En rättviserörelses födelse?

Publicerad:   •  Uppdaterad:

På dagen tio år efter att WTO:s möte i Seattle inleddes tog FN:s klimatkonferens i Köpenhamn sin början. För radikala klimataktivister har förberedelserna varit långa och förhoppningarna stora. Men innebar avtalsprocessens död att en ny rättviserörelse samtidigt föddes?

Fördjupning

COP15 – FN:s femtonde klimatkonferens – präglar hela Köpenhamn. Och det inte bara på grund av den massiva mängd poliser som patrullerar gatorna eller de grupper och organisationer som anordnar demonstrationer och aktioner. Den danska huvudstaden har lagt stor möda på att etablera sitt varumärke Hopenhagen.

Utställningar och happenings anordnas i mängder. Det går att delta i en workshop som lär ut hur en cykel bäst pimpas eller att boka en provtur i världens snabbaste elbil. I tunnelbanan har inbjudna konstnärer dekorerat 28 stora jordklot med valfria klimatbudskap. Jordklotet vid Ørestad lär oss att det går att minska utsläppen från bilkörning genom att hålla jämn fart. Det rosa klotet vid Christianshamn förklarar att jorden är en spargris och att det går att leva som antingen en spara eller en slösa.

Stadens största jordklot finns dock på Rådhusplatsen. I mitten av den interaktiva klimatbyn – Hopenhagens, åtminstone till färgen, gröna hjärta – står en enorm glob. På dess yta projiceras löpande resultat från FN-förhandlingarna blandat med korta hälsningar där människor från hela världen skriver om vad som ger dem hopp. Under alltihop snurrar logotypen för det företag vars kolkraftverk släpper ut mer växthusgaser än hela Sverige – Vattenfall.

 

När någon av de sammanslutningar som förknippas med västvärldens rika och mäktiga stater möts är det ofta en angelägenhet som främst rör de redan invigda. Politiska makthavare och lobbyister samtalar innanför avspärrningarna, sociala rörelser och aktivister protesterar utanför. De storföretag som försöker påverka G8-gruppen bygger inte upp mindre byar där vanliga medborgare kan lära sig hur de ska agera i sin vardag för att stödja frihandel. I Köpenhamn kräver vindkraftföretag på betald reklamplats att världens ledare tar sitt ansvar, men när Nato i april firade 60-årsjubileum i tyska Kiel tapetserade inga vapenföretag gatorna med moraliserande uppmaningar till ökade militärutgifter.

Köpenhamn är annorlunda – eftersom klimatfrågan är annorlunda – och opinionsyttringarna kring toppmötet blir därefter. Alla berörs, att visa klimatengagemang är en rationell marknadsstrategi, och inom den breda skara organisationer och individer som är engagerade går analyserna isär.

Förenklat kan man säga att det inför COP15 fanns två huvudspår: ett reformistiskt vars anhängare haft som målsättning att sätta press på politikerna, och ett radikalt som velat flytta frågan från slutna konferenser till de omedelbart berörda. En uppdelning som inte minst blev tydligt under förra lördagens massdemonstration, då en stor del av demonstrationen tågade till stöd för ett kraftfullt klimatavtal medan en mindre krävde att klimatkonferensens ”falska lösningar” helt skulle förkastas.

Det är klokt att vara försiktig med snabba slutsatser. Men i toppmötets elfte timme framstår det likväl som sannolikt att utvecklingen under COP15 försvagat reformisternas argument och stärkt den radikala linjens legitimitet.

 

Enligt en populär uppfattning föddes antiglobaliseringsrörelsen, eller den globala rättviserörelsen, i anslutning till protesterna mot Världshandelsorganisationen, WTO:s, möte i amerikanska Seattle år 1999. Karaktäriserad av mångfald gällande såväl aktörer som metoder bidrog det som kallats en rörelse av rörelser till att förhandlingarna bröt samman, och de nästföljande åren besökte den toppmöten världen över för att genera värdarna med obekväma frågor.

Den livskraftiga rörelsen tappade dock luften. De politiska filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri har frågat sig varför och kommit fram till att svaret var – Irakkriget. När USA:s folkrättsvidriga invasion ryckte närmare förenades rörelsen under krigsmotståndets baner. Men summan av delarna var större än helheten. När styrkorna samlades bakom ett gemensamt mål reducerades deras styrka – mångfalden gick förlorad och med den slagkraften.

 

Sedan de stora toppmötesmobiliseringarna i slutet av 1900- och början av 2000-talet har dock klimatfrågan aktualiserats. De senare åren har en decentraliserad, aktivistisk och radikal klimatrörelse – som menar att det kapitalistiska system som skapat klimatkrisen inte kan lösa den – formerat sig. Och den uttalade förhoppningen har varit att COP15 skulle bli denna rörelses – klimaträttviserörelsens – eget Seattle.

– Det är bara när vi kan förena vår egen aktivism och den gamla vanliga politiken* som den nya sociala rörelsen kan lyfta, sade nätverket Climate justice actions sedermera anhållne talesperson Tadzio Müller i måndags på ett möte inför aktionen Reclaim power.

– I mitt huvud ser jag bilden av hur en 20-årig dansk autonom talar med Venezuelas regeringsförhandlare, med en vetenskapsman från USA, med någon från en filippinsk jordbruksrörelse och säger: hur kan vi tillsammans kämpa för klimaträttvisa? Det här kommer inte att vara slutet på en rörelse, det kommer att vara startpunkten.

Loren Pierce är född och uppvuxen i Seattle, och deltog som 16-åring i protesterna där. På plats i Köpenhamn ett decennium senare ser han såväl skillnader som likheter.

– Likheterna är att vi har en situation där det globala Syd och de hårdast drabbade områdena måste kämpa mot de rikare nationerna och företagen. Och här har vi också en process som verkar dödsdömd, men den här gången verkade misslyckandet uppenbart redan från början.

– Skillnaden för mig, och den läxa vi måste lära oss, är att vår rörelse den här gången måste vara uthållig. Vi kan vara glada att Världsbanken aldrig blev det verktyg dess ägare önskade, men på grund av klimatförändringarna måste vi se till att vi har de verktyg vi behöver. Det innebär att vi måste vara väldigt strategiska. Vi kan inte bara fokusera på de här mobiliseringarna, vi måste också stänga ner kolkraften, minska vårt beroende av olja och ta det här på allvar på lokal nivå.

 

En viktig likhet mellan WTO:s överläggningar då och COP15 nu är samarbetet mellan aktivister utanför och regeringar inne på toppmötet. Ett samarbete som, i den händelse att förhandlingarna inte gick utvecklingsländernas väg, var tänkt att manifesteras i onsdags.

Aktionen Reclaim power, arrangerad i Climate justice actions regi, skulle bli motståndets höjdpunkt och definierande ögonblick. Både en symbolisk seger och ett konkret försök att visa upp alternativ.

Genom konfrontativt ickevåld försökte deltagarna forcera polisens linjer för att ta sig in på toppmötesområdet Bella center. Där skulle sedan aktivister, ackrediterade delegater från ideella organisationer och regeringsförhandlare från Syd hålla ett ”folkets toppmöte för klimaträttvisa”.

När det relativt snabbt stod klart att aktivisterna inte skulle lyckas ta sig in försökte istället omkring 300 delegater, anförda av Bolivias förhandlare, att ta sig ut.

Polisen krävde att delegaterna skulle låta sig eskorteras ut bakvägen och ta den långa vägen runt Bella center för att ansluta sig till folksamlingen. Med händerna lyfta över sina huvuden gjorde delegaterna ett försök att trycka sig förbi polisen, men tvingades retirera då batongslagen började hagla.

Utanför avspärrningarna, omringat av poliser, hölls slutligen ett något vingklippt folktoppmöte. Omständigheterna till trots var stämningen hög, och i luften låg en omisskännlig känsla av att historia skapades. När en arrangör via megafon avslutade mötet med att förkunna att ”en ny rörelse fötts” var jublet öronbedövande.

 

I efterhand kallar Climate justice action aktionen för en seger. Talespersonen Natalie Swift, från Storbritannien, talar om Köpenhamn som ett avgörande ögonblick för rörelsen.

– Vi ser hur nya allianser bildas. Aktivister från hela världen och det civila samhället slår ihop sina krafter med delegationer från det globala Syd. Vi är eniga om att det system vi har inte fungerar och vi går samman för att bygga någonting bättre, något som faktiskt kan leverera verklig klimaträttvisa.

Att folktoppmötets deltagare inte kunde samlas på samma sida stängslet betyder egentligen ingenting. Det faktum att de hindrades från att mötas visade enligt Natalie Swift att processen under COP15 inte är demokratisk nog att tåla kritik, vilket i sin tur bevisade det aktionen avsåg att åskådliggöra.

– Det är en process av nedtystande, mycket brutalt nedtystande, av hundratals kritiska röster inne i och tusentals utanför Bella center. På ett sätt reflekterar det hela COP-processen, där Syd marginaliseras och de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna får minst utrymme att göra sina röster hörda.

 

Om Köpenhamn i retrospekt kommer att betraktas som klimaträttviserörelsens födelse kommer FN-konferensen sannolikt att anses vara dess barnmorska. Om inget osannolikt inträffar i sista stund kommer COP15 misslyckas att leverera det bindande avtal om kraftiga utsläppsminskningar som miljoner organiserade och oorganiserade människor världen över hoppats på – och som Hopenhagen byggt sitt marknadsvärde kring.

Det kommer att innebära ett hårt slag mot FN-konferensernas legitimitet, vilket såväl G77-länderna som klimaträttviserörelsen samstämmigt kommer att påpeka. De som redan från början krävde en systemförändring kommer att kunna ta COP15 till intäkt för att analysen var korrekt. Och att mäktiga FN dessutom valde att stänga ute kritiska röster från etablerade organisationer kommer sannolikt inte att stärka den berörda allmänhetens – jordens befolknings – förtroende för processen.

 

Någon som definitivt tappat förtroendet är nigerianske poeten och aktivisten Nnimmo Bassey, Friends of the earths internationelle ordförande. På onsdagsmorgonen fick han veta att hela organisationens delegation, omkring 90 personer, utan vare sig förvarning eller förklaring fråntagits sina ackrediteringar till Bella center. Ett öde som också drabbade andra grupper som krävt att Nord ska ta sitt historiska ansvar för klimatförändringarna.

Han är besviken på hela toppmötet, kallar beslutet att kasta ut de ideella organisationerna ”vansinnigt” och de få konkreta resultat som presenterats för ”falska lösningar”.

Men liksom många andra talar han också om ”rörelsen”. Om att den, samtidigt som hoppet släcktes i Hopenhagen, blivit starkare.

– Jag tror att rörelsen efter det här kommer att kunna ta ett steg framåt. Tvärt emot vad FN ville har många förbindelser knutits mellan människor och organisationer. Rörelsen har varit väldigt inflytelserik när det gäller att stödja några av de svagare ländernas delegationer i FN-förhandlingarna, och jag tror att vi kommer att fortsätta röra oss framåt härifrån.

 

Fria Tidningen