I dagens debattklimat finns en gräns för hur mycket man får bry sig. Hur mycket man får låta sig påverkas av en fråga eller sak. Och kanske allra särskilt: hur mycket detta får synas utåt. Engagemanget har blivit det sakliga samtalets grövsta faux pas. Känslosamhet ställs mot rationalitet, solidaritet mot individualism. Varje debatt blir en tävling där känslorna är det första tecknen på förlust.

Det kan ses i samtal om allt ifrån asylpolitik till sexualpolitik — stunder då människors överlevnad blir kulissen till en argumentationsövning med en vinnare och en förlorare. På vilkas bekostnad hålls dessa diskussioner? Vilka har råd att distansera sig från det som rör andra människors rätt till en dräglig tillvaro? Vem har privilegiet att “provprata” om något som för andra är blodigt allvar?

Alla deltar inte heller i debatten på samma villkor. Kön spelar exempelvis stor roll. För kvinnor är känslouttryck ett tveeggat svärd — antingen är vi hysteriska och känslostyrda, eller frigida och känslokalla. Även männen begränsas: strikta maskulinitetsnormer stävjar de känslouttryck som inte präglas av hårdhet och machismo. Men när kvinnor genom historien har setts som känslostyrda kan nog detsamma sägas om män. Det fanns trots allt en tid då det manliga känslolivet var grogrunden för det mest intellektuella. Då pathos var en talares starkaste tillgång och filosofer som Platon, Aristoteles och Descartes såg känslorna som en av de viktigaste egenskaperna hos den tänkande människan.

En annan avgörande faktor är ras. Rasistiska föreställningar har till exempel länge sammanlänkat svarthet med aggressivitet. Kombinerat med kvinnligheten blir det ett dubbelt så högt hinder, som den svarta kvinnan ställs inför när hon måste tala högre, vara “den som är den”. Likväl tvingas hon höja rösten: den svarta kvinnan har stått i framkanten av grupper som 1960-talets medborgarrättsrörelse i USA och dagens Black Lives Matter-rörelse. Skeenden som sin geografiska kontext till trots har rört upp svallvågor världen över, både nu och då.

Samtidigt kan det avsiktliga eggandet av känslorna vara en argumentationsteknik. Genom provokationen — att häva ur sig något respektlöst och sedan oja sig över reaktionerna, som får överskugga det inledande klavertrampet. Det påminner om skolgårdens låtsasbråk, när ett hastigt tillagt “äh-jag-bara-skojade” inte gjorde de okänsliga orden osagda. I grunden är det ett sätt att skifta narrativets fokus till den andres påstådda överkänslighet istället för ens egen brist på hänsyn. Som att kliva någon på foten och istället för att be om ursäkt, håna denne för att de inte bär stålhättor.

Kanske är det idealistiskt resonera om känslornas utrymme i politiska debatter. Isåfall vill jag återigen peka till historien. De reformer som ligger till grund för dagens svenska välfärd bottnar alla i en grundtanke om empati. I medmänsklighet, omtanke och solidaritet; koncept som är utmärkande för vänsterrörelsen sen en lång tid tillbaka. Den samhörigheten är vår fördel och stöttepelaren i ett fungerande samhälle. Så som Olof Palme så känslofullt sa det: “Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”