I dag har böckerna om Katitzi hamnat lite i skymundan. Det är nästan svårt att tänka sig hur populär hon var bland barn och ungdomar för trettio år sedan. Det sägs att böckerna lånades ut 432 000 gånger bara under ett år som 1980, enligt författaren Lawen Mohtadis biografi över Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Författaren Katarina Taikon tog emot mängder av brev från unga läsare. De berättade hur mycket de tyckte om Katitzi och de undrade hur det gick för henne sedan.

Katitzi är kort sagt en av den svenska 1900-talslitteraturens allra starkaste karaktärer.

Nu är det dags för en nyutgåva av hela bokserien om Katitzi. Förlaget Natur och kultur har redan börjat sälja det första bandet, som innehåller två böcker. Inför den nya utgåvan har dock ett grundligt arbete gjorts med att redigera texten. Till det uppdraget valdes Lawen Mohtadi, och Angelica Ström, som är specialpedagog och Katarina Taikons dotter.

Lawen Mohtadi beskriver arbetet med böckerna som en varsam redigering.

– Det här är en historia som är skriven på 70-talet och som handlar om 40-talet. Vi ville behålla Katarina Taikons språkliga ton och själen i hennes berättande. Men vi ville heller inte att nya generationer skulle känna sig hindrade i läsningen, säger hon.

Framför allt har de ändrat uttryck som vi inte använder längre. Lawen Mohtadi ger olika exempel på ord, som landsfiskal. Det bytte de ut mot bypolis som de flesta lätt kan förstå. Det fanns även partier med talspråk från 40-talet, som i vissa fall blir för upprepande, där man stramat upp språket en aning. Men den som lägger texterna bredvid varandra kan se att skillnaden inte är så stor.

En mer delikat redigeringsfråga rör användandet av zigenare och rom. Där använde sig Katarina Taikon främst av ordet zigenare, som också användes mest på den tiden.

– Det är ju ett ord som är gammeldags, men som också i vissa sammanhang har en negativ laddning. Där gjorde vi så att vi behöll ordet zigenare när andra pratar om romer, medan romer används när Katitzi och hennes familj talar med varandra, säger Lawen Mohtadi.

Det intressanta är att Katarina Taikon själv för in den språkliga frågan redan i den första boken, när Katitzi kommer från barnhemmet, hem till sin familj och hennes pappa får börja förklara den kultur de lever i. Där berättar pappa Taikon att du kallas zigenare men att de själva säger rom på romanes.

– Vi kunde inte ta bort ordet zigenare helt. Dels för att det skulle gå emot själva handlingen i boken. Men även för att visa hur de här begreppen har funnits parallellt. Nu kunde vi förstärka insikten om att även på hennes tid fanns det olika ord och att det brukliga i dag är att säga rom, säger Lawen Mohtadi.

Katarina Taikon var före sin tid i många frågor och hon var tidig med att ta upp den språkliga frågan. Det var en tid innan det romska samhället själv hade börjat formulera en önskan om att andra skulle använda rom istället för zigenare.

– Det var en del av det folkbildningsuppdrag som hon tog på sig och där framhöll hon ofta att zigenare heter rom på romanes, men det fanns inte riktigt en diskussion än om att det svenska språket skulle börja använda rom, utan det kom först på 90-talet, säger Lawen Mohtadi.

Nu är alla spända på hur det ska gå för Katitziböckerna den här gången. Kan hon nå fram till dem som är unga nu? Förlaget har redan tryckt upp en ny upplaga, vilket betyder att bokhandlarna beställer hem den första boken, men den verkliga försäljningen är det ännu för tidigt att kunna veta något om.

– Det ska bil jättespännande att se. Jag blir stoppad på gatan av gamla Katitziläsare som vet att jag jobbat med böckerna. Hon betydde väldigt mycket då, men nu får vi se hur det går, säger Lawen Mohtadi.

Nästa volym kommer i augusti. Vid det laget kan det sitta många nya läsare och vänta på fortsättningen.