Afghansk maktkamp inför USA:s reträtt

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Under 2014 lämnar de utländska trupperna Afghanistan. Många befarar att den bräckliga statsapparaten inte ska klara av att sköta säkerheten och att de sociala framsteg som trots allt uppnåtts sedan 2001 ska gå förlorade. Ännu fler fruktar att talibanerna återigen ska ta makten. De enda som är säkert är att Afghanistan går en osäker framtid till mötes, och att maktkampen inför uttåget redan har börjat.

Utrikes

– Det finns bara en som kan ge oss fred och det är Gud.

Dammet yr längs den hårt trafikerade vägen som skär genom distriktet Karte Se i Afghanistans huvudstad Kabul. Cigarettförsäljaren Farhad Amani, som slagit upp sitt lilla stånd på trottoaren, tvingades fly till Iran under talibanernas styre. Nu, inför de amerikanska truppernas stundade tillbakadragande, fruktar han återigen för sin säkerhet.

– Jag tror inte att talibanerna kommer att lyckas ta makten igen, men de kommer att försöka. Det vore bättre om amerikanerna stannar tills vi har fred, sedan kan de åka hem igen.

– Jag tror också att vi behöver dem tills det är fred, men sedan är det bättre om de åker, säger Akthar Mohammad.

På väg för att sälja elskrot stannar han till och förklarar de blandade känslor många huvudstadsbor uttrycker inför de utländska trupperna. Dels håller de talibanerna på avstånd, dels utgör de en främmande makt som begår upprepade kulturella klavertramp.

– Vi är muslimer och de brände vår heliga bok. När de gör sådant förolämpar de hela det afghanska folket.

 

För den som vill skapa sig en uppfattning om säkerhetsläget i Afghanistan är den Koranbränning, på den amerikanska flygbasen Bagram i februari, som Akthar Mohammad pratar om en lämplig utgångspunkt. Efter ett 2011 som blev krigets, sett till civila dödsoffer, blodigaste hittills inleddes 2012 med kravaller som skördade minst 30 människoliv.

Men det våld som efter Koranbränningen letade sig hela vägen in i inrikesdepartementet är inte bara folklig vrede utan har en organiserad kärna. I Kabul vajade återigen talibanernas vita flaggor på gatorna, och inne i parlamentet hördes ledamöter kräva ”Död åt Amerika!”

Som institution betraktas parlamentet som mer USA-vänlig än den afghanska allmänheten i gemen, och tidigare liknande incidenter har inte fått de folkvalda att brista ut i hatiska slagord. Förklaringen till att så sker nu är enkel. USA har genom Nato och Isaf varit den dominerande maktspelaren i afghansk politik sedan invasionen 2001, men när landet nu gör sig redo att dra sig ur sitt hittills längsta krig är manegen krattad för en intensiv maktkamp. Att positionera sig som USA-kritiker kan fungera som en kontaktannons gentemot talibanerna eller andra radikala grupper.

För att dessa grupper kommer att få större inflytande när den internationella truppnärvaron minskar tycks alla vara överens om.

– De som verkligen berikat sig nu är de gamla krigsherrarna, de har blivit småpåvar som kommer att kunna finansiera miliser, säger Andreas Stefansson, landschef på Svenska Afghanistankommittén, som bott i landet sedan år 2000 och kunnat följa den inrikespolitiska utvecklingen.

 

Krigsherrarnas kapitalackumulation är ett följd av den konfliktekonomi som oundvikligen göds av den utländska närvaron. Och vars negativa konsekvenser ytterligare förstärks över den omfattande korruptionen – Afghanistan är enligt Transparency International världens näst mest korrumperade land.

– Det finns så enormt stora resursflöden i det militära maskineriet. Vissa hävdar att alla tjänar på att upprätthålla kriget, säger Andreas Stefansson.

– I samband med alla infrastrukturprojekt som genomförs betalas några procent av kostnaden till militanta grupper för att de ska hålla sig lugna. Det finns entreprenörer som ger 20 procent till militanta grupper för att de ska upprätthålla hotbilden så att de kan säga till beställaren att ”ojoj, det kommer att kosta dubbelt så mycket att bygga den här vägen”. Det är svårt att se vem som har en ideologiskt drivkraft och vem som bara är en businessman. Så det blir en oerhörd sammanblandning av regeringens och talibanernas och opiummaffians intressen.

Det finns en förhoppning om att uttåget på sikt ska försvaga dessa drivkrafter, men Afghanistan härjades av interna strider långt innan invasionen, och ingen tycks tro någonting annat än att dessa kommer att blossa upp än mer intensivt i det maktvakuum som kommer att uppstå i och med Isafs reträtt.

– De afghanska styrkorna är inte redo att ta över ansvaret för säkerheten, säger Suleiman Safi. Jag vet, för jag har varit ute med dem på minst 50 uppdrag. Det är en minoritet som tar anställning för att de vill ha fred eller för att de är motiverade, majoriteten gör det bara för att de behöver pengar. Om en sergeant eller till och med en kapten säger åt dem att göra något så viftar de bara bort honom.

Han arbetar som tolk åt amerikanska Drug Enforcement Agency och tillhör därmed den relativt stora – men i media helt bortglömda – grupp som riskerar att bli lovligt byte efter Isafs sorti.

– Alla i mitt kvarter vet att jag har arbetat åt amerikanerna, jag kommer inte att kunna stanna här. Jag har sökt visum till USA men det händer ingenting.

 

På Camp Northern Lights – den svenska militärens högkvarter i delstaten Balkh – händer inte heller så mycket. Flera planerade operationer har ställts in på grund av den ökade hotbilden efter Koranbränningen. Utanför campen fotvandrar den dialoginriktade så kallade gryningspatrullen i närområdet för att känna av stämningsläget. Inne på campen reflekterar överste Anders Löfberg, högste befälhavare för den svenska insatsen, över det faktum att ansvaret för säkerheten om knappt två år ska lämnas över till afghanska myndigheter.

– När du har militära och polisiära enheter då måste du också ha en ledning som klarar av att koordinera det här. Den ledningen befinner sig i uppbyggnadsfasen. Kommer detta att vara klart till 2014? I vissa delar, inte i alla. Det finns ingen mall för hur du bygger en fullt funktionell armé med alla komponenter det innebär under så kort tid.

De viktigaste trygghetsåtgärderna ligger dock, enligt översten, bortom militärens kapacitet och kärnuppdrag.

– Problemen i Afghanistan är inte i första hand säkerhetsmässiga utan handlar om fattigdom och arbetslöshet. De är av en sådan dignitet att det inte är lätt att förstå det hemma i Sverige. Får man välja mellan att se sina barn svälta ihjäl och att skjuta lite med ett vapen så är det ju inget svårt val, säger Anders Löfberg.

– 85–95 procent av motståndet är inte ideologiskt motiverat utan ekonomiskt. Det är bara att titta på hur vi pratar om arbetslöshet hemma, vilka problem vi anser kommer i bakvattnet av det.

 

Att konflikten i hög utsträckning är en fattigdomsfråga innebär dock inte att den är enklare att lösa. Och i ett kortare perspektiv innebär det att den sannolikt kommer att förvärras – att den afghanska statens ekonomi kommer att försvagas kraftigt av uttåget står redan klart. Någonting som i sin tur riskerar att slå mot personaltätheten i redan bräckliga offentliga sektorer som säkerhet, vård och skola.

– Vi befarar att det kommer att bli en backlash på de vinningar som ändå har gjorts. Nu handlar alla diskussioner om hur man ska kunna försvara det som uppnåtts, inte hur man kan utöka tillgången till basal social service, säger Andreas Stefansson.

Samtidigt förbereder sig Svenska Afghanistankommittén och liknande aktörer för ett scenario där konservativa krafter återigen vinner mark när staten försvagas. Någonting som diskuteras är exempelvis att villkora stöd mot att flickor får går i skolan.

– Det är sådana strategier vi talar om i det internationella biståndssamfundet. Kan vi vara en kraft för att upprätthålla vissa grundläggande rättigheter genom att förhandla om biståndet och hota att dra tillbaka våra resurser?

 

Sari Kouvo är människorättsjurist med fokus på kvinnors rättigheter och en av grundarna till den Kabulbaserade tankesmedjan Afghan Analysts Network. Hon betonar att det stundande uttåget redan ritat om den politiska kartan.

– Det här har betydelse inte bara för hur relationen mellan det internationella samfundet och Afghanistan regering utvecklas, men också för nationella politiska trender i Afghanistan. Vad som redan håller på att hända är att president Karzai söker nya allierade med konsekvensen att konservativa element får större inflytande.

Det nuvarande styret ser sin maktbas hotad av de förlikningsförhandlingar USA i anslutning till reträtten för med talibanerna, och har kontrat med att röra sig i reaktioner riktning. Så sent som i tisdags uttalade president Hamid Karzai, oväntat, sitt officiella stöd för den ”uppförandekod” för kvinnor som publicerades av Ulemarådet – regeringens oberoende religiösa rådgivningsorgan. Koden föreskriver bland annat att kvinnor inte ska röra sig i det offentliga utan eskort av en släkting och ska undvika arbets- eller utbildningssituationer de kan träffa män som inte är från deras egen familj.

– Det här är radikala ståndpunkter som kan ha mycket negativa konsekvenser för kvinnor i Afghanistan, säger Sari Kouvo.

 

Vad presidentens stöd visar är att kvinnors rättigheter är en bricka som lätt kan offras i ett politiskt spel. Detta i ett land som av Thomson Reuters Foundation utsetts till världens farligaste för kvinnor. Och som kan bli ännu farligare om hjälporganisationer, vilket många befarar, följer militärens exempel och lämnar landet åt dess öde.

– Det internationella samfundets attityd just nu verkar vara att ”det finns gott om andra konflikter i världen, Afghanistan är jättekomplicerat, vi klarar inte av det, låt oss gå vidare”, konstaterar Sari Kouvo.

 

I Kabul har talibanerna aldrig haft samma folkliga stöd som i Afghanistans sydliga provinser, men även här går det att hitta sympatisörer. För Shah Reza handlar valet mellan talibaner och en regering stödd av väst dock inte om ideologi utan om möjligheter att försörja familjen.

– Jag säljer cykelutrustning, men polisen trakasserar mig och säger att det är USA som har bestämt att jag inte får sälja på gatan, så för mig är amerikanerna ett problem. Under talibanernas tid fick jag arbeta vid vägkanten, så för mig var friheten större då.

Han förklarar att han egentligen inte har något emot amerikaner, men att den militära insatsen, trots de stora ord om frihet och demokrati den klätts i, inte gynnat Afghanistan.

– Om de verkligen ville hjälpa borde de bygga fabriker åt oss istället för att kriga, då skulle jag slippa att sälja på gatan.

Fria Tidningen