Stressen inom hemtjänsten gör det omöjligt att hinna erbjuda det lilla extra, skriver Mårten Färlin i en personlig krönika. (Personerna på bilden har inte med artikeln att göra.)

Krönika: Ingen tid för Evert Taube

Publicerad:   •  Uppdaterad:

”Helst önskade hon nog att jag aldrig hade hittat de där förbannade glasögonen.” Mårten Färlin berättar personligt och gripande om arbetet i hemtjänsten, där de äldres önskemål ofta krockar med verkligheten.

Kultur
Krönika

Jag stiger in hos en äldre kvinna. Vi kan kalla henne Maj. Jag vet att hon sällan kräver någon särskild hjälp. Jag tittar snabbt på klockan och schemat efter att ha loggat in med telefonen.

Det är ingen överraskning att jag ligger 20 minuter efter. Det tog ju en stund att steka ägget till mannen jag var hos innan, han var rejält trött i dag. Jag tänker att jag är lite orolig för honom, han har sett väldigt hängig ut på sistone. Men fokusera nu, tänker jag. 10 minuter här, det bör jag kunna korta ner om hon hunnit äta filen och medicinerna redan. Maj är trevlig, och om man bara står på sig brukar man kunna avvärja ett eventuellt alltför långt samtal.

Ja, filen är uppäten ser jag. Hon kliver ovanligt nog upp ur fåtöljen och möter mig vid pianot.

– Men hej! Jag är så glad att du är här! Visst kunde du sjunga!? frågar hon.

Jag har ingen aning om vad hon pratar om. Samtidigt som jag förklarar att sång aldrig varit min starka sida börjar hon spela på pianot. Hon tittar på mig, överlämnar sånghäftet och utbrister:

– Alla kan sjunga!

Maj spelar vackert och jag blir lite tagen av stunden. Inte kunde jag ana att denna slitna gamla dam har så flinka fingrar. Hon har visst skrivit låtarna själv. Jag ser knappt vad som står i häftet, men jag sjunger, eller nynnar som bäst. Låtarna är verkligen vackra och jag vet att henne behöver jag inte skämmas inför. Så jag klämmer i från tårna och sjunger ordentligt.

Maj ler med uppspärrade ögon och skrattar förnöjt mellan varje låt. Just nu är hon lycklig, tänker jag. Vi har det verkligen trevligt tillsammans. Hon får utlopp för sitt musikaliska sinne och jag inbillar mig, för första gången i mitt liv, att alla faktiskt kan sjunga.

Jag sneglar på klockan efter några låtar. Satan! En kvart har redan runnit iväg. Så jag försöker så gott jag kan avsluta sessionen. Hon blir verkligen ledsen och ber mig stanna. Ber mig sjunga en låt till med henne. Men känslan är att jag måste stå på mig om jag inte vill förstöra hela dagen. Så föreslår hon en kopp kaffe. Fika? Nej tack, drack en kopp precis innan, slänger jag ur mig.

Så inser Maj att hennes glasögon är borta. Hon ber mig hjälpa henne att hitta dem. Uppgiven vet jag att jag naturligtvis måste hjälpa henne leta. Vi letar och letar, på toaletten, i köket, under dynan i fåtöljen, på nattduksbordet. Och vi hittar tamejtusan inga glasögon. Klockan tickar och magen börjar värka. Vad fan ska jag göra nu? Jag kan inte lämna henne. Hon märker att jag är stressad, säger att jag borde springa vidare. Hon klarar sig nog. Men jag letar envist vidare, tänker att det är viktigt. De här människorna ska ju ha en dräglig tillvaro, som alla andra. Hon ska ha sina glasögon!

Där, på fönsterbrädet! Snabbt ger jag henne glasögonen, tittar på schemat, ser på henne när jag hälsar farväl och tackar för musiksessionen. Så loggar jag ut och cyklar vidare. En timme sen. I värsta fall får jag väl skita i lunchen, tänker jag. Cyklande inser jag att vår blick möttes i dörrens glipa. Hennes ögon log inte mot mig. Nej, Maj hade uppgivet tagit emot glasögonen och tittat sorgset på mig när jag gick. Jag förstår nog. Hon ville ha mig kvar.

Helst önskade hon nog att jag aldrig hade hittat de där förbannade glasögonen, så att vi kunde få en härlig dag tillsammans. En dag där vi drack kaffe och spelade låt efter låt tills vi kroknade. Kanske möttes vi i vår ömsesidiga uppskattning till Taubes Brevet från Lillan. När hon blev trött kunde jag baka fikabröd åt henne, medan hon vilade. Till middag skulle hon få lagad mat istället för de beställda matlådor som präglar hennes tillvaro. I lugn mak skulle jag sedan hjälpa henne att få av stödstrumporna innan det var dags att sova. Jag skulle önska henne god natt.

Men verkligheten är en annan. Hemtjänstbiträdet kliver varje dag in med en känsla av stress. Eftersom restid inte finns på schemat är det i praktiken omöjligt att komma till henne utan att redan ligga efter. Hennes tio minuter har förbrukats på cykeln mellan två bostäder. Därav förhoppningen att hon redan tagit medicinen, att hon ätit filen. Och Maj känner detta. Hon vill inte vara i vägen. Så hon låter det ske.

Men en dag gjorde hon ett tappert försök att få igen sin förlorade tid. Men hon gjorde det med stor ambivalens: en liten stund av glädje, mot ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete, som inte borde finnas.

Fria Tidningen