Och det låter ju fint, högtidligt och angeläget. Som om man verkligen ville "sätta barnen i centrum". Men frågan är vad det egentligen betyder.

Barnen är vår framtid, man vad är de nu då? Är de ett slags blivande människor, som av oss kan fostras och formas så att framtiden blir sådan vi önskar? Är det inte de som har makten över barnens uppfostran, som också har makten över framtiden? Den som vet vad tålamod, hänsyn och förståelse innebär, vet också att man inte får något gratis!

Respekten för barnen måste också innebära en respekt för barndomen såsom en tid i liveet som i sig har lika stort värde som varje annan del av livet. Jakten på den goda, ändamålsenliga barndomen leder också ofta till förenklingar. Man försöker renodla faktorer i barnens uppväxtvillkor som leder fel, och på det sättet skapar man panik hos föräldrar. Ambitionen att via barnen härska över framtiden innebär ett slags förakt för barndomen.

När det psykodynamiska tänkandet började tränga igenom överallt där barn vårdas eller fostras, innebar det förstås till en början en fördel för barnen. I stort sett går det ut på att behandla barnen väl, då blir det nämligen bättre människor av dem. Men det har också lett till ett slags bekymrat diagnosticerande, etiketterande och prognosticerande, som knappast kommer barnen till godo.