30 januari fick vi veta hur Eskilstuna kommun tänker lösa det problem man anser sig ha med de romska tiggarna i staden. Varje tiggare ska vända sig till någon myndighet och begära tillstånd att tigga. På detta sätt avser man att befria tiggarna från deras utsatta situation. Det uppges att inrikesministern tycker att tanken är intressant.

Genom ett tillstånd att tigga ska alltså tiggarnas utsatta situation förändras? Vi kan väl anta att inte alla tiggare får tillstånd. Annars vore ju åtgärden ett slag i luften. Två frågor: Hur kommer den utsatta situationen att förbättras för dem som får tiggeritillstånd? Och: Hur kommer den utsatta situationen att förbättras för dem som får avslag och inte har möjlighet att tigga för sitt uppehälle?

Det är väl inte för starkt att här tala om kvalificerat hyckleri? Att tvingas tigga innebär förvisso att förnedras. Men den som saknar arbete eftersom man är utsatt för evinnerlig diskriminering i sitt hemland, vad kan den människan göra? Vad är alternativet?

Ett alternativ är att tigga någon annanstans, där folk orkar se tiggarna. Ett annat är att tiggaren tar livet av sig och sin familj. Det händer tyvärr. Hur ser Eskilstuna kommun på dessa två alternativ? Då tiggarna far någon annanstans slipper Eskilstunaborna undan. Med döden upphör förnedringen, men inte minnet av den och av hyckleriet och dess upphovsmän och instämmande ministrar.

Hur ska de medborgare som inte kan uthärda åsynen av tiggare, alltså inte uthärdar åsynen av orättvisorna i Europa, kunna se sina barn i ögonen och säga att tiggarnas utsatthet minskar genom ett tiggeritillstånd eller ett förbud att tigga?

Kan omänskligheten bli tydligare?