Det fanns en tid, men det var länge sedan, en tid när du hade en smedja i byns mitt och när du kunde köpa mjölk om kvällen hos bonden eller torparen som bodde granngårds.
Det var på den tiden som människor samlades i någons kök och drack kaffe och skvallrade, och drack påtår. Någon tog fram ett dragspel och spelade Hammarforsens brus eller Sekkinjärvi Poolka.

Jag vill inte påstå att denna avlägsna tid var bättre eller sannare eller mänskligare. För jag har inte perspektiv att göra jämförelser. Men ett vet jag. På den tiden, som jag minns som barn, kunde människor möta varandra i stor enkelhet. Och denna stora enkelhet blev inte sällan något stort.

Vad jag försöker berätta om är en tid när några grabbar möttes vid en hållplats eller en järnvägsövergång och denna plätt på jorden blev en daglig träffpunkt och den blev för oss jordens mitt. Det var det enkla livets storhet. Det fanns en djup mänsklighet i dessa enkla möten mellan hjärtan och hjärtan. Och det vare sig man bara drack lite kaffe tillsammans, drog en vals på ett dragspel eller för några stunder ett enkelt snack, grabbar emellan.

Det var efter dagens mått en torftig tid. Det var en tid utan TV:s mänga serier, utan amerikanska filmer med biljakter och seriemördare. Det var en tid utan stora anspråk. Det var en tid med kärna.

Jag vet ju inte ens om det idag finns någon som minns en sådan tid. En tid när två lösa Boy och en Lektyr eller en Rekord-Magazinet kunde vara kvällens klo. En blyg kyss var också något storslaget. Är så kanske än idag. Fast faan trot.

Jag har en annan symbol för denna svunna tid som jag suktar efter, men som jag vet bara lever i mitt minne, i mina drömmar. Det var FISKHANDLARENS TID.

Positivhalaren kom en gång om året. Han var äventyret. Liksom skärsliparen. Men fisknasa¬ren, killen med sill i lådor, han var vardagens hjälte. Sillhandlaren var en mycket viktig person i Sverige på denna gamla goda tid. (Där kom det till slut. Ordet. Den gamla GODA tiden.) Sillhandlaren hade häst och kärra. Eller senare en gammal lastbil.

Sillhandlaren var min mammas trygghet. För en krona eller två kunde hon via sillhandlaren fixa en middag för sju personer. Eller fler.

Sillhandlaren kom, stadigt som prästen om söndagarna i högmässan. Men fiskhandlaren kom med livets bröd (fast det var sill). Sillhandlaren hade sina lådor med fattigmansfisken. Han hade ett besman som han vägde sillen med. Han hade händer som glittrade av fiskfjäll. Han fyllde våra kannor och skålar med havets silver och han var lika välkommen som bilen som fraktade ut ransonen från Systembolaget till storhelgerna. Då handlade det om Livets vatten. Med sillmannen handlade det om livets föda.

För mig blev mannen med sillen vardagsstråket i våra liv. Inte var kokt sill någon festmåltid. Men med sillen höll han oss vid liv, vi fattigmansfolk.

I min barndom hette det sillmannen. I Malmö fick jag veta att det hette Sillagumman. Hur som helst, de var den mannen och den gumman som gav oss sältan i våra liv.