I år uppmärksammas att svenska kvinnor haft rätt till fri abort i 40 år. En mycket viktig möjlighet, då forskning visar att förbud mot abort inte minskar dem utan endast leder till att aborten utförs ändå - med mer eller mindre höga risker. Det svenska jubileet har uppmärksammats på flera sätt och en av de viktigaste delarna har varit att verka för att kvinnor över hela världen ska få tillgång till säker abort.

Före 1975 krävdes att kvinnan blivit våldtagen, att det fanns fara för hennes liv, att allvarliga sjukdomar överfördes eller särskilda sociala omständigheter, för att en abort skulle beviljas. De kvinnor som inte beviljades abort i Sverige genomförde den på olika osäkra sätt i hemmet (till exempel genom att stoppa in vassa föremål i slidan) eller gick till olagliga abortläkare. Många reste också till det kommunistiska Polen, där abort var tillåtet. Ingrid, som på 1960-talet genomförde en abort i Polen efter att ha blivit nekad i Sverige, berättar för Riksförbundet för sexuell upplysning, Rfsu, om erfarenheten:

– Kom bara, sa den polske läkaren. Köp en tågbiljett. Du kan bo hos min familj. Ingreppet kostar ingenting.

Då abort förbjöds efter kommunismens fall i Polen, blev dock situationen inte omvänd. Varken polska eller andra kvinnor i länder där abort är förbjudet, erbjöds möjligheten att göra abort i Sverige. Visserligen gick det att söka tillstånd hos Socialstyrelsen, men det krävdes då någon form av anknytning till Sverige, till exempel att man blivit gravid med en svensk man eller under tiden man studerat i Sverige. Var syftet med vistelsen endast att utföra en abort, avslogs ansökan.

Men så 2008 beslöt den dåvarande regeringen att ändra lagen - utländska kvinnor skulle få rätt att göra abort i Sverige. Det ansågs vara ett viktigt principiellt ställningstagande. Kostnaden för aborten dock, skulle kvinnans hemland stå för och om inte det gick, kvinnan själv. I praktiken innebär det att kvinnan alltid behöver betala eftersom länder där abort inte är tillåtet inte betalar för abort i utlandet.

I Europa är aborträtten inskränkt eller helt förbjuden i Litauen, Irland och Malta. I Italien finns hårda regler och även en samvetsklausul som innebär att läkare kan vägra genomföra aborten - något 70 procent av läkarna gör. I Polen tillåts abort endast vid fara för kvinnans liv eller hälsa, allvarliga fosterskador eller våldtäkt. Möjligheten för dessa kvinnor att bekosta en abort i Sverige är ofta mycket begränsade. En abort i Sverige kostar mellan 5 000 och 15 000 kronor och på det tillkommer rese- och boendekostnader. Något som kan ställas i relation till den genomsnittliga månadslönen i Polen: omkring 7 000 svenska kronor.

För de kvinnor som inte har råd att bekosta en resa till och abort i Sverige återstår förstås bara två alternativ: att fullfölja graviditeten eller utsätta sig för en, ofta mycket farlig, abort i hemmet eller på en olaglig klinik. Cirka en av tio aborter i Europa är illegala och i ett globalt perspektiv är osäkra aborter en av de största orsakerna till kvinnors sjuklighet och död.

Men trots den enormt höga hälso- och dödsrisken med osäkra aborter, ville regeringen inte inkludera någon form av subvention eller ekonomisk hjälp till kvinnor från länder där abort är förbjudet eller mycket begränsat då den nya lagen drevs igenom.

– Vi kan inte ha samma villkor som för svenska kvinnor. Då skulle vi öppna för alla i hela världen att ha fri sjukvård i Sverige och det tror jag inte är någon som förordar, sa Göran Hägglund (KD), dåvarande socialminister, i Ekots lördagsintervju år 2006 då förslaget diskuterades.

Men Anna Dalqhvist, chefredaktör för Rfsu:s tidning Ottar och författare till boken ”Europas abortresor” håller inte med. Hon menar att abort är en mänsklig rättighet och att Sverige, som ett land som står upp för den rättigheten, har ett moraliskt ansvar att underlätta tillgången till den.

Är abort en mänsklig rättighet?

– Ja, eftersom det utan aborträtten inte går att uppfylla rätten till hälsa, rätten att inte utsättas för grym och förnedrande behandling eller rätten till liv. Dessutom är rätten att själv bestämma över när och hur många barn du vill ha formulerat i Kvinnokonventionen.

Några som verkligen har behov av en svensk, subventionerad abortvård är polska kvinnor, säger Anna Dahlqvist.

– De har geografiskt nära till södra Sverige och skulle föredra att göra aborten i en legal och säker miljö på grund av rädsla och oro för de illegala aborterna. Men det är ju en kostnadsfråga.

Helena Kopp Kallner, gynekolog och överläkare vid kvinnokliniken, Danderyds sjukhus, menar dock att det redan finns ett alternativ för de kvinnor som inte har råd att betala:

– De som inte har med pengar får en räkning. Om man inte betalar den så görs väldigt få insatser för att få den betald.

Anna Dahlqvist tycker att det visserligen är en bra lösning på individnivå, men problemet är att det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få information om hur man går tillväga för att kunna genomföra en abort i Sverige som utlänning. Ännu mindre finns det någon information om att det går att komma undan betalning, eftersom det ju är ett brott.

– Det var ju en hel del kritik kring ”abortturism” när beslutet togs och jag gissar att man vill ligga lågt. Man nöjer sig med symboliken - man har gjort ”rätt”, men kanske egentligen inte bryr sig så mycket om kvinnorna.

Kostnaden och bristen på information är vad som ligger bakom att så extremt få utländska kvinnor genomför en abort i Sverige, menar Anna Dahlqvist. Endast 132 utländska kvinnor genomförde år 2009 (det enda år det finns uppgifter om) en abort i Sverige.

Det har sedan lagen ändrades lyfts flera förslag om att aborter för utländska kvinnor ska subventioneras och att tillgången till informations ska ses över. I en motion till regeringen år 2011 skrev Mp-riksdagsledamöterna Gunvor Ericson och Jan Lindholm att ”så länge kvinnorna själva måste betala för sin abort så är det många gånger billigare att genomföra en illegal och ibland osäker abort i hemlandet”. Ledamöterna lade därför fram olika förslag för att subventionera aborter, bland annat en statlig fond att kunna söka ersättning från eller en försäkring från landstingen för de kvinnor som inte kan få kostnaderna täckta av sitt hemland.

Varken den förra eller nuvarande regeringen har dock velat utreda frågan.