Alla som närmat sig den svenska kulturen utifrån, eller bara flyttat till en ny stad, kan vittna om hur svårt det är att skaffa sig en bekantskapskrets i Sverige. Svenskarna må vara öppna och härliga människor när man väl lärt känna dem, men det är en lång väg till att bli insläppt i svenskens privata sfär. Det går inte an att bara sätta sig bredvid någon på bussen och börja prata. Däremot är svenskar – lite generaliserat – ovanligt begivna på strukturerade sätt att träffas. Man ses helst planerat, och gärna i föreningsform. Det minsta man kan göra för att skapa en kontaktyta är därför att på ett strukturerat sätt sänka trösklarna för nya bekantskaper.

Stockholmaren Ebba Åkerman vikarierade som sfi-lärare (svenska för invandrare) när hon fick idén till Invitationsdepartementet, ett öppet middagsnätverk mellan människor som talar flytande svenska och människor som vill bli bättre på svenska. Syftet är att skapa enkla, förutsättningslösa möten som annars inte skulle skett och verksamheten består helt enkelt av att en människa – eller en familj eller ett kompisgäng – bjuder en annan människa på middag. Inget mer. Inga villkor, inga förpliktelser, bara en middag. På initiativets webbsida kan man anmäla intresse för att bjuda eller bli bjuden på middag, varefter en ”ambassadör” från nätverket kopplar ihop de intresserade. Eftersom det ofta är ett överskott på personer som talar flytande svenska gör Ebba regelbundet besök på sfi-utbildningar för att rekrytera villiga middagsgäster.

– Vår roll är att förmedla kontakten och para ihop värdar och gäster, berättar Ebba som titulerar sig ”middagsminister”. Vi har inga regler eller vägledningar om alkohol, lämpliga konversationsämnen eller vad det nu kan vara, utan ansvaret för att det blir en bra middag vilar helt på parterna. Precis som vid vilken middagsinbjudan som helst. Jag litar på att alla tar ansvar för sig själva, och då brukar människor göra det också.

Ebba betonar gärna hur enkelt det är att engagera sig i Invitationsdepartementet. Ett projekt som syftar till att sänka sociala trösklar måste också i sig självt ha en låg social tröskel, menar hon, och till skillnad från många andra initiativ krävs ingenting av den som vill vara värd. Det ska vara så lätt som möjligt att ta steget − vem som helst som har en ledig kväll ska kunna göra det – utan att förbinda sig till något mer än att laga en extra portion av den där middagen man ändå tänkt äta.

Kanske är det också enkelheten som gjort Invitationsdepartementet till en sådan succé. Under det första året var intresset för att bjuda en nyanländ invandrare på middag långt större än vad Ebba kunde föreställa sig.

– Jag trodde visserligen att många skulle tycka att det var kul att träffa nya vänner. Men folk förvånar mig hela tiden genom hur beredda de är att öppna sina hem och sina hjärtan. Jag drog igång i februari 2014, och efter sommaren samma år hade jag 800 anmälningar liggande. Jag skickade 100 mejl per dag för att beta av högen, och fick svar från 10−20 värdar dagligen. Det blev väldigt många middagar.

Initiativet har också spritt sig rekordsnabbt. Invitationsdepartementet finns inte längre bara i Stockholm, utan på ett 30-tal orter i hela landet, och versioner av departementet har startat i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Ebba har fått den antirasistiska stiftelsen Teskedsordens stipendium ”för människor som gjort en insats för ett tolerantare och medmänskligare Sverige”, och projektet har fått finansiellt stöd från Axfoundation.

– Det betyder mycket att få finansiering. Under en tid arbetade jag nästan heltid oavlönat med att få Invitationsdepartementet att rulla, jag kände mig som en robot ibland med alla sms och mejl från värdar, och det var förstås ohållbart i längden. Tack vare finansieringen kan jag arbeta på riktigt med det här, och jag har också kunnat anställa två personer. Det är kul för mig, men framför allt blir det en större spridning och därför ett bättre initiativ. Ju fler middagar som ordnas, desto fler möten uppstår och alla som bor här kan få nya perspektiv på sin tillvaro.

Den cyniskt lagde kan snart se några hinder för Ebbas intentioner. Risken att värdarna går in i projektet med idén att de ägnar sig åt välgörenhet, risken att middagen blir en engångsgrej som inte skapar verklig kontakt, risken att det bara är ett smalt segment av extrovert medelklass som engagerar sig. Ebba erkänner riskerna, men tror inte att de ska förstoras.

– Invitationsdepartementet bygger inte på att någon gör en annan en tjänst. Båda parterna får ut något av middagen, det är en delad positiv upplevelse, det är tydligt av de uppföljningar som jag gjort med värdar och gäster efter middagarna. Vissa middagar blir engångshändelser, precis som vissa förstadejter inte leder vidare, men många träffar också nya vänner på det här sättet. Av de 200 middagsvärdar som svarat på en kort enkät två månader efter sin middag har fler än var fjärde träffat sitt sällskap fler gånger. Och det är faktiskt en ganska stor variation bland värdarna. Jag kollar förstås inte vad alla jobbar med, men det är många slags familjestrukturer representerade och det är stor spridning både geografiskt och åldersmässigt. Sen att det inte blir perfekt för alla, det går att se en kritik i det, men det är trots allt mycket bättre än ingenting.

Vid sidan av Invitationsdepartementet finns ett antal liknande initiativ, allt från Kompisbyrån i Stockholm som parar ihop likasinnade individer för att fika över språk och etnicitetsbarriären till fikatanterna i Edsbyn som helt utan webbformulär eller matchningsanspråk hälsar på de nyanlända kvotflyktingarna med kaffe och bullar. Det finns projekt som för samman människor över en stickning eller över ett blöjbyte. Ebba välkomnar dem alla.

– Invitationsdepartementet är och ska vara ett öppet koncept som vem som helst kan ta sig an. Jag vill att det ska spridas, och det går bara om människor engagerar sig lokalt. De får gärna kontakta mig så hjälper jag dem att komma igång. Målet är att det ska bli en folklig rörelse med lika många nya som etablerade middagsambassadörer som hjälper människor att träffas.

Ebba kallar Invitationsdepartementet för ”integration på individnivå”, och det är svårt att blunda för initiativets enkelhet och dess potential att bli en inkörsport till en större social mångfald.

En organisation som kombinerat enkelheten och kravlösheten med ett mer långsiktigt arbete är ungdomsorganisationen Tamam, som under parollen ”Vänskap utan gränser” skapar permanenta kontaktytor för möten över de gränser som segregationen har skapat.

Tamam springer ur samma frågeställning som Invitationsdepartementet. Grundaren Philip Sandberg, som sedermera skulle bli politiskt aktiv i Liberalerna, flyttade till Lund och började fundera över hur svårt det var att skaffa nya vänner när man flyttat. ”Om till och med jag − som kan språket och de sociala koderna flytande − har svårt att skaffa ett nätverk, hur hopplöst ska det då inte vara för en nyanländ invandrare?” Så Philip åkte ut till en introduktionsklass för nyanlända och berättade att han skulle åka och bowla och undrade vilka som ville följa med. Efter att ha fått med sig ett antal ungdomar till bowlinghallen, var det någon som undrade: ”Vad ska vi göra nästa vecka?”

Berättelsen säger mycket om hur Tamam fortfarande fungerar. Organisationen präglas av en kravlöshet för att hela tiden ha låga barriärer för engagemang och nya mötesplatser, och har en platt struktur där skillnaden är minimal mellan ”ledarna” (som benämns volontärer) och ”deltagarna”. Tamam har en uttalad framtidsvision och ställer krav på att volontärerna ska ha gått en grundutbildning, men utöver det har lokalföreningarna fria händer att staka ut riktningen och skapa verksamhet.

Sofie Casserlöv är tidigare styrelseledamot i Tamam och sedan många år engagerad i den antirasistiska rörelsen.

– Tamam handlar i grunden om att riva trösklar och hinder för engagemang. Våra grundtankar är att skapa förutsättningar för nya vänskaper, att öka ungas samhällsengagemang och att arbeta för mångfald och mot rasism. Det är informellt, icke-hierarkiskt och har låga trösklar som överordnat mål. Vägen från idé till verklighet ska vara kort. Är du 15 år och har kommit på att du vill ha en fotbollsgrupp ska det finnas en på plats nästa vecka, med bollar och koner och allt du behöver, utan att du ska förbinda dig till något eller möta några byråkratiska hinder. Spontaniteten är vår ledstjärna.

Tamam ordnar ungefär samma slags aktiviteter som vi är vana vid att se ordnas för ungdomar. Där finns läxhjälp, samtalsgrupper för tjejer, allmänna aktivitetsgrupper (som prövar på olika saker), idrottsgrupper, kulturgrupper, skapandeaktiviteter, hantverk, utflykter och lekgrupper för yngre barn. Det går att åka på Tamamläger, och ledarna kan åka på kulturutbyten med samarbetsorganisationer i Albanien och Kirgizistan.

Med sitt fokus på vänskap och möten är Tamam en ganska ”snäll” organisation. Dess idé är påfallande inbjudande och nästan alla kan skriva under på den – samtidigt som det finns stora tolkningsmöjligheter om innehållet. Fastän många politiskt intresserade människor är engagerade i föreningen, är den sällan inblandad i kontroverser eller möter kritik. Det är både en svaghet och en styrka. En svaghet, för att den som aldrig hamnar i bråk sällan åstadkommer bestående förändringar, men samtidigt en styrka, för att ett bättre samhälle inte enbart kan drivas av aktivism och motstånd. De snälla rörelserna behövs för att engagera det stora segment som inte bryr sig tillräckligt mycket om det politiska.

– Tamam är en gräsrotsrörelse, men ingen politisk aktivistgrupp, slår Sofie fast. Vi finns främst inte till av politiska skäl, utan drivs av nyfikenhet. Vi gör ett visst mått av påverkansarbete och vi har till exempel deltagit i Asylstafetten och i kampanjen Asylrätt 2014, men det är underordnat det sociala. Det finns ett visst motstånd mot att göra politik under Tamams paraply. Många, både deltagare och volontärer, är helt enkelt där för att träffa nya vänner och hitta på roliga saker.

En strategi som även ur ett rent maktanalysperspektiv kan vara en fördel.

– En följd av att vi finns till av sociala skäl är att vi av bara farten slipper undan den här ”do gooder”-problematiken som vissa rörelser dras med. När vi ordnar läxhjälp uppmuntrar vi våra volontärer att bli kompisar med dem de hjälper, och att leta efter möjligheter till utbyte. Vi är inte det här gänget vit medelklass som tar bussen till miljonprogrammet, kör en timmes läxhjälp och åker hem igen som samma grupp i samma buss. Vårt existensberättigande är själva mötet, och de förutsättningar för vänskap som skapas i mötet. Där finns inget utrymme för att skapa en bild av sig själv som välgörare.

Det är svårt att göra en regelrätt utvärdering av Tamams effektivitet. Visst kan man räkna hur många människor som träffas vid ett särskilt tillfälle, varifrån de kommer och vad de skapar tillsammans, men i ett bredare perspektiv är det närmast lönlöst att ge sig på att kvantifiera och mäta vänskap. För att inte tala om hur ogörligt det skulle vara att använda de måtten för att jämföra ”vänskapseffektiviteten” med andra initiativ. Att sätta upp ett adekvat mätsystem skulle dessutom förstöra en del av enkelheten och spontaniteten. Sofie är emellertid övertygad om att Tamams verksamhet skapar varaktiga och betydelsefulla relationer.

– Ser jag bara till mig själv vet jag att Tamam gett mig hur mycket som helst, och jag kan räkna upp 50–100 personer till som jag vet blivit påverkade på ett personligt plan. Att så många barn och unga genom åren har sett att ”vänskap utan gränser” verkligen fungerar, där vi tillsammans har brutit barriärer, räcker gott för att motivera verksamheten.

Sofie har nu lämnat Tamams styrelse för att ägna sig åt annat, men hon förutspår en ljus framtid för organisationen.

– En idé som vi haft och som jag tror mycket på är att försöka etablera Tamam på mindre orter. På små orter, som den lilla skånska by jag själv växte upp i, finns ofta en brist på aktiviteter och en stor risk för spänningar mellan nyanlända och lokalbefolkning. I synnerhet när det öppnas flyktingboenden och liknande. Och eftersom folk bor där mer permanent än i studentstäder som Lund, finns alla möjligheter att skapa en mer bestående positiv anda och gemenskap i lokalsamhället. Tamam är en plattform för mellanmänskliga möten, och forskning visar att sådana möten är ett av de mest effektiva sätten att bryta främlingsfientlighet och ryktesspridning. Vi kan skapa förutsättningar för vänskap.