– Ni bodde där, ”psykboxen” var där och vi bodde här, säger Jocke Berggren och pekar upp mot första våningen på Skaraborgsgatan 8.

Det var utgångspunkten för ett gäng ungdomar från olika delar av stan som skulle sätta historiska spår, både i stadens liv och sina egna.

Året var 1985 och Mandra Wabäck, i dag 44 år, gick i nian på Östermalm och bodde i Vasastan. Hon hörde snacket på stan, Skaraborgsgatan hade ockuperats. Det lät spännande och hon åkte dit.

– Jag kom dit några dagar efter att de gått in men jag kände inte en kotte. Jag bara gick in och sa hej. Klättrade över muren, uppför stegen, drog ett varv i huset. Sen blev jag kvar. Sov där och åkte till skolan på dagarna.

Jocke Berggren är ett par år äldre. Han gick på gymnasiet i Kallhäll. Det gick inte så bra, han hoppade av och började jobba på dagis, 500 meter hemifrån.

– Men jag åkte ju dit från Skaraborgsgatan varje dag istället. Man ville vara där.

– Det var kallt men väldigt hemtrevligt, minns Mandra. Jag hade ett av de få rummen med gardiner. Det var madrasser på golvet och en kakelugn i hörnet, man fick springa och hämta ved hela tiden.

I dag har de återförenats och bildat föreningen Avanti! Framåt! med syftet att göra minnena till allmängods. Projektet går under namnet Vårt 80-tal och till hösten blir det fotoutställning och stadsvandringar på temat punk och politik från åren 1985–89. Senare även en fotobok och en kortfilm.

– Jag och flera av oss gick sedan på Riddarfjärdsskolans fotolinje, vi fick låna Hasselblads- och Leica-kameror så det finns hundratals fantastiska bilder, säger Mandra som har åkt runt och grävt i lådorna hos gamla kompisar.

Ockupationen fick stor uppmärksamhet i pressen. Husen hade stått tomma länge och skulle rivas. Bidragande var också att det var den första större ockupationen i Stockholm sedan Mullvaden sju år tidigare. Det fanns ingen ockupantrörelse som i Köpenhamn och Berlin.

– Vi blev väl bemötta i pressen och av goda grannar, berättar Mandra. Det fanns många tomma kåkar som bara stod och förföll. Många stockholmare tyckte att det var bra det vi gjorde.

För Mandra och Jocke blev huset ett nav för politisk aktivitet och en snabbkurs i demokrati och praktisk organisering. Gårdshuset blev ett kafé, el fick de lära sig att tjuvkoppla. Och de lärde sig hålla samman mot återkommande attacker från den växande nazirörelsen BSS.

– Om man ser på Sverige ur ett demokratiskt perspektiv med alla folkrörelser, där man bygger en basverksamhet utifrån ett behov, så kan man se att det var det vi också gjorde, säger Jocke. Vi höll på med stormöten och lärde oss hur vi samarbetar och organiserar oss. Vad är det vi ser som vi vill förändra, och hur? Hela vårt politiska liv handlade om att försöka förändra olika missförhållanden.

– Det var ett heltidsjobb att vara ung på 80-talet, säger Mandra. Det var husockupationer, aktioner, demonstrationer, fester, oändliga möten. Sen skulle man ju jobba, studera, leva. Det var fullt ös hela tiden.

”Bostadspolitiken i Stockholm går ut på att deportera folk ut i förorterna och att göra innerstan till ett kontors- och konsumtionskomplex. Gamla hus får medvetet förfalla för att kunna rivas eller göras om till dyra bostadsrätter.” Så står det, något profetiskt, i det första flygblad som delades ut av ockupanterna.

– Vi förstod instinktivt vartåt det barkade och var bland de första att protestera mot den utvecklingen, säger Mandra.

Efter tre månader, lagom till vintern, avbröts ockupationen. Punkarna lommade ut mot löfte om att billiga lägenheter skulle byggas. Det löftet bröts snabbt. Husen bevarades men hyrorna höjdes och i dag kostar en tvåa tre och en halv miljon på adressen. 60 procent av bostäderna på Södermalm har blivit bostadsrätter.

Gänget kring Skaraborgsgatan fortsatte under hela 80-talet sin kamp för mötesplatser och alternativa lösningar på bostadsbristen. 1988 ockuperade de i olika omgångar ett hus i hörnet Klevgränd/Götgatan som renoverades för att bli övernattningslägenheter åt riksdagsledamöter. Det är det än i dag. Borgerskapets Enkehus (1986), Luntmakargatan (1986) och Tavastgatan (1987) var några andra.

Men efter Skaraborgsgatan hände något, berättar Mandra och Jocke. Repressionen ökade. Polisen började sätta in tårgas, aktivister misshandlades och det blev åtal. Motsättningarna kulminerade 1990 vid ockupationen av Folkungagatan 164, ett höghus som intogs av ett delvis annat gäng. Striden var hård mellan polis och ockupanter. Polisen bombarderade med tårgas och stormade huset med hjälp av en container.

Med 90-talet förändrades staden inte bara fysiskt utan också mentalt och aktivister började rusta sig mot det tuffare klimatet. Många ur punkgenerationen lämnade den utomparlamentariska rörelsen.

– På 90-talet blev det mycket mer militant och exkluderande, med bland annat AFA och anarkafeminister. Det var ett språng. Vi var mer punk, det skulle vara både fest och kamp i en blandning, säger Jocke.

– Det var där nånstans jag kände att det räcker nu, inflikar Mandra.

Mandra flyttade till Amsterdam och blev filmare och curator, Jocke fick barn och blev skötare inom psykiatrin. De flesta från den tiden ”jobbar antingen med människor eller kultur”, säger Jocke.

Efter intervjun promenerar vi upp längs Götgatan. På nummer 26 låg det legendariska Svarta månen, ett anarkistiskt kafé och bokhandel med tryckeri och redaktionslokal för tidningen Brand. Här gick Jocke Berggren in 1984, efter att ha hört en dokumentär på P3.

– Jag stapplade in på svaga ben. Det var väldigt mörkt och där satt de svartklädda typerna. Det var ingen vänlig stämning. Jag tog en Brand, drack en kopp te och sprang därifrån. Sen var jag fast.

Svarta månen blev något av en sambandscentral för aktivisterna på Skaraborgsgatan. Man kunde hämta vatten i dunkar och gå på toaletten. Nu ligger klädaffären G26 här och den unga killen i butiken verkar förnimma historiens vingslag när vi går in.

– Ja, jag har hört att det har varit något AFA-ställe här. Det måste vara hundra år sen.

– Nej, inte AFA, anarkistiskt bokkafé! Och det är bara 30 år sen, utbrister Mandra.

Ockupanterna fick inget allaktivitetshus och privatiseringen och kommersialiseringen av stan var snart ett faktum. De lyckades visserligen rädda några rivningshotade hus, förutom husen på Skaraborgsgatan även Borgerskapets Enkehus på Norrtullsgatan. Men det tydligaste spåret av deras erfarenheter sitter kanske ändå i känslan att det går att förändra.

– Unga i dag vet inte ens att man kan ockupera hus. Det finns inte i deras föreställningsvärld. Därför är vår historia viktig att berätta. De här åren var livsavgörande för alla som var med, säger Mandra.