I en tid när hyrorna blir högre och många ateljéer tvingas lägga ner är textilateljén på Andra långgatan en av få som fortfarande står kvar.

Ateljén har huserat textilkonstnärer sedan 1985 och i dag är det sex konstnärer som delar på utrymmet. Anna Olsson är en av dem, hon har haft sin vävstol där i 18 år.

– Jag kan förändra mycket i mitt liv men jag måste vara kvar i ateljén. Det går inte att förklara, det är någon del i hjärnan jag är född med som bara ger mig bilder jag vill skapa, jag måste få göra det, säger hon.

Anna Olsson skapar bildvävar som karaktäriseras av stora färgfält och starka motiv tagna direkt ur verkligheten. Nästan allt vävs i det stumma och ganska ovanliga vävmaterialet lin. Att det blev just vävning var en slump. Anna fick prova på det under en ettårig allmän textilutbildning och blev förälskad direkt.

– När det hela tiden studsar bilder ur huvet som jag vill göra så är vävningen långsam. Det blir en väldigt bra kombination för då måste jag hela tiden skärpa mig. En hyfsat stor bildväv är många månaders arbete, jag kan inte ta första bästa bild som studsar ur huvudet. Jag måste stanna upp och fundera på vad det är det jag vill, det blir en bra broms.

För att klara sig ekonomiskt har Anna Olsson alltid behövt arbeta med annat vid sidan om sin konst. När hon tröttnade på extrajobben bestämde hon sig för att utbilda sig till psykolog. Trots den långa utbildningen var psykolog det yrke hon kunde komma på att hon skulle trivas bäst att arbeta med.

– Jag tycker det är kul att vara psykolog men ateljén är mitt fokus, psykologin mitt bröd.

Hon tog sin examen 2008 och har arbetat på olika ställen sedan dess. I dag jobbar hon tre dagar i veckan på flyktingbarnteamet på Sahlgrenska, ett jobb som egentligen tar mer än tre arbetsdagar. Dessutom är Anna engagerad i Rosengrenska stiftelsen som erbjuder vård för papperslösa samt Agape som arbetar med att stödja ensamkommande barn och unga.

– Just nu är det ett sådant extremläge för den här gruppen ungdomar, de asylsökande och de som fått avslag. Så det får ta tid från ateljén för tillfället, för jag kan inte stå här och väva när jag vet hur de har det, säger Anna Olsson, som även skrivit opinionsartiklar för GFT om det hon ser på jobbet i flyktingbarnteamet.

– När jag varken kan bota, lindra eller trösta är det enda jag har kvar mitt vittnesmål. Jag kan inte hjälpa de här barnen på något annat sätt.

Både Annas engagemang och hennes arbeten vid sidan om är något som speglas i hennes konstverk. När hon för länge sedan arbetade som bambatant hamnade de motiven i vävstolen och när hon arbetade som psykolog på häktet vävde hon bilder därifrån.

– Det har blivit så några gånger men det har aldrig varit med mening. Om häktesvävarna tänkte jag snarare tvärt om, det är inte schysst mot mina patienter att de skulle hamna i det. Men det har ju upptagit hela mig och det betyder ju att det hamnar här i alla fall.

Häktesvävarna är en serie vävar som ingår i temat Kris och katastrofer som Anna jobbat med i många år. I vävarna avbildas delvis flyktingar men det handlar egentligen inte om asylprocessen i sig.

– Det handlar mer om den strukturella situationen, att man väljer att isolera människor i Sverige och hela den miljön.

Anna Olsson berättar att hon varit politiskt lagd sedan hon var liten och de stora politiska frågorna är något som genomsyrar hela hennes konstnärskap. Att vara konstnär grundar sig för henne i en politisk idé.

– På en generell nivå tänker jag att det jag gör i ateljén är en politisk handling. Som vuxen har man ett ansvar att göra det man kan för ett gott samhälle. Jag kan väva, då väver jag. Så tänker jag när jag är på jobbet som psykolog också, att jag ska göra mitt allra yttersta för mina patienter.

– Det är min idé om att leva, att försöka göra det väl och gott och inte lämna ifrån sig något sämre.