På 1920- och 30-talen var det vid ett gatuarbete eller ett husbygge mycket som gjordes med handkraft. En man stod och stötte ned en gatsten med en ”jungfru”, en tung handstöt, och så småningom blev det en jämn yta att köra på. Vid ett husbygge fick några karlar bära upp tegelstenar till de övre våningarna. Det krävdes stark fysik för sådana arbeten.
  På gatorna kunde man se en fiskeförsäljerska med en skottkärra- i Skåne kallad en ”rullebör” – som var full med fisk och innehöll tillräckligt med is för att fisken skulle hållas kall. Starka, härdade kvinnor! Man kunde också se en man med en dragkärra, full med till exempel färgburkar som skulle köras till ett måleri.
  De här tunga jobben har dessbättre försvunnit tack vare motorfordon och kranar. Mycket annat besvärligt arbete har förenklats med hjälp av elektronik. Och inte minst: Den i gamla tider bristfälliga arbetsmiljön på många ställen har förbättrats genom säkerhetsanordningar. Det är bara skada, att Sverige importerar varor från länder med dålig och farlig arbetsmiljö, till exempel gatsten från Fjärran Östern.
  På stadens gator såg man i min barndom spårvagnar, bilar (eller automobiler som det hette), motorcyklar, cyklar (velocipeder). Och så fanns det hästfordon och som sagt skottkärror och dragkärror. Posten fraktade postsäckar på hästdragna vagnar, och två ”farbröder” bar säckarna in eller ut vid ett postkontor. Och nu slipper hästarna dessbättre att trängas i den täta stadstrafiken. Motorfordonen klarar hästarnas gamla arbete. Bilarnas ”foder” nr.1 är bensin, diesel och andra drivmedel. Eftersom vi hade spårvagnar i Malmö, har jag aldrig upplevt en färd till julottan i hästdragen vagn eller släde.
   Beträffande riktigt långa resor: Ännu i slutet av 1940-talet var det många som färdades över Atlanten med båt. Det gick ju fortare än på ”utvandrarnas” tid och på Phileas Foggs och Passepartouts tid, men resan tog ändå kanske en vecka. Nu flyger väl alla resenärer. (Miljöproblem med flyget får vi tala om en annan gång.)
   Kriget 1939-1945: Sverige var ju gynnat, och problemen för oss vanliga människor bestod kanske mest av att vi fick ersätta bilarna med cyklar och klara den tämligen låga inomhustemperaturen med hjälp av yllekoftor. Min generation upplevde kriget bland annat genom inkallelser till militär beredskap. Kvinnor och flickor kunde ofta ersätta inkallade män. Min fru vikarierade under kriget emellanåt för någon inkallad dräng i jordbruket. Hon lärde sig då bland annat att handmjölka kor.
   Om männens militärliv berättade Jolo- han är fortfarande värd att läsa: hans fullständiga namn var Jan Olof Olsson- i Tv-serien ”Någonstans i Sverige”, regisserad av Bengt Lagerkvist. Den serien borde komma i ny repris på TV. Det var en mycket fin beskrivning av händelser och stämningar under kriget. På 40-talet hade man fortfarande många hästar på regementena. Många av de värnpliktiga på den tiden var vana vid arbetshästar. När övningarna och annat var slut för dagen, var det- minns jag- självklart att hästarna först skulle skötas, få vatten och foder, innan de trötta hästkarlarna hann att tänka på sig själva. Det var fina grabbar, både hästkarlarna och de andra!
  Alla har väl hört Ulla Billquist sjunga
”….men det gör detsamma, för han är min soldat någonstans i Sverige”
En underbar sång! Jag hörde den första gången i radio på ett sjabbigt kafé i Helsingborg i april 1940.
  Det här blev kanske lite mera ”då” än ”nu”. Mycket mera skulle kunna skrivas om ”nu”, om förbättringar inom medicinen och förbättringar i levnadsstandarden. Och om de sociala skyddsnäten förr och nu. (Kanske en annan gång.)
  Slutligen: Var vi lyckligare förr än nu? Eller är vi lyckligare nu än förr? (Svårt att besvara.) En likhet mellan 1930-talet och nuvarande tid är att vi i båda fallen har haft skäl att sjunga:
” I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”

(svensk text: Cornelis Vreeswijk)

Thorild Dahlgren