Lajv – lek, hobby eller kultur?

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Ungdomar som leker fantasivarelser i skogen eller en egen kulturform? I takt med att formen lajv, levande rollspel, blir mer etablerat kan det bli viktigt att djupare beskriva vad det är och vilka vägar det kan ta i framtiden.

Fördjupning

Lajv är en aktivitet som går ut på att gestalta en roll, med sin egen kropp i realtid, utan manus eller publik. Med TV-programmet ”Barda” har det nyligen nått en bred publik i de yngre åldrarna, och fått många barn och ungdomar att prova på själv. Samtidigt finns det organiserade och engagerade rörelser i skymundan av detta. Hela byar byggs för lajv och drar hundratals eller tusentals deltagare, många med rekvisita som matchar filmprojekt. När paraplyorganisationen IFL, Intressenter För Lajv, år 2004 sökte kulturstöd från EU:s ramprogram ”Kultur2000” för sin verksamhet uppstod en intressant fråga: är lajv en kulturform? Är det rent av en helt egen, nyskapad, kulturyttring?

Mikael Lestander är sedan organisationens grundande ordförande för IFL. På frågan vad lajv är, svarar han: ”Lajv är att tillsammans med andra ägna en kort tid till att leva i en gemensam berättelse. Som att kliva in i en bok eller film som man tillsammans skriver handlingen i. Blir man gripen av att läsa en berättelse blir man tagen av att leva i den...” Han och Fredrik Friberg, en annan av grundarna till IFL, var drivande i EU-ansökan. Fredrik förklarar att de kunde ha sökt ungdomsstöd istället men valde kulturstöd av ideologiska skäl, för att visa att lajv är mer än en ungdomshobby.

Lajv etablerades i Sverige på 80-talet och kom snart att anses konstigt och främmande, åtminstone av dem som betraktade det utifrån. På 90-talet uppstod en debatt som liknade den om TV-spelsvåld, att deltagare kunde bli galna, fastna i sina roller och utöva fruktansvärda dåd. Med åren har formen blivit mer känd och när människor fått inblick i vad den innebär, så har det mesta av kritiken tystnat. När det nu går som barnprogram på SVT så har det vunnit legitimitet nog att inte anses destruktivt, men frågan är om det kan ta ett steg till och accepteras i kulturkretsar?

Kulturformer som teater har en stolt mångtusenårig historia. Lajv däremot anses ha uppstått för några decennier sedan, som en utvidgning av rollspelandet. Att lajva kan dock ha äldre rötter än så.

Det kan liknas med de lekar människor alltid utövat, tycker Cheyenne Olander, som läser sista året som kulturledare på Växjö universitet, men som också sedan 10 år är aktiv lajvare. ”Människor, framför allt barn, har alltid lekt, tagit på sig roller och provat olika saker. Barnens ’mamma, pappa, barn’-lekar är utmärkta exempel. Jag tycker egentligen inte att det är någon grundläggande skillnad mot dagens lajv. Det barn gör är bara mer spontant och omedvetet.”

En något striktare gräns mot tidigare historia drar Thomas Bossius, doktor i musikvetenskap på Centrum för kulturstudier i Göteborg, som genom sin forskning av subkulturer inom musiken även har haft beröring med lajvande. Thomas kan se att sådant som exempelvis militärövningar har haft karaktärer som liknar lajv och skulle kunna vara historiska föregångare, men han vill undvika att klassa historiska aktiviteter för ”lajv”, eftersom de skedde i en annan kontext och med egna motiv. Militärövningar var exempelvis övning inför något som troligen skulle hända, medan lajv kan spela upp scenarier som inte har någon koppling till verkligheten. Hellre ser han lajv som något som är typiskt för vår moderna värld. ”Det vore hemskt om det inte kunde uppstå något nytt” påpekar Thomas, som tror att lajv hänger samman med det postmoderna upplösandet av traditioner. Vi lever i en tid då religioner och traditioner inte är så fixerat och det är upp till envar att hitta sin egen tro och identitet. Sökandet efter en identitet och utforskandet av olika tros- och samhällsidéer är typiskt för det moderna västsamhället, och lajv hamnar mitt i denna kultur. Lajv ger en unik möjlighet att testa vem man vill vara och hur olika samhällsordningar skulle kunna fungera.

Thomas beskriver lajv som en blandning av teater, musik och film: ”Man använder sig av olika kulturyttringar och kokar ihop det till något nytt”. Cheyenne går längre än så och förklarar att lajv handlar mycket om en helhet, det måste innehålla ”allt”. Om några människor står i ett vitt rum med moderna kläder och spelar upp ett drama som skall föreställa en handling i en medeltida borg, så är det enligt henne inte riktigt att klassa som lajv. Det måste i varje fall ha gjorts ett försök att skapa en miljö, dräkter och annat som passar scenariot. Ett medeltidslajv bör se ”rätt” ut, och dessutom helst innehålla ljudet av en smedja, doften av rykande lägereldar eller annat liknande. Det bör vara en skapelseprocess innan, och det behöver vara en helhetsupplevelse.

Kultur, men inte finkultur

Men hur är det, är lajv en kulturform? Cheyenne svarar ett definitivt ”ja” på den frågan. Hon är emellertid också noga med att påpeka att det självklart beror på vad som menas med kultur: ”Det finns inget svar på vad ’kultur’ är, men alla har sin egen definition. I Sverige idag drar många likhetstecken mellan ’kultur’ och ’finkultur’. Med finkultur menas ofta riksteatrar och konserthus.” Med den definitionen blir uttrycket förstås snävt, men Cheyenne påpekar att hon betraktar det på ett annat sätt. För henne är all skapande verksamhet att betrakta som kultur.

Thomas håller med om att lajv är kultur, och gör det utifrån en kanske ännu vidare definition: ”Kultur är när människor sluter sig samman i gemenskaper och gör något som känns meningsfullt”. Utifrån detta kvalificerar sig lajv alldeles självklart. Han tycker att det mest korrekt bör kallas ”kulturyttring”, framför ”hobby” eller ”lek”. Samtidigt tror han inte att det skulle kunna få en plats i det som kallas ”finkulturen”. Uppdelningen mellan fin- och populärkultur dras ofta av bidragsgivare, enligt gamla maktordningar. Inte nog med att finkulturen bör ha professionella utövare och rymmas i institutioner, det bör även vara något som passar de rikare samhällsskikten. Så länge inte lajv uppskattas av många äldre och rika människor, så får det inte en massa kulturpengar och kommer inte in i samma rum. Vilket kanske är lika bra. Thomas beskriver finkulturen som något utdöende som lever på subventioner, medan uttryck som lajv skapas ”underifrån”, genom människors engagemang och vilja och därmed också är mer levande.

En skillnad mellan lajv och andra kulturuttryck är att det inte går att vara ”utbildad lajvare” på samma sätt som det går att vara utbildad i teater, musik och liknande. Thomas förklarar att i samhällets ögon så kan lajv vara mindre värt för att det inte går att ha papper på att man är ”lajvare”. En aktivitet kan lätt få ”hobbystatus” när några gör något av egen kraft. Samtidigt påpekar han att det finns åtskilliga självlärda rockband och konstnärer som får kulturstöd, så en formell status är inte alltid nödvändigt. Han tror att det finns många inom ”kultursfären” som ser lajv som en kulturform, att de kan se de kreativa värdena. Han tycker dock ändå att lajv ”inte är en kulturform som kan sättas vid sidan om teater, film och musik”.

En annan tydlig skillnad mot många andra kulturformer är att i lajv så suddas den annars ganska tydliga gränsen mellan skapare och mottagare ut, lajvdeltagare är både utövare och publik samtidigt. Mikael från IFL vill ogärna jämföra olika kulturformer men tycker att lajv har en given plats, och att just det att alla deltagare medverkar har ett mervärde: ”Lajv handlar om uttryck, att berätta och att gestalta. På så vis ligger det nära teatern. Men eftersom det är ett samskapande tycker jag personligen att det är ett mer genuint, ett starkare uttryck för mänskliga tillstånd och tankar”.

Acceptans men inte beroende

Förutom att svara på frågan om lajv är en kulturform och kan söka stöd, behövs det funderas på om stöd bör sökas. Thomas förklarar att en stor del av värdet finns just i att lajv är oberoende och något ”eget”. Han ställer frågan hur många som hade tyckt det var häftigt att lajva, om varenda pensionärsförening och dagis arrangerade lajv. Det kan vara positivt att det inte finns några kulturadministratörer som är inne och ”kladdar”, vilket kan vara en risk om lajvarrangemang tar emot större summor kulturstöd. Som musikvetare gör han en parallell med norsk black metal, som (på gott och ont) blev väldigt extremt och utmärkande i sin genre just för att de flydde undan den norska statens alla generösa stödprogram. Förutom de konstnärliga skälen för lajvs oberoende så finns det också politiska: att lajva olika samhällsordningar kan vara en kritik mot det rådande systemet och i längden starta nyttiga ”revolutioner”.

Lajv skulle i framtiden kunna gå från något till största delen ideellt till något mer institutionaliserat eller kommersialiserat. Thomas och Cheyenne är överens om att institutionalisering, att lajv skulle styras av stela och storskaliga myndigheter, skulle vara det värsta scenariot, men också det mest osannolika. Lajv är helt enkelt svårt att kontrollera på det sättet.

Att lajv får lite stöd, blir mer etablerat och att det sker viss kommersialisering kan ha vissa risker, men Cheyenne ser också många fördelar. Det kunde föra in mer resurser och exempelvis mer avancerad teknik på lajv, vilket skulle kunna ge häftigare effekter och ännu mer intensiva upplevelser. Att lajv blir mer känt och accepterat i samhället kan innebära mycket positiv kunskapsöverföring. Cheyenne förklarar att det är ett utomordentligt pedagogiskt verktyg, och att lajvares erfarenheter borde användas mer. Att ”leka”, använda alla sinnen och uppleva själv ger bra inlärning, det ”slår allt du kan lära i en bok”. Hon ser positivt på projekt som TV-programmet Barda, som kan ge föryngring och avdramatisera lajv inför övriga samhället. Med tiden hoppas hon bland annat få se företag etableras som vänder sig till skolor och liknande med olika lajvkoncept. Thomas har liknande idéer, och de tror båda att lajv skulle kunna vara ett verktyg för bra folkbildning. Det finns redan något fåtal företagare som håller på med lajv, men möjligheterna borde vara mycket större.

Den negativa sidan med acceptans och kommersialisering är att lajv skulle kunna köpas upp och att det skulle bli mer stereotypt om företag stod för arrangemangen. Att det blir en ”vara” istället för kreativt skapande. Thomas ifrågasätter dock hur många lajvarrangörer som skulle låta sig ”köpas”, och hur många som vill åka på ett standardiserat lajv. Det kan möjligen finnas en risk för uppdelning av utövarna mellan ”de kommersialiserade” och ”den gamla ideella sorten”. Cheyenne ser också en risk att lajvsamhället splittras men tror samtidigt att lajv kan tåla att finnas i flera olika former. ”Så mycket kärlek som finns i lajvsverige så hittar vi alltid varandra” fortsätter hon, för att visa att risken för en total splittring är liten.

Hur gick det med IFL:s ansökan då? Den avslogs till slut, men anledningarna var främst praktiska, huvudsakligen att det saknades tillräcklig organisation och eget kapital. Fredrik från IFL förklarar att det kan vara svårt att samla och organisera lajvare, för att få denna sorts stöd. Andra organisationer verkar dock ha plockat upp idén så liknande försök kan väntas. Mikael hade förhoppningen att kulturstöd skulle leda lajv närmare den etablerade kulturen och bland annat innebära mer kontakter mellan teater och lajv, vilket han tror skulle gagna båda parter. Hur det nu blir får framtiden utvisa. Det verkar dock klart att lajv som form behöver hitta en balans där det får visst stöd och acceptans, men där samtidigt inte oberoendet och kreativiteten hotas.

Fria.Nu