Största möjliga tystnad: att läsa Coetzee djuriskt

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Under 1960-talet fram till början av 80-talet drev den sydafrikanska apartheidregimen en censurpolitik som var en av världens mest omfattande. Inte bara böcker, tidskrifter, filmer, teaterpjäser utan också leksaker, t-tröjor, nyckelringar - allt som kunde bära på icke önskade budskap - granskades. Hur statlig censur inverkar på författare har 2003 års nobelpristagare i litteratur sydafrikanen J.M. Coetzee diskuterat i sin essäsamling mot presstvång: Giving Offense - Essays on Censorship, University of Chicago Press, 1996.

Kultur

Författaren under åsiktsgranskning slipar sina uttrycksmedel och hittar vägar att komma förbi censuren. Men hon går inte fri från att drabbas av internaliserad övervakning - en omedveten självpåtagen munkavle som gör jobbet åt censorn. Vilket väl torde vara alla statliga censorers dröm: medborgare som vaktar på sig själva!

Filosofen J.S. Mill talade om ytterligare en nivå: 'censure', den rådande allmänna meningens sociala tyranni vilken innebär social intolerans mot avvikande känslor och åsikter och på så sätt tystar ner debatt.

För några år sedan, 2000 - sex år efter apartheidsystemets avskaffande - anklagades J. M. Coetzee för att skriva pessimistiskt om regnbågsnationens möjlighet att överleva (möjligheten för svarta och vita att leva tillsammans). En parlamentsledamot rasade mot romanen Disgrace (1999), Onåd, som tolkades som ett mord på drömmen om ett jämlikt Sydafrika. I dag används boken i de sydafrikanska skolorna. Men för en författare vars författarskap präglas av subtil - läs censursmart - kritik mot apartheid kan påhoppet knappast ha känts annat än som en grym ironi.

I flera av J.M. Coetzees böcker finns en förbisedd för att inte säga icke omtalad tematik: relationen mellan människa och andra djur och de etiska frågeställningar som denna relation ger upphov till. Man kan svårligen påstå att djuretikdiskussioner är utsatta för medveten statlig censur. Men djur är utsatta för omfattande lagligt utnyttjande i kött- och läkemedelsproduktion och för detta finns en allmän acceptans. Sålunda föreligger risk för Mills 'censure': varken stat eller allmänhet har intresse av att giltigförklara frågor om djurs situation. Intressant är därför den roll tematiken djur spelar.

I en artikel i Journal of literary studies (2001) visar den sydafrikanska litteraturvetaren Wendy Woodward hur djur i romanen Onåd kan läsas som verkliga snarare än som brukligt i skönlitteraturen, som metaforer för mänskligt liv. Och se! I ett slag förändras villkoren för det slags politiska tolkning som Onåd utsattes för.

Först om djuren i romanen läses endast metaforiskt blir tolkningen "mordet på drömmen om regnbågsnationen" möjlig; och slutraderna som utspelar sig på en avlivningsmottagning för hundar blir nästintill ett hån: 'Med hunden i famnen som ett lamm kommer han tillbaka in på mottagningen. "Jag trodde du skulle skona den i en vecka till", säger Bev. "Släpper du den?" "Ja, jag släpper den."'

Är hunden ett med drömmen om ett jämlikt Sydafrika? Har hunden ett eget värde? Eller har båda läsningarna betydelse? Om djuren i Onåd ses som verkliga individer förvandlas texten. Onåd får en annan ton, en dimension läggs till, och regnbågsdrömmens död blir orättfärdig, sorglig. Huvudpersonen, den åldrande vite mannen, blir en resignerad deltagare i mordet/morden på de hemlösa hundarna och hans lesbiska dotters graviditet (hon behåller det barn som är i vardande efter en gruppvåldtäkt) blir - om än det tragiska - fröet till regnbågsdrömmens förverkligande. Men inte i bredvidexistens utan i sammanblandning.

Vem kunde tro det? Att bortglömda hundar kan leda parlamentsledamöter på villospår? Utan djur inget frö till en jämlik framtid.

Tolkningen av Coetzees djur som bärare av verkligt liv snarare än som enbart metaforer stärks av Coetzees och Amy Gutmanns bok The Life of Animals (1999), Djurens liv, där djurs villkor under mänsklig makt är huvudtema. Boken består av två föreläsningar som Coetzee höll på Princeton University om en fiktiv författare, Elizabeth Costello, som håller två föreläsningar om djuretik på ett amerikanskt universitet.

Vem säger vad? Är Costello Coetzee? Visar Coetzee med sitt formexperiment medvetenhet om det djuretiska samtalets villkor? Är den svårdefinierade formen ett sätt att komma undan en icke formell censur: det Millska 'censure'? Coetzees texter kommenteras av fyra forskare. Symtomatiskt är litteraturvetaren Marjorie Garbers fråga: Handlar föreläsningarna i själva verket inte om djur utan om litteraturens värde?

Varför inte om båda? Men kanske även om social censur? Djurtematikens betydande roll i Coetzees författarskap stärks av Coetzees senaste titel Elizabeth Costello, eight lessons där författarens texter i Djurens liv är med som de längsta lärostyckena, 3 och 4. Också här får djurs roll i skönlitteraturen och i det mänskliga samhället betydelse inte bara för tolkningen utan för själva författarskapet. I den svenska utgåvan av Elizabeth Costello är de två lärostyckena borta, och undertiteln eight lessons har omformats till 'six lessons'. Utan att detta framgår!

Det vill säga: en roman (den engelska originalutgåvan) har blivit en annan roman (den svenska utgåvan) under förespegling av att vara densamma. En illusion har skapats. Läsarens synfält liksom tolkningsmöjligheterna har begränsats. Huvudpersonen författaren feministen Elizabeth Costello har förminskats, förändrats och djurkapitlen (texterna i sig och djuren i dem) har omvandlats: från verkliga till osynliga, icke existerande. Allt under största möjliga tystnad.

Så blir djurtematikens betydelse till ett slags politik än en gång. I detta fall finns en lindrande paradox: som frånvarande är det svårt att spela en större roll.

Lisa Gålmark har översatt J.M. Coetzees Djurens liv (Nya Doxa)

Fria.Nu