I debatten om Gunilla Carlssons framfart med biståndet från Sverige har det hittills mest handlat om biståndet från regering till regering. Men lika kännbart är hennes ingripande mot de små ideella organisationernas bistånd från folk till folk, ofta med betydande stöd från biståndsbudgeten.

Med min erfarenhet av sådant bistånd från 1960-talet till idag kan jag tydligt avläsa förändringarna i de statliga skattefinansierade bidragssystem som vuxit fram inom biståndsbudgeten och de stora svårigheter Gunilla Carlsson lagt i vägen för biståndet från folk till folk.

Snart efter hennes tillträde minskades biståndspotten till Syd med nära tio procent. Samtidigt tillfördes tre nya rikstäckande organisationer till dem som kunde söka det minskade anslaget. Fler skulle alltså slåss om mindre pengar. Fler skulle ansöka förgäves. Samtidigt halverades anslaget till de organisationer som samarbetade med grupper i de forna öststaterna.

Av lång tradition har Sida också beviljat anslag till organisationernas information i Sverige om internationella förhållanden, ofta utgående från deras kunskaper från de projekt de stöder i Afrika, Asien eller Latinamerika. Man kan lätt inse att den informationen i Gunilla Carlssons moderata ögon tedde sig vänstervriden, hur korrekt den än var (och är). Hon drog alltså in det anslaget helt.

För en liten organisation som saknar anställda är det mest betungande att upprätta detaljerade ansökningar med ett antal bilagor och intyg, vilka måste förnyas med varje ny ansökan. Som mellanhand mellan Sidas numera fåtaliga byråkrater och organisationernas ideellt arbetande aktivister inrättades Forum syd på åttiotalet. Syftet var nog att skapa en förstående partner till organisationerna och leddes av organisationer som anförtroddes den rollen.

Vi befarade redan då att detta skulle utvecklas till ännu en formaliserad myndighet. Efter 2006 började detta alltmer besannas. Organisationer arbetar ofta med mycket långsiktiga projekt för vad Paulo Freire döpte till ”medvetandegörande”. Detta är extremt kvalitativa verksamheter med svåravlästa resultat inom en generation. Sidas regeringssamarbeten är ofta materiellt orienterade och snabbt avläsbara, kvantitativa.

Numera måste organisationerna förbruka en orimligt stor del av sin energi på att uppfylla minutiöst formulerade kvantitativa ansökningsvillkor för att högst eventuellt få del av de krympta regeringsanslag som delas av alltfler organisationer. Resultaten ska periodiseras redan i ansökan.

Vi utgår ifrån att Forum Syds hela existens villkorats för att genomföra nyordningen. Allt tydligare markerades med åren att Forum Syds handläggare enväldigt kunde avgöra vilka delar av ett projekt som var relevanta, som om Forum Syd vore allvetande, också om projekt som pågått i decennier, t ex bland ursprungsfolk i ett distrikt i en delstat i Indien.

Projektens budget kunde i ett drag halveras, men inom en ram på tolv månader skulle både verksamheterna, utvärderingen och inverkan på civilsamhället redovisas. I vårt eget land kämpar vi för jämställdhet sedan mer än hundra år. Vem kunde ha avkrävts ett mätbart resultat av varje nytt initiativ inom de tolv månader det kanske tog att bara introducera idéerna? Men det är detta som gäller gentemot den ursprungliga partnern Forum Syd. På så gott som alla områden krävs ifyllande av standardiserade mallar, vars frågor ofta var irrelevanta för de skeden projekten befann sig i.

För varje beviljat bidrag skall ett detaljerat kontrakt undertecknas med Forum Syd. Och ett detaljerat kontrakt mellan den svenska organisationen (SvEO) och den t ex indiska lokala mottagaren (LEO) förväntas följa en uppställd mall. Personligen ansåg jag delar av denna mall alltför kolonialt snedvriden för att användas och formulerade egna paragrafer.

Det är viktigt att veta att jag aldrig i tysthet accepterat de nya dragen utan i brev och rapporter påpekat vad jag anser vara felaktigt. Vid ett tillfälle då handläggaren på Forum Syd alltför högdraget dömde ut delar av vår ansökan som irrelevanta och kommentaren i övrigt innehöll direkta felläsningar av vår text, skrevs ett utförligt brev som undertecknades av hela vår styrelse. Brevet var riktat till Forum Syds ledning. Telefonkontakt togs med dåvarande ordförande för att säkerställa att brevet kommit fram. Vi bevärdigades dock inte ens med ett svar.

Vid ett annat tillfälle hölls vår slutrapport tillbaka två månader i väntan på att kön till den indiska revisionsbyrån skulle betas av och reviderade räkenskaper skulle kunna bifogas. Den första påminnelse vi då fick innehöll hot om att betala tillbaka hela bidraget. Tala om myndighetsutövning!

Jag utgår ifrån att det är Gunilla Carlsson som ligger bakom alla nya villkor och formulär som tillkommit under hennes ministertid. De utgör en litteratur i sig. Det senaste i ämnet är att den ansökande organisationen för att komma ifråga ska ha deltagit i ett antal kurser i ansökningsmetodik. Vägen är alltså beredd för professionellt svammel med den efterfrågade uppsättningen modeord som nyckel till beviljade anslag. Hur många små organisationer kan ens skicka någon till de kurserna?

Det vi befarade från början har nu till fullo inträffat. Det dödliga arvet efter Gunilla Carlsson.