Analys: Rödgrönt samarbete färgar utrikespolitiken

Publicerad:   •  Uppdaterad:

De rödgröna har presenterat en gemensam utrikespolitisk överenskommelse. Dokumentet visar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har större inflytande över det rödgröna samarbetet än vad Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har i alliansen.

Inrikes

Samtidigt som regeringen presenterade sin utrikesdeklaration försökte de rödgröna stjäla en del av rampljuset med en egen utrikespolitisk överenskommelse. Under onsdagens riksdagsdebatt återkom Carl Bildt (M) upprepade gånger till att de rödgröna förslagen saknade ”trovärdighet” - vilket i detta sammanhang betyder att de i utrikesministerns tycke är alltför idealistiska. Samma linje plockades snabbt upp av borgerliga ledarskribenter. SvD:s Claes Arvidsson skriver raljerande att de rödgrönas överenskommelse ”påminner mer om en kravlista från ungdomsförbunden än svensk utrikes- och säkerhetspolitik”.

Borgerliga ledarskribenter har försökt fästa uppmärksamheten på den spricka Carl Bildt menade går mellan de rödgröna partierna. I en huvudledare skriver Sydsvenskan att den ”den avgörande skiljelinjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik inte går mellan de politiska blocken utan rakt igenom det rödgröna alternativet”.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna länge gått hand i hand i utrikespolitiken är sant. Likaså är det sant att den rödgröna överenskommelsen är vag på punkterna Afghanistan - där Socialdemokraterna och Miljöpartiet sedan tidigare enats om att kröna en eventuell valseger med en utvärdering av insatsen - och EU - där Vänsterpartiet alltjämt håller fast vid sitt utträdeskrav.

Men när Sydsvenskan skriver att Urban Ahlin (S) tvingats till ”utrikespolitiska akrobatnummer” för att ”skyla över de djupa motsättningarna” bör detta sannolikt betraktas som borgerliga önsketänkande.

Koalitionen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har, att döma av hittills presenterade överenskommelser, pressat Socialdemokraterna åt vänster på flera områden. På sin blogg konstaterar Ulf Bjereld, socialdemokrat och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, att ”den rödgröna plattformen bidrar till en ytterligare radikalisering av socialdemokratisk utrikespolitik”.

Hur politiken kommer att se ut efter ett eventuellt maktskifte i september går givetvis bara att spekulera i, men klart är att socialdemokraternas två mindre koalitionspartners hittills fått stort inflytande över dess utformning. Av allt att döma större inflytande än vad Moderaternas borgerliga allianskollegor har över regeringspolitiken.

Det finns en anledning till detta. Socialdemokraterna är i flera avseenden för de rödgröna vad Moderaterna är för alliansen, det största partiet med mest att säga till om. Men det rödgröna samarbetet skiljer sig i avgörande avseenden från alliansens dito. Allianspartierna var ömsesidigt beroende av varandra för att nå regeringsmakten, och valsegern gav det största partiet rätt att ta störst plats i Rosenbad.

Inom de rödgröna är det bara Socialdemokraterna som tidigare har regerat. Och medan Moderaterna har något att vinna på att samarbeta med de övriga borgerliga partierna anser sig Socialdemokraterna ha något att förlora på att inte samarbeta.

Det är den inställningen som förde partiet till förhandlingsbordet. Och som, väl där, gjort det berett att ge sina partners i den rödgröna trojkan stort inflytande.

Fakta: 

Ur den rödgröna överenskommelsen

  • Verka för en konvention som ger Arktis skydd mot exploatering och militarisering under minst 100 år.
  • Kritisera USA:s stöd till odemokratiska regimer.
  • Motsätta sig folkrättsvidriga angrepp på Iran.
  • Erkänna 1915 års folkmord i Turkiet.
  • Upphöra med allt försvarsrelaterat samarbete mellan Israel och Sverige tills konflikten har nått en tvåstatslösning.
  • Erkänna Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (Västsahara).
  • Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs.
Fria Tidningen