Det är en ofta bortglömd sanning att din omgivning inte ser annat av dig än dina handlingar. Hur fin och sympatisk du än är ”innerst inne”, är det bara det du visar genom dina ord och ditt exempel som går att se på utsidan. Vilka attityder du har är därför mindre viktigt än vad du faktiskt gör. Om din hjärna regelbundet genomfars av instinktiva fördomar om giriga judar och ociviliserade araber, men du inte agerar på de instinkterna utan istället markerar kraftfullt mot rasism i din vardag, är du en mycket bättre antirasist än om ditt tänkande är moraliskt oklanderligt och du samtidigt håller det för dig själv.

Den som inte själv utsätts för rasism kanske tycker att det är självklart att den stora majoriteten har en antirasistisk övertygelse. Men de som rasifieras blir magneter för all slags kränkande särbehandling, eftersom deras blotta utseende gör rasisten upprörd och benägen att reagera. Andras antirasism kan skänka dem ett hopp och en påminnelse om att majoriteten backar upp deras tillvaro i Sverige – men bara om den visar sig. Att få höra att de flesta är antirasister är en klen tröst så länge man inte får höra någon antirasism.

En grupp som är i särskilt stort behov av en påminnelse om majoritetens antirasism är judarna i Malmö. De senaste fem åren har Malmö uppmärksammats för en våg av antisemitiska kränkningar och våld. Bland annat har begravningsplatsen vandaliserats åtskilliga gånger – vid ett tillfälle sattes det judiska kapellet i brand – och judiska församlingens lokal har utsatts för allt från klotter till sprängattentat. Församlingsmedlemmar på väg till och från synagogan har trakasserats och hotats av maskerade män, och i samband med demonstrationer mot Israels krig i Gaza har helt oskyldiga judar anfallits med glasflaskor. Malmöbor som bär kippa, davidsstjärna eller andra judiska identifikationstecken utsätts regelbundet för glåpord och andra trakasserier. Judiska lärare i invandrartäta områden har såväl hånats som hotats av sina elever. Flera Malmöjudar har uppfattat kränkningarna som så allvarliga och hotfulla att de ansett sig tvungna att flytta från Malmö.

Den politiska ledningen i Malmö har tidvis haft svårt att ta antisemitismen på allvar. Det tidigare kommunalrådet Ilmar Reepalu slätade genomgående över den, och menade vid ett tillfälle att grundproblemet var judarnas ansvar att ta avstånd från Israels politik. Även många andra har haft svårt att ta in situationen – hade vi inte utrotat antisemitismen efter andra världskriget? De gånger förövarna haft muslimsk bakgrund har förvirringen tilltagit. Några har trott att det finns en religiös motsättning där man måste välja mellan att hålla på judarna eller på muslimerna. Andra har tänkt att man inte kan ge sig på förövarna eftersom de själva är utsatta i egenskap av muslimer, ungefär på samma sätt som skolgårdsmobbare urskuldas med hänvisning till sina dåliga hemförhållanden. Hur som helst har stödet för Malmös judar uteblivit.

Någon gång 2012 läste Malmöbon Sofia Nerbrand en notis om några judiska män i Stockholm som börjat diskutera hur det kom sig att de alltid tog av sig kippan när de lämnade synagogan. De bestämde sig för att trotsa rädslan och tog en promenad i Stockholm iförda kippa, innan de gick hem till en församlingsmedlem och drack kaffe. Notisen gjorde intryck på Sofia: varför skulle man inte kunna gå på stan med kippa? Sofia fick kontakt med psykologen Jehoshua Kaufman, en engagerad medlem i Malmös judiska församling, och tillsammans skapade de Malmös återkommande kippavandringar.

– Kippavandringen är en öppen manifestation där man går en promenad i Malmö med kippa på huvudet, i syfte att visa sitt stöd för idén att alla människor har rätt att definiera och manifestera sin egen identitet och tillhörighet. Mer specifikt är det i solidaritet med judar som bor i Sverige och särskilt i Malmö. Vi vill visa att man självklart ska få vara öppen jude i Malmö, säger Sofia.

Sofia saknar själv judisk bakgrund, men känner starkt för mångfald och är engagerad i det judiska folkets historia. Hon har redan från början velat vara tydlig med att kippavandringen inte i första hand är en judisk manifestation, utan en manifestation för alla som är engagerade i frågor om mångfald och antirasism. Icke-judar som känner att det är onaturligt att bära någon annans religiösa symboler behöver inte bära kippa, de får gå med ändå, och man behöver inte skriva under på något annat än de grundläggande värderingarna om rätten att välja och bära sin identitet.

– Kippa och andra religiösa symboler tillhör stadsbilden i kosmopolitiska städer, säger Sofia. Och jag gillar kosmopolitiska städer, det är en sådan stad jag vill bo i. Det här är också en manifestation för Malmö.

Redan den första kippavandringen väckte stor uppmärksamhet, mycket på grund av den dåvarande EU-ministern Birgitta Ohlssons engagemang. Sedan dess har vandringarnas popularitet växt.

– Den senaste manifestationen samlade över 500 deltagare. Och vi har fått mer uppmärksamhet än vad jag hade kunnat drömma om. Vid ett tillfälle blev en vandring syndikerad av (den amerikanska nyhetsbyrån) AP och kablades ut i världspressen. Det var fantastiskt – och en välbehövlig motbild till den skräckbild av Malmö som då och då sprids över världen.

Kippavandringen skiljer sig från en vanlig demonstration på flera sätt. Där finns inga plakat eller banderoller, ej heller ropas några slagord. Man har inte bett polisen stänga av några gator och tåget stannar för rödljus. Hade det inte varit för att manifestationen hade en ljudanläggning, en bestämd rutt och utannonserade talare, hade den mest av allt sett ut som en väldigt stor promenad på stan.

Kippavandringen sticker också ut genom den höga andelen borgerliga engagerade.

– Borgerliga människor demonstrerar i regel inte. Att gå på gator och torg är ett sätt att uttrycka sig på som vänstern känner sig mycket mer hemma i. Men den här frågan verkar ha engagerat väldigt många liberaler. Den handlar ju också om grundläggande liberala värderingar, även om en viss typ av frihetlig vänster också kan identifiera sig med den.

Själv har Sofia en tydligt liberal profil. Hon har varit redaktör för flera borgerliga tidskrifter och är idag ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlin-institutet. Hennes politiska tendens är tydlig och välkänd, och färgar både hennes engagemang och hennes adressbok, men Sofia understryker att kippavandringarna är helt oberoende av hennes egen politiska uppfattning.

– Jag har gjort det här som privatperson och försökt att inte blanda in mina politiska eller officiella roller. Jag har vinnlagt mig särskilt om att bredda politiskt, jag har ansträngt mig för att få med personer som har helt andra politiska åsikter än jag. Ser man till riksnivån är det nog en övervikt av borgerliga politiker, men lokalt har både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ledare varit med och vi har till och med haft Palestinaaktivister som talat.

Det sistnämnda väckte störst uppståndelse. När det talas om judar och muslimer i Sverige är Mellanösternkonflikten aldrig långt borta, och på kippavandringarnas Facebooksidor har det varit stundtals hård debatt kring den israelisk-palestinska konflikten. Sofia har förståelse för att många ser frågorna som sammanflätade, men vill för kippavandringarnas del hålla isär dem. Den som tar avstånd från antisemitism och vill visa sin solidaritet med Malmös judar är välkommen att vara med, oavsett vad hen tycker om situationen på Västbanken.

– Jag har en uppfattning om Israel, men jag har medvetet undvikit den frågan. De här vandringarna handlar om att vi alla är Malmöbor och att alla ska känna att de hör hemma här. Att blanda in Mellanösternfrågan skapar splittring, och vi vill skapa samhörighet. Vi tillåter inga symboler för en viss politik eller en viss nation i tåget, och det har folk respekterat.

Sofia är säker på att det fortfarande är många som döljer sin judiska identitet av rädsla för rasistiska påhopp. Hon vågar inte spekulera i om vandringarna har bidragit till en ökad trygghet för den judiska minoriteten, men hon tror att de har flyttat positionerna en smula.

– Vi har hållit till på Möllevången där det finns många muslimer och där det också finns en starkt pro-palestinsk politisk miljö. Men vi har inte haft en enda incident på alla gånger vi har varit där. Vi har också mött grupper av fotbollssupportrar och bara fått glada tillrop. När vi började med vandringarna var judiska församlingens medlemmar väldigt försiktiga med att gå med, folk var oroliga för sin säkerhet. Men till den senaste vandringen kom en stor tillströmning från församlingen. Det tog två år innan de började våga skylta med sin identitet. Det är väldigt fint på ett sätt, men på ett annat sätt väldigt sorgligt.

Många av dem som trakasserar judar i Malmö såväl som i resten av Västeuropa har en bakgrund i Mellanöstern. Det är ett faktum som går att exploatera i rasistiska syften – idén om muslimers antisemitism har blivit en stapelvara i den antimuslimska propagandan, och i den växande medvetenheten om antisemitiska stämningar bland muslimer letar sig smygrasismen lätt in. Många har fått för sig att antisemitism är ett specifikt muslimskt problem, fastän det lika gärna kan dyka upp bland exempelvis Uppsalastudenter.

Med det sagt är det dessvärre inte det minsta svårt att hitta antisemitism hos imamer och korantolkare, eller för den delen i snacket på stan. Den majoritet muslimer som i Muhammeds anda tar avstånd från judehat har haft betydligt svårare att höras.

Malmöbon Siavosh Derakhti vill ändra på den saken.

– Jag är så trött på att höra den här skiten om muslimer. Jag ville visa att jag är en god muslim, att vi muslimer är goda medmänniskor. Vi är i majoritet, men det är de som sprider hat som får utrymme och märks och fastnar i folks bild av hur muslimer är. För mig som muslim är det självklart att engagera sig mot rasism.

Siavosh är grundaren och eldsjälen bakom nätverket Unga muslimer mot antisemitism och främlingsfientlighet (UMAF). Gnistan tändes när han började läsa tidningarnas artiklar om den växande antisemitismen i staden, om hur judar kände sig otrygga och svikna av politikerna och om hur det var hans egen grupp som stod för mycket av hatet. Siavosh kände att han ville göra något och fastnade för ett folkbildande projekt.

– Det ursprungliga projektet handlade om att samla unga muslimer och åka på studieresa till Auschwitz, att studera Förintelsen och vad som händer när rasismen får fritt spelrum. Vi gjorde också en film som handlade om vår resa. Målet är att bygga broar mellan judar och muslimer här i Malmö, att vi ska lära oss om varandras kulturer och bli bättre på att respektera varandra.

Siavosh återkommer ofta till kunskapsfrågan. Han tror att roten till problemet är en utbredd okunskap dels om judarnas och antisemitismens historia – där Förintelsen är den yttersta konsekvensen, som även går att tillämpa på folkmordet på muslimer i Bosnien – dels om hur den antisemitiska propagandan fungerar.

– Det finns alldeles för mycket skitsnack som går. Jag har träffat många som skyller allting på Mossad och Israel och ser judiska konspirationer bakom allting utan att fatta att det är rasistisk propaganda som lika gärna hade kunnat handla om dem själva. Jag har själv haft de där tankarna. Man blir lack på Israel och sen blir man paranoid och blandar på nåt sätt in svenska judar i det, utan att fatta att det är samma grej som när man själv får skulden för al-Qaida eller IS. Och det är inte bara ungdomarna själva som håller på så här. Jag har träffat lärare som aldrig hört talas om Sions vises protokoll. Det finns enorma kunskapsluckor.

Från början var UMAF ett egenutbildningsprojekt: det var medlemmarna själva som arrangerade resan, tog kontakt med Förintelseöverlevare och förkovrade sig i rasismens och Förintelsens historia. Idag har man gått vidare och riktar sig utåt. Man vill repetera processen.

– Det finns ett jättestort intresse, berättar Siavosh. Vi vill göra det här med kvalitet, och vi har begränsade ekonomiska resurser, så vi kan bara ta in 10 ungdomar åt gången. Målet är att vi ska kunna utbilda dem att själva utbilda vidare, att vi kan bygga en rörelse kring det här. Det är en lång kö, det är många som vill göra den här erfarenheten. Egentligen borde det vara obligatoriskt för alla att besöka ett koncentrationsläger eller ett annat folkmordsområde någon gång under sin skoltid. Vi behöver se det på nära håll för att förstå vad hatet leder till.

Det är ingen överdrift att säga att Siavoshs initiativ varit efterlängtat. Fastän han egentligen inte har någon annan dokumenterad kompetens än att ha arrangerat en gruppresa till Polen har han belönats med flera priser – däribland det allra första Raoul Wallenbergpriset och ett amerikanskt människorättspris. Han har bjudits in att tala inför politikens och näringslivets eliter, träffat Barack Obama, sommarpratat i P1 och listats av den amerikanska tidskriften Forbes som en av de ”mest betydelsefulla européerna under 30 år”.

Parallellt med hyllningarna har förstås även hatet gjort sig gällande.

– Jag möts av en del oförståelse. En del gamla kompisar har börjat vända ryggen åt mig och säger att jag har glömt varifrån jag kommer och sånt. De kan ha sett mig i tidningen när jag var med i senaste kippavandringen och säger ”vad fan, har du blivit israel nu?” eller så. Men det är grövre grejer också. Folk som ringer från hemligt nummer och säger alltifrån ”jävla judeälskare” till ”åk hem till ditt hemland” till ”förrädare, du ska dö”. En gång var det nån som bankade på min dörr också. Jag har fått polisanmäla en del. Men kärleken är större än hatet. Jag får massor av mejl från folk som älskar det jag gör, och jag har haft turen att kunna omge mig med fantastiska människor som backar upp mig i vardagen.

Själv tror Siavosh att uppmärksamheten – hyllningarna såväl som hatet – beror på att han bryter mot den traditionella bilden av ett sådant här engagemang.

– De flesta står upp för sin egen grupp. Muslimer organiserar sig för muslimers rättigheter, afrosvenskar för afrosvenskars och så vidare. Att en muslim engagerar sig för judar ses nog som en ny grej, och anses dessutom vara lite farligt. På något sätt bryter jag nog ny mark. Även om det borde vara självklart. Vi är inte i första hand judar eller muslimer, eller invandrare eller svenskar. Vi är Malmöbor. Vi ska bygga ett Malmö där alla respekterar varandra. Det här är ett sätt att göra slut på polariseringen.

* ”Från snack till verkstad - antirasism i praktiken” ges ut av Leopard förlag.