I dag och i en annan tid ser jag inte det slarviga utan minns det andra. Det fina. Och blir tacksam över det arv jag ändå fick. Intet av pengar; men tankar och drömmar. Livsval.
Bland annat detta: att hon lärde mig tänka väl om romer - som vi den tiden kallade zigenare. (Jag har aldrig träffat särskilt många zigenare.) Utom i böckernas värld – och vi kan ju börja med Singoalla. Och fortsätta med andra romantiska skildringar kring elaka inskränkta storbönder och ädla zigenare. Eller orättvist ihjälslagna ”tattare”.
  

Så lägger en mor grunden till en hållbar antirasism. Långt före de många invandrades tid. När de enda mörka främlingar vi mötte i vår landsbygdsmiljö var just romerna. - Ibland slog de sig ner med sina vagnar någon kilometer från vårt torp.
Efter alla år har jag lärt mig att de förfördelade inte alltid är så ädla som i böckernas värld utan ibland ganska skrämmande. Att förföljelse fördärvar.
  

Men det gör ingen skillnad i sak. Och Katarina Taikon var en underbar kvinna.
Vacker och begåvad och litet lik Arundati Roy. Den indiska författarinnan som skrev den fantastiska boken som jag beundrar så. De små tingens gud.
Nu rapporteras från Italien om förföljelse av romer där. Nedbrända bostäder och brutala polisövergrepp. Rasism. Fascism pånyttfödd. - Mina vackra romer; invandrarna från ett så fjärran Indien. De som började sin färd mot Europa för tusen år sedan. Lång färd genom länder och tidsepoker. 
  

Min mor lärde mig där för länge sedan att markera mot rasism. Det lärde hon mig mitt i en trång småstadscirkel så fylld av inskränkt småborgerlighet och hackande elakhet. Där man alltid markerade med ”tjuvaktiga zigenare”. Och kallade den socialt utestängde ”tattare”.
Där man mätte status och inkomster och ”präktighet”. Socialgrupp tre i denna värld och denna miljö, men även dessa lever efter starkt markerade indelningar. Högre samhällskaster mätte man sig inte med. - Men kröp inför makten och pengarna.
  

Minns henne hur hon satt och arbetade vid vårt stora ekbord; virade fram vackra röda rosor ur kräppapper. Såg inte så bra och hade glasögonen på. Kisade ansträngt.
Långt in på hösten och det var grått ute men vi plockade in tallris och lyste upp med rosorna. Klarrött mot tallrisets gröna. Några havrestrån bland kvistarna. Där  havrekornen klätts med glittrande silverpapper vi samlat. Att dekorera med varma färger inne i torpet bar oss över våra kalla höstar. Detta och låneböckerna från småstadsbiblioteket.
Midsommarens jättebukett med alla vildblommor hon kunde hitta. Blommor och blomrikedom hon bjöd in till vårt hem. - Vi behövde ju inte betala ängarna för deras gåvor.
  

De föremål som inte når upp till blommornas nivå vill jag sedan inte ta till mig. Fula ting och fula kläder blir inte heller vackrare den gången de visar att de är dyra. Den uppklädda medelklasskvinnan stryker vi bort.
Min mor blev mot slutet ett offer för vårdhem och tristess. Som hon då inte orkade försvara sig mot. Det gjorde ont att se. Ett nederlag.
Men i en annan tid hade hon låtit budskapet om rosorna och romerna  gå vidare till mig. Så att jag förskräckes över vad som sker med romerna i dagens Europa. Så att jag fortsätter läsa vänsterns författare. Som hon en gång. Fortsätter avsky småborgare. Även de italienska. Som så villigt återuppväcker fascismen.