• Bara fem gånger bältades barn inom BUP på Östra sjukhuset under 2013 om man ska tro de uppgifter som rapporterats in. ”Samtidigt har jag tagit del av dokumentation som visar över 45 journalförda bältesläggningar av en enda BUP-patient samma år”, skriver Linda Weichselbraun.
Göteborgs Fria

Kommentar: ”Ersätt inte bältning av barn med något värre”

Ingen vet hur många barn och unga som spänns fast med bälten inom psykiatrin i Göteborg – eftersom sjukvården inte rapporterar in tvångsåtgärderna som man ska. Nyligen antogs en nollvision för bältesläggning av barn – positivt, men beslutet kantas också av risker, skriver journalisten och aktivisten Linda Weichselbraun i en kommentar.

Jag tänkte att jag kom med allt igenom goda nyheter till min vän på sjukhuset. Till henne, som vårdades inom psykiatrin och som legat fastspänd i bälte så många gånger, ibland med personal skrikandes och svärandes över sitt huvud.

Det började på BUP och hann bli över 100 bältningar där. Nu, när hon är 19, är hon uppe i över 280.

Den nyhet jag så förväntansfullt levererade – som en present i en vacker ask med sidenrosett om – var att Hälso- och sjukvårdsstyrelsen i VG-regionen i maj fattat beslut om en nollvision för bältning och isolering inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det var ett modigt politiskt beslut, för många inom psykiatrin ser dessa tvångsåtgärder som nödvändiga när ett barn mår dåligt eller tappar kontrollen.

För mig var det också ett välkommet beslut, för det krävs krafttag för att motverka missbruket av tvång.

Faktum är att ingen ens vet hur många barn som spänns fast inom svensk psykiatri, detta trots att samtliga tvångsåtgärder sedan 2009 ska rapporteras in till Socialstyrelsens. Men underrapporteringen är katastrofalt stor.

Under 2013 rapporterade exempelvis BUP på Östra sjukhuset in färre än fem fastspänningar i bälte. Samtidigt har jag tagit del av dokumentation som visar över 45 journalförda bältesläggningar av en enda BUP-patient samma år. Tvångsåtgärder som alltså inte rapporterats. Ur rättssäkerhetssynpunkt är detta naturligtvis vidrigt. Betänk också att det handlar om minderåriga.

Blev min vän då inte glad för nyheten?

Jo, självklart. Men inte enbart.

Hon blev också rädd.

Rädd för att man vid turbulenta situationer istället kommer ge barn och ungdomar mer och tyngre läkemedel som ger svåra biverkningar.

Rädd för att det blir fler fysiska fasthållningar, något hon upplever som värre än fastspänning. Hennes känsla, som byggde på lång patienterfarenhet, var att personalen inte har utbildning nog för att göra på annat sätt. Och om ett minskat användande av bälten istället leder till ökad medicinering och fler fasthållningar har inget förbättrats för patienten, snarare tvärtom.

Men nollvisionen är ändå bra, viktig och nödvändig. Den går också i linje med en allt livligare nationell och internationell diskussion kring tvångsvårdades mänskliga rättigheter.

I Sverige slår vi oss gärna för bröstet när det gäller mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller barn. I våras riktade dock FN:s barnrättskommitté skarp kritik mot att barn och unga utsätts för bältesläggning och isolering inom svensk psykiatri.

Kommittén uppmanade Sverige till ett totalförbud mot bältning och isolering av barn och unga, samt till att tillhandahålla utbildning för personal i metoder att vårda utan våld eller tvång.

Den stora frågan är nu hur nollvisionen ska uppnås. Hur kan vi förhindra det min vän fruktar? Vilka insatser krävs för att inget barn ska behöva uppleva att ligga fixerad på en brits med remmar runt händer, mage och fötter?

Det är svåra men viktiga frågor, och jag vill uppmana ansvariga att inhämta erfarenheter och förbättringsidéer inte bara från den psykiatriska professionen och forskningen, utan även – och kanske främst – från patienter och anhöriga med expertkunskap byggd på egna upplevelser.

För att nollvisionen ska uppfyllas krävs dessutom fokus på vilja, attityder och kunskap. Viljan kan väckas genom att lyssna mer till personer som själva bältats. Många kan berätta om långvariga konsekvenser i form av skam, trauma och rädsla att söka vård igen. Och vem vill bidra till sådant?

Önskvärt vore också om psykiatripersonal som redan har viljan gör sina röster hörda. Jag vet att de är många, såväl psykiatriker som sjuksköterskor och skötare, men få vågar uttala sig offentligt på grund av rädsla för repressalier.

När det gäller attityder finns det fortfarande idéer om att psykiskt sjuka är mindre vetande och i behov av fostran. Att lidande kan kontrolleras genom hot och bestraffning. Att psykiskt sjuka inte har samma mänskliga rättigheter som andra.

Det låter förfärligt. Men utifrån mina erfarenheter som anhörig till tvångsvårdade, och efter att ha mött psykiatripersonal från över 100 enheter runt om i landet i mitt arbete som anhörigföreläsare och etikhandledare, så vet jag att sådana attityder förekommer bland viss personal på vissa avdelningar. Andra har lyckligtvis kommit längre, bland annat genom att jobba aktivt med etikfrågor.

En nollvision kräver även stora utbildningsinsatser och kontinuerlig träning för personal i att förebygga tumultartade situationer innan de uppkommer. Färdigheter i verbal nedtrappningsteknik är också viktig.

I andra länder, exempelvis Island och England, klarar man av att hantera svåra situationer utan att spänna fast människor. Nu är tiden inne för psykiatrin i Västra Götaland att, på sikt, göra sig av med bältena för gott. Men då utan att ersätta dem med något än värre.

Fakta: 

Linda Weichselbraun är journalist, utbildare och aktivist inom NO MORE bältesläggning.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vego blir norm i vården

Avdelning 24 visade vägen. Nu blir vegetarisk kost huvudalternativ inom hela slutenvården i Norra Stockholms psykiatri.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu