• Berättandet är förlösande för den enskilda, men för att det ska leda till förändring krävs att erfarenheterna förstås som strukturella. Då kan man göra politik av det, menar Katarina Leppänen, idéhistoriker på GU.
  • Nu gäller det att förvalta metoo. Detta är en politisk fråga som vi måste kämpa för och det är upp till alla aktivister och forskare, det är inte nåt som bara lever vidare av sig själv, menar Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid GU.
Göteborgs Fria

”Metoo utmanar den svenska, vita jämställdhetsidentiteten”

Efter floden av vittnesmål, vad händer när dammluckorna stängs? Är det business as usual eller har Metoo förändrat något i grunden? Genusvetarprofessorn och idéhistorikern svarar.

– Metoo visar på en glipa i våra system, någonting som saknas. Alla som är med i rörelsen känner till det, säger Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

Ett rättsystem som gör det svårt att få förövare dömda för sexuellt våld och att sexuella trakasserier är normaliserats på arbetsplatser, i skolor och inom idrottsrörelser är några exempel på hur våra system inte fångat upp problematiken, enligt Lena Martinsson:

– Nu tröttnar man på det. Det är nån form av luft som går ur, eller man kanske snarare drar in luft, menar hon och poängterar att mängden vittnesmål visar att förtrycket är systematiskt.

– Just att det är så många skulle kunna ge strukturell förändring. Det kommer att krävas av politiker och arbetsgivare att förändring sker. Det här kommer man att hänvisa till länge. Det är synliggjort på ett sätt som är fantastiskt.

Att vittnesmålen kommer från en mängd olika grupper i samhället menar hon skakar den svenska självbilden i grunden.

– Det utmanar idén om den svenska, vita jämställdhetsidentiteten. Man talar om det som en linjär utveckling och retoriken är att Sverige har kommit långt på väg och är så framgångsrikt när det gäller jämställdhet.

När flyktingvågen nådde Sverige sågs ensamkommande barn av många som ett hot mot flickors säkerhet i kontrast till det jämställda och trygga svenska, menar Martinsson.

– Den berättelsen, att problemet skulle vara människor som kommer utifrån, är starkt utmanad i dag. Det är jätteviktigt att synliggöra, för det är en i sig en nationalistisk och rasistisk förståelse.

Vad tror du om framtiden, blåser Metoo över eller har något förändrats i grunden?

– Jag tror att det har och kommer att få jätteviktig betydelse framöver. Ingen kommer att kunna låtsas som det inte har hänt. Man kommer att kunna referera till Metoo i politiskt och strukturomvandlande arbete.

Hur kan vittnesmål om erfarenheter användas för att ändra strukturer?

– Erfarenheter pekar på stora övergripande normbildningar. Några förväntas utsätta andra för såna här kränkningar, andra har kroppsliga erfarenheter av att bli utsatta. Att man gör det till politik och inte nåt individuellt är ett viktigt steg i sig för att tänka sig strukturell förändring, säger Lena Martinsson.

Men hon betonar att utvecklingen mot mer jämställdhet inte sker automatiskt, och nämner antijämställdhetsrörelsens närvaro i riksdagen, i sociala medier och bland ledarskribenter.

– Nu gäller det att förvalta det här. Det kan bli en viktig politisk fråga igen. Men det är knappast givet vilken väg samhället kommer att ta. Detta är en politisk fråga som vi måste kämpa för. Det är upp till alla aktivister och forskare, det är inte nåt som bara lever vidare av sig själv.

Idéhistorikern Katarina Leppänen vid Göteborgs universitet har studerat hur kvinnor historiskt skapat politiska kollektiv utifrån gemensamma erfarenheter, något hon beskriver som en medveten politisk strategi.

– Det som Metoo liknar mest är de grupper som framför allt under 70-talet samlades på till exempel folkhögskolor och konferenser och medvetet arbetade med att dela med sig av sina erfarenheter och från dem byggde en politik. Det privata är politiskt var ju ett slagord, säger hon.

Finns nån svaghet i att bygga politik på gemensamma erfarenheter?

– Det blir ju ett problem om erfarenheten görs till förutsättning för att få vara med. Men det upplever jag inte är fallet med Metoo. Många män allierar sig och uttrycker vilja och förståelse. Berättandet kan ju vara förlösande för den enskilda, men för att det ska leda till konkret förändring krävs ju att erfarenheterna förstås som strukturella. Då kan man göra politik av det, menar hon.

Metoo bör ses som en kulmen av ett arbete som pågått länge i offentligheten, om än i mindre skala, enligt Leppänen. Hon nämner Helen Mirren som på senare tid talat sig varm för feminism, och Geena Davis som skapat ett forskningsinstitutet för genus i media.

– Rörelsen ligger på ett sätt väldigt i tiden, i och med att det är en internationell sociala medierkampanj, men den kommer inte ur ingenstans, utan är beroende av ett långvarigt, lågintensivt förarbete.

Att kändisar varit förgrundsgestalter och att en rad branscher författat upprop tror Katarina Leppänen är en fördel.

– Det positiva med att det blivit synligt att det här drabbar vem som helst i vilket yrke som helst är att synen på den enskilda kvinnan på enskilda arbetsplatsen inte bli utpekad på samma sätt. Synen på kvinnor som anmäler kan förhoppningsvis förändras, så att det inte blir så tabubelagt att säga ifrån.

Sexuella trakasserier och upplevelser av förtryck och ojämlikhet kan annars kan vara osynliga frågor, i jämförelse med till exempel lön, där statistik finns, påpekar Katarina Leppänen.

– Frågorna rör sig mellan det privata och offentliga. Så länge de är privata blir det inte politik. När man inser att många utsätts strukturellt måste man hantera det på ett annat sätt än när en och en är individuellt drabbad. Så på så sätt tror jag att Metoos delande av erfarenheter kan ha en ganska stor betydelse.

Vad avgör om en sån här rörelse uppnår förändring på sikt?

– Vad som krävs är en annan typ av praktik, andra handlingar. Jämställdhetsplaner och lagstiftning finns där, men inte praktiken. Till exempel har kvinnor som anmält trakasserier misstänkligjorts. Nu måste man gå från dokument till handling – vilket många institutioner faktiskt verkar göra.

Om praktiken följer kommer nog att variera från arbetsplats till arbetsplats, tror Leppänen.

– I fokus just nu är de som jobbar i ganska offentliga yrken. De syns mest, har bäst plattform och verbalitet att kunna uttrycka långa historier. Inte alla har det.

Bland de som inte syns nämner hon till exempel verkstäder och små privata arbetsplatser, där man kanske inte mobiliserar sig i upprop.

– Det finns många människor som inte syns. Men en förhoppning är att den här sortens uppmärksamhet kan ge spin-offeffekter även där.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Så kan #metoo påverka arbetslivet

MeToo

”Det kommer alltid att finnas en före och efter #metoo” – Fria pratar #metoo och arbetsrätt med två fackliga experter.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu