Det är måndag kväll på Kristinedal träningscenter i Gamlestaden. Kvinnor och tjejer i olika åldrar samlas för att träna simning tillsammans. Målet är att några i framtiden ska bli fullfjädrade undervattensrugbyspelare. Men vägen dit är lång. För några deltagare handlar det fortfarande om att öva armtag och bentag och om att våga vara på djupt vatten.

Det är efter stängning i simhallen, mörkret sänker sig utanför de stora fönstren och fokus riktas på kvällens träningspass.

Det är en kort samling innan träningen börjar.

– Ja, det går bra att träna simning med mens, tänkte jag skulle säga det, säger Leandra Caldarulo, en av flera simtränare. Hon demonstrerar hur tampongen ser ut, hur plasthöljet tas bort och snöret faller ut.

– Bara att ta om någon behöver, säger hon.

Deltagarna delas in i olika grupper efter simförmåga och kvällens träning är igång.

Roula Almoarawi, 24 år, har varit med sedan gruppen startade för några veckor sedan. När hon kom första gången kunde hon inte simma alls och var väldigt rädd för vatten.

– Jag var med om en drunkningsolycka när jag var liten. Sedan dess har jag varit livrädd för vatten och inte lärt mig simma, säger hon.

Det var i Syrien. Hon kom ensam till Sverige för drygt ett år sedan; mamma och syskon är kvar i hemlandet. Det var hennes vän Iman Al-Abdullah, också från Syrien, som hade sett ett meddelande på Facebook om simträningsgruppen som skulle starta och hon drog med sig Roula och en ytterligare vän, Rehab Redwan.

Roula berättar om första lektionen som var för tre veckor sedan. Då var det verkligen trevande i vattnet och hon tränade på armtagen och bentagen. Nu, sex lektioner senare, dyker hon i vattnet, simmar över och under ytan till synes orädd.

Om hon senare vill gå hela vägen och bli undervattensrugbyspelare är för tidigt att veta, säger hon, men klart redan nu är att hon utvecklats väldigt mycket på den korta tid med simträning som hon haft.

– Jag kom med för att jag ville lära mig simma, bli van vid vattnet, men också för att jag vet att det för många svenskar är viktigt med vatten. Jag vill göra badutflykter, åka båt, säger hon.

Roula berättar att hon är nyfiken på hur människor i Göteborg lever och vill prova på kulturen i det nya landet.

– Jag känner en stor tacksamhet mot Sverige som tog emot mig när jag kom hit. Jag vill ge massor tillbaka och jag vill bli en del av samhället här, säger hon.

Under det dryga året som gått sedan hon kom till Göteborg har hon lärt sig svenska, validerat sin ekonomutbildning från hemlandet och fått jobb på Arbetsförmedlingen.

Hon är överraskad över hur öppet och tolerant det svenska samhället är, jämfört med i Syrien.

– I Göteborg har jag lärt mig att respektera alla människor, oavsett bakgrund, kultur eller religion. Så var det inte i Syrien, säger Roula Almoarawi.

Hon tror att det beror på att där hon växte upp var det inte en stor mångfald av människor, de flesta hade liknande bakgrund.

– I Göteborg är det en stor blandning av människor, det är som ett litet jordklot, säger hon.

Men för Ida Fossenstrand och Lendra Caldarulo, som drog igång simträningsprojektet, finns det fortfarande väldigt mycket att göra när det kommer till mångfald och inkludering. De insåg att i dykklubben Felix var de flesta etniska svenskar med högskoleutbildning och att mångfald saknades.

– Samtidigt så fanns det många nyanlända tjejer och kvinnor som inte fått lära sig simma, och så föddes idén till projektet, säger Ida Fossenstrand.

Förutom simkunnighet och en tanke och förhoppning om att svensk undervattensrugby i framtiden kommer att bli mer heterogen så handlar projektet också om inkludering och självförtroende.

– Vi vill ge en bredare grupp av kvinnor tillgång till sportdykarsverige, säger Lendra Caldarulo.