Som tonåring på Tjörn sökte Emanuel Blume efter en större värld. Blickarna riktades inte främst mot Göteborg, London eller Berlin utan mot rymden. Han läste Arthur C. Clarkes romaner, där 2001: Space Odyssey är den mest kända genom Stanley Kubricks filmatisering.

På besök i Slottsskogsobservatoriet i Göteborg fick han möjlighet att rikta stjärnkikaren ut i rymden själv. Samtidigt fascinerades han av det foto Voyagersonden tog av jorden på sin väg ut i universum.

– Jorden är bara en prick, en ”pale blue dot”. På den pricken har allt mänskligheten någonsin upplevt utspelat sig. Vi är en sådan oerhört liten del, men vi är ändå en del, av världsalltet, säger Emanuel Blume, som läst till miljöfysiker på Göteborgs universitet och som nu jobbar nu med miljö- och energifrågor. Det fick omgivningen att tro att Nomadplaneten skulle bli en ”rädda världen-bok” när han berättade om projektet.

– Men det är inte vad den handlar om. Nomadplaneten handlar om hur vi reagerar om vi inte lyckas göra det. Vad händer när vi inser att något för alltid är förlorat.

Nomadplaneten utspelar sig i början av 2100-talet. Huvudpersonen, svensk-kenyanen Jonathan Othiambo, personifierar konflikterna som Blume jobbar med i boken. Othiambo är en av många som bildade folkvandringar mot syd och norr från jordens ekvatoriala områden som blivit obeboeliga som ett resultat av skenande växthuseffekt.

– Världen i Nomadplaneten är inspirerad av Mark Lynas bok Sex grader. Den bygger på vetenskapliga artiklar som beskriver vilka effekterna blir av några graders uppvärmning. I Nomadplaneten har jordens temperatur höjts med fyra grader, säger Blume.

Det Göteborg där boken Othiambo växer upp är en stor världsstad, med radikala klassklyftor, ständigt drabbad av översvämningar. Handlingen kretsar kring en rymdexpedition till Gilead, en nomadplanet som kastats ut från sitt eget stjärnsystem och är på väg att korsa jordens. Othiambo får sin plats i expeditionen som reserv, efter att en av astronauterna visat sig vara medlem i ett terrornätverk.

– Nomadplaneten representerar något mörkt, förflutet och passerat. Ett eko av det vi lämnat bakom oss, förklarar Blume.

För världens ledare i boken är expeditionen ett sätt att rikta fokus bort från konflikterna och missnöjet på jorden. Organisationen Terra, som försöker stoppa den, är snarast en extremradikal utveckling av dagens miljörörelser som upptäckt att bombdåd fungerar bättre än trängselskatter och sopsortering.

För Othiambo och resten av forskarna och militärerna på expeditionen blir landstigningen på Gilead en psykologisk och skräckfylld personlig resa in i ett obearbetat förflutet. Snarare än svar hittar besättningen sitt egna mörker och sina monster ju djupare ner i nomadplaneten de når.

– Blandningen av uppgivenhet och hopp är ett av mina teman i boken. Hur hanterar vi tillvaron när det har gått fel? Stannar vi kvar i det förflutna eller tar vi oss trots allt an ett nu och en framtid, säger Emanuel Blume.