”Ett lekmanifest kring våra gemensamma utrymmen”. Så väljer de medverkande från UngaTur själva att beskriva föreställningen Du vet havsdjupen som har premiär den 1 september på Turteatern i Kärrtorp. Projektet har en starkt kollektiv prägel, med ett team som varit i delaktigt i processens alla stadier. Det är en föreställning som vill skapa kontakt med närområdet och den gör det genom de fiktiva karaktärerna Gloria och Frida, som publiken bokstavligen får följa när de leker, fantiserar och promenerar i Kärrtorp, det område där de bor.

Jag träffar UngaTur i just Kärrtorp centrum där jag pratar med regissören Anne Jonsson, medregissör Aurelia Le Huche, producent Siri Nyke och Sofia Anner som är kommunikationsansvarig.

Vad har Gloria och Frida för tankar om sitt område?

– Vi föreställer oss att Gloria och Frida ser möjligheterna, säger Anne Jonsson. Som jag förstår dem är deras tankar så här: här går jag varje dag, där bor du och här bor jag, vi har alltid bott där, men titta vad vi kan göra med det här, vi kan få vad som helst att hända. De gör om staden till hur de vill att den ska vara, det de drömmer om.

Nästan alla som jobbar med föreställningen bor eller har vuxit upp i närområdet. Men för att ”testa” materialet på den huvudsakliga målgruppen har Siri Nyke och Sofia Anner plockat in unga referenspersoner.

– Det arbete vi håller på med är ju inte att berätta deras historia egentligen, säger Siri Nyke. Men samtidigt är det helt relevant för föreställningen att unga tjejer kan relatera till den. Kanske känna igen sig i hur Glorias och Fridas vänskap ser ut, eller hur man kan plantera nya idéer i deras huvuden kring det här området. Att de kan gå ner på torget en fredagskväll, och torget ser annorlunda ut än vad det gjorde innan de såg föreställningen.

Ambitionen är att detta ska drabba hela publiken, att se på sin omgivning med nya ögon, eller genom någon annans ögon. Siri Nyke drar sig till minnes en tidigare workshop i Kärrtorps centrum, där de just iakttog människors beteende.

– Vuxna hade bara fokus på tunnelbanan och genade över torget jäkligt snabbt. Och så finns de som kanske inte arbetar, och de går runt på torget och tittar på helt andra saker. Barnen och ungdomarna sitter och hänger utanför Ica eller sitter på muren och röker, och de har förmodligen en helt annan relation till den där bänken som jag inte ens ser, för det är under mitt synfält.

Sofia Anner menar att hon ser annorlunda på området efter att ha sett föreställningen.

– Det handlar om att bli uppmärksam på vem som har byggt de här ytorna, vem har konstruerat det här och varför ser det ut så? Och hur skulle jag ha gjort det? Det är inte alltid man ens har tillgång till den frågan själv, alltså hur skulle jag ha byggt staden, det tycker jag är ett jätteviktigt perspektiv.

Dessa frågor är extra aktuella att fundera över då Kärrtorp, liksom många andra delar av söderort, ska växa och få sig ett allmänt lyft. Föreställningens premiärvecka sammanfaller med evenemanget Drömtorget, där förslag på hur Kärrtorps centrum ska utformas kommer att ställas ut. De har tagits fram av både arkitekter och medborgare, bland annat genom det lokala ungdomsrådet, där unga invånare ges möjlighet att påverka politiska beslut som rör dem. Under arbetet med Du vet havsdjupen har UngaTur haft ett samarbete med ungdomsrådet, och även med olika arkitekter. Dessa möten har resulterat i ett ömsesidigt intresse, där teatern har potential att bli ett nytt forum för demokratisk stadsplanering.

– Vi ville ha arkitekternas kunskap för vårt arbete, men sen kom de tillbaka med frågor, berättar Siri Nyke. De ville veta vad publiken upplever efter en sådan här föreställning. Det är någonting som de kan använda i sitt arbete.

Hur väl staden än planeras går det sällan att förutse exakt hur den kommer nyttjas. I synnerhet platser som varit betydelsefulla under uppväxten blir känslomässigt laddade.

– Att gå runt i ett område som du har en massa sådana kopplingar till, det blir nästan som att gå runt i en film bland minnen, säger Anne Jonsson. Det är lite av kärnan i hur vi arbetar med Gloria och Frida – vi föreställer oss att när de går runt här så är det här deras minnen och emotionella laddningar.

Bland minnena finns också mellanrummen, ett begrepp som får representera gemensamma möjligheter.

– Det finns ställen i texten där man får gå ner mellan gatstenarna, förklarar Anne Jonsson. I linjerna mellan gatstenarna, där öppnas det mellanrum, där kan saker hända.

– Alla människor som rör sig i de här mellanrummen, de är i förbindelse med varandra, säger Aurelia Le Huche. Vi pratar om ett rotsystem. Och när man går ut härifrån ser torget kanske inte ut på samma sätt. Det handlar om att väcka möjligheter, att det finns historier överallt. Det som vi framför allt har jobbat med är det här med perspektivförskjutningen – hur känns det att gå in i någon annans kropp, hur känns det att se med en annan människas ögon?