Min hustru och jag älskar att plocka svamp. Att ta fika med sig, gå ut i skogen och få njuta av stillheten och höra vindarnas sus i trädtopparna tillhör absolut livets stora höjdpunkter.

Men en kväll då vi satt och såg nyheterna, kom det fram en svampkonsulent i TV-rutan som berättade att just svampar var extremt känslig för luftföroreningar. Det gick en obehagskänsla genom kroppen och jag vände mig mot min hustru och frågade:

-Har du tänkt på vilket gigantiskt försök vi människor utsätts för?

-Nej, egentligen inte, men då man hör det här börjar man ju fundera.

 

Vi plockar bara de svampar vi med säkerhet vet är ätliga. Men vi har alltid med oss små kartonger i vår svampkorg, dit vi lägger tveksamma svampar, så att vi kan artbestämma dem i efterhand. Det kan ju vara en riktig läckerhet vi har hittat. Det ligger givetvis på min hustrus och mitt ansvar att endast tillaga och äta svamp som inte är giftiga. Jag kan inte heller tänka mig att någon vettig människa skulle chansa och äta svampar där det finns risk för att de är dåliga eller rent av oätliga.


Men vid kemikalieanvändning gäller tydligen helt andra regler. Där verkar det vara den omvända principen som gäller dvs att kemikalier först används och släpps ut, för att sedan studera skadeverkningarna i stor skala efterhand.


Margot Wallström lät som bekant för en tid sedan testa sitt blod. Hon hade en lång rad främmande ämnen i sin kropp. Ingen har en klar bild varifrån de kommer och det märkliga är att ingen heller verkar bry sig särskilt mycket.


En kommunpolitiker i en stor svensk stad sade också i direktsändning i TV att: ”Dålig luft i stadskärnan och en viss form av miljöförstöring måste vi nog tyvärr acceptera för att kommunen ska kunna växa. Det är det pris vi alla måste vara med och betala.”

Jag undrar vilket mandat han hade för att säga så? Mitt stöd skulle i alla fall den politikern inte få vid nästa val.


Därför blev jag först glad då jag läste att uttrycket polluter pays principle har börjat införas. Det skulle innebära att tillverkare och importörer skulle bli ersättningsskyldiga om deras produkter skulle belasta miljön på ett negativt sätt.

Jag tyckte först att det lät som en strålande idé, men då jag nu har funderat en tid på uttrycket kommer frågorna. Den första frågan jag ställer mig är ”vad han ska betala för och till vem?”


Hur mycket skulle vi få i ersättning, om det visar sig att de svampar min hustru och jag plockar håller för höga halter av en viss kemikalie? Eller exempelvis den sista bofinken?  Hur mycket är den värd och vart ska företaget skicka pengarna den dag bofinken inte finns längre? Bofinken behöver inga pengar, han behöver ren luft och klart vatten och det får han inte. Och bevisfrågan, vilket företag bär eller bar det största ansvaret efter det att ett företag har lagts ner eller ny ägare kommit till.


Frågorna är många, men som människa har jag då två alternativ inför framtiden. Det ena är att sticka huvudet i busken och tänka att det ordnar sig. Det är ett bekvämt sätt att leva. Det andra sättet och det som jag väljer är att engagera mig, skaffa mig kunskap och agera. Så jag väljer att ryta till och säga till ansvariga inom kemikalieindustrin:

- Vi har barn och barnbarn att ta hänsyn till, så ta det för Guds skull lugnt med utsläpp tills ni vet vad det handlar om.

Ragnvald Nilsson

Skelleftehamn