Resterna av Pan Am-planet vid nedslagsplatsen i Lockerbie i södra Skottland.

I skuggan av Lockerbie och Iran Air Flight 655

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Var det verkligen Libyen som låg bakom nedskjutningen av Pan Am-planet över skotska Lockerbie 1988?

Fördjupning

Den 14 mars 2002 fastställdes livstidsdomen mot libyern Abd al-Basit al-Megrahi för sprängattentatet 1988 mot Pan Am flight 103 över skotska Lockerbie som dödade 270 människor. I september 2003 lyfte FNs säkerhetsråd de elva år gamla sanktionerna mot Libyen som införts som en direkt följd av att den libyska nationen hölls ansvarig för dådet.

Utöver livstidsdomen mot al-Megrahi ingick Libyen en överenskommelse om att betala 80 miljoner kronor i skadestånd till vart och ett av de 270 dödsoffrens anhöriga. En tvivelaktig uppgörelse då det 15 år efter Lockerbieattentatet fortfarande finns oklarheter i skuldfrågan där spåren inte leder till Libyen utan mot Persiska viken och USAs inblandning i kriget mellan Iran och Irak.

290 människor är ombord på flight 655 från Iran Air när det den 3 juli 1988 lyfter från flygplatsen i Bandar Abbas vid Hormuzsundet, den smala passage som leder in i Persiska viken. Det skulle bara ta en halvtimme för kapten Mohsen Rezaian att göra den korta flygturen över sundet till det lilla emiratet Dubai.

55 sjömil sydväst om Bandar Abbas sitter kapten Will Rogers i sin cockpit, en fönsterlös och pansarbeklädd stridsledningscentral på USS Vincennes dit han kallats efter att den amerikanska fregatten USS Montgomery som lotsar en oljetanker ut ur Persiska viken utsatts för iranska pansarbåtsattacker. Rogers beordrar full fart mot Montgomery för undsättning trots att ordern från kapten Richard McKenna på centralkommandot var att hålla sig söder om Montgomery och i stället skicka ut en helikopter.

I hela sitt yrkesverksamma liv har 50-åriga Will Rogers varit förberedd för strid. Han kom sent in i flottan men lyckades via goda kontakter snabbt stiga i rank. Som befälhavare för flottans nya högteknologiska krigsfartyg var karriären utstakad trots att han aldrig deltagit i strid. Men nu sitter han i kaptensstolen i fartygets stridsledningscentral, ett efterlängtat ögonblick. Men helikopterpiloten Mark Collier rapporterar tillbaka att iranska pansarbåtar visserligen stryker omkring ett tyskt containerfartyg dock utan eldgivning.

När kapten McKenna i upptäcker att Vincennes befinner sig 40 sjömil längre norrut än beordrats kallas både USS Vincennes och USS Montgomery söderut. Rogers lyder motvilligt men låter helikoptern fortsätta cirkulera över pansarbåtarna som också drar sig tillbaka. Men plötsligt blir helikoptern beskjuten och Rogers beordrar sitt manskap att inta stridspositioner. Pansarbåtarna har utfört en fientlig handling och i stället för att kalla tillbaka sin helikopter ser Rogers en möjlighet att gå till attack enligt Rules of Engagement. Rules of Engagement innebar att amerikanska stridsenheter hade rätt att attackera mål utan att själva attackeras och USS Vincennes går därför åter norrut för full maskin.

Inne på iranskt territorialvatten avfyrar Vincennes klockan 10.09 sin första raket. Målet är 7 000 meter bort! Närliggande amerikanska krigsfartyg lyssnar till händelseutvecklingen och undrar varför Rogers inte ger sig av därifrån.

Sex minuter senare fångar radarn på Vincennes upp en svag signal från ett plan som lyfter från Bandar Abbas - Iran Air flight 655. Eftersom det är både är en civil och militär flygplats listas planet som möjlig fiende. Vincennes sänder ut förfrågningar enligt IFF (Identification of a Friend or Foe) för vilket alla trafikflygplan automatiskt besvarar via en transponder med antingen ett mode 1 eller 2 om det är militärt eller mode 3 för civilt. Operatören Andrew Anderson på Vincennes får ett mode 3-svar 'Commair' (trafikflygplan) och tittar ner i sina listor över planen som trafikerar Persiska viken. Han hittar inte flight 655 trots att det går fyra gånger i veckan. Anderson blir tveksam och frågar en kollega om det möjligen kan vara ett iranskt stridsflygplan av typen F-14.

Spänningen stiger ombord på USS Vincennes. En raket har redan avfyrats och varningarna fortsätts sända till 'Iranian aircraft', 'Iranian fighter' och 'Iranian F-14'.

I luftrummet cirkulerar amerikanska F-14 endast fem minuter från det oidentifierade föremålet. Tid finns för att be en av piloterna undersöka det men Rogers avstår.

En ny förfrågan via IFF sänds ut och svaret är mode 2 - militärt flygplan. Nervositeten inne i stridsledningscentralen är påtaglig. Men, visade det sig långt senare, signalen kom från ett iranskt plan som fortfarande stod på startbanan i Bandar Abbas. Operatören Andrew Anderson hade glömt att återställa transpondern.

Rogers konstaterar att planet är 32 sjömil ifrån dem och beslutar att avfyrningsradarn låses mot det mål som kommer inom 30 sjömil.

I cockpiten på flight 655 är radiokontakten med flygledaren på Bandar Abbas fortlöpande. Flera av varningarna når inte kapten Rezaian då de sänds via en militär frekvens som planet inte sänder. Och om de andra varningarna når fram är osäkert då Rezaian är fullt upptagen med kommunikationen till flygledarna i Bandar Abbas och Teheran. Skulle ändå varningarna nå fram så uppfattar säkert inte kapten Rezaian sig och sin 160 ton tunga Airbus som en 'Iranian fighter'.

Dramatiken på Vincennes når sitt crescendo. Kapten Rogers och hans manskap är redo för strid. På radarn ser de hur planet kommer allt närmare utan att för den skull se planet med blotta ögat. Hastigheten uppskattas till 850 km/h och höjden till 2 300 meter. Planet dyker och Rogers vrider sin avfyrningsnyckel till 'free'.

Efter fyra minuter i luften har flight 655 stigit till 1 000 meter och stigningen över Hormuzsundet fortsätter i en hastighet av 700 kilometer i timmen. Kapten Rezaian meddelar flygledaren att färden fortsätter som planerat med en stigning upp till 4 200 meter. I nästa radiokontakt har planet stigit till 3 800 meter.

- 655, position MOBET, out of 120, meddelar Rezaian flygledaren på Bandar Abbas sin nya position.

- Iran Air flight 655, roger. Contact Teheran Control 133.4. Have a nice flight.

- Thank you, good day, avslutar Rezaian.

30 sekunder senare, klockan 10.24, träffar två värmesökande missiler från USS Vincennes med ett par sekunders mellanrum Iran Air flight 655 med 290 människor ombord. Bakpartiet och en vinge bryts av som ett resultat av explosionerna. Planet är utom kontroll och störtar ner i havet. Ingen ombord överlever.

På Vincennes är tystnaden ödesmättad när de förstår vidden av sitt agerande. Eldgivningen upphör och inga av de iranska pansarbåtarna har kommit närmare än 4 000 meter från Vincennes. Rogers sätter kursen söderut och kryssaren lämnar iranskt territorial-vatten.

Iran konstaterade snabbt att USA skjutit ner planet och spred nyheten via nyhetsbyrån Irna. Ryktena började florera runtom i världen samtidigt som Iran utlovade hämnd och belöning för en vedergällningsattack där 'blod skall regna från himlen'. En iransk tjänsteman vid ambassaden i London instämde: 'Vi kommer förstås att inom rimlig tid ge vårt svar på dessa amerikanska brott. Jag tänker inte avslöja hur det kommer att ske, men svaret kommer att avpassas efter det här brottets storlek.'

Försvarsdepartementet Pentagon i Washington förnekade attacken och hävdade att det enda plan som skjutits ner var ett iranskt stridsflygplan. Men efter en dag av rykten, anklagelser och motanklagelser kom till sist det amerikanska erkännandet.

Vid en hastigt tillkallade presskonferens sa en pressad ordförande i Joint Chiefs of Staff (USAs högsta militära befattning), amiral William J. Crowe, att han var 'ledsen att rapportera' att Vincennes utifrån 'en lämplig försvarsåtgärd' skjutit ner planet. Crowe försvarade sin kapten som han ansåg agerat med 'gott omdöme' i en pressad situation trots att det var Rogers som initierade fientligheterna genom att förfölja iranska pansarbåtar in på iranskt territorium. Han fick medhåll av president Ronald Reagan.

En fullständig utredning utlovades vilket innebar att Rogers rapport hemligstämplades och att CIA lade beslag på flygplanets svarta låda vars innehåll också det hemligstämplades. När sedan Pentagons officiella utredning presenterades konstaterade den lakoniskt att det var oförsiktigt av iranierna att låta ett civilt flygplan ta rutten över Hormuzsundet 'när strider som de själva startat pågick där'. Ytterligare en utredning gjordes av USAs representanthus. Men i rädsla för ytterligare offentlig diskussion om attentatet överlämnades den till CIA som i sedvanlig ordning hemligstämplade den.

Vid hemkomsten till San Diego fick kapten Rogers och hans besättning ett enastående mottagande och dekorerades för sitt deltagande i 'strid'. Rogers dekorerades dessutom med Legion of Merit 'för exceptionellt förtjänstfullt ledarskap'. Men hans karriär fick sig en törn och han skickades till en av flottans skolor för att undervisa fram till pensionen 1991.

Ett fördömande av FN:s säkerhetsråd stoppades av USA som inte heller kom med någon officiell ursäkt till Iran. Istället sade den blivande presidenten George H Bush apropå nedskjutningen: 'Jag kommer aldrig att be om ursäkt för USA oavsett vad som inträffat.'

En onsdag eftermiddag dagarna före jul anländer ett plan från Pan Am från Frankfurt till Heathrow i London där fler passagerare väntar på att korsa Atlanten och julfirande hemma i USA. En halvtimme försenat, klockan 18.25 den 21 december 1988 lyfter jumbojeten från Pan Am som flight 103 för vidare färd mot New York. Ombord finns 259 människor. De flesta amerikaner.

Efter en halvtimme når planet södra Skottland och från 9 300 meters höjd meddelar piloten att färden går som planerat. Men klockan 19.02 utlöses en bomb dold i en kassettbandspelare i en resväska en kraftig explosion och planet försvinner från radarn. Kvälls-himlen lyses upp av flammande vrakdelar som regnar ner. Alla ombord samt elva människor i två hus på marken i den lilla byn Lockerbie omkommer.

Händelsen blir förstasidesstoff världen runt och den sömniga byn Lockerbie är plötsligt i världens centrum och blir för alltid förknippad med tragedin.

Spekulationerna var snabbt igång om vem som låg bakom attentatet. En multinationell polisundersökning som involverade FBI, CIA, Scotland Yard, skotska polisen och tyska Bundeskriminalamt inleddes.

Iran pekades tidigt ut som ansvarig för dådet som dessutom hade ett motiv med USAs nedskjutning av det iranska planet. Att Iran låg bakom attentatet stärktes också av den iranska underrättelseagenten Abolhassem Mesbahis uppgifter till tysk polis om att ayatolla Khomeini beordrade sprängningen. Attentatet iscensattes med hjälp av en representant från Iran Air i Frankfurt som bar ombord bomben i delar och sedan satte ihop den vid mellanlandningen i London.

Amerikanska National Security Agency, NSA, som förhörde Mesbahi bekräftade uppgifterna i en intern rapport. Men det var inte förrän amerikansk och brittisk underrättelsetjänst presenterade nya ledtrådar och offentligt anklagade den Syrienstödda palestinska organisationen Popular Front for the Liberation of Palestine-General Command, PFLP-GC, som utredningen tog fart. PFLP-GC leddes av den ökände Ahmed Jibril som också hade setts i Teheran kort efter USAs attack mot Iran Air. I Västtyskland togs medlemmar av PFLP-GC på bar gärning när de bar på en flygplansbomb gömd i en kassettbandspelare av märket Toshiba, samma typ av kassettspelare som användes vid sprängningen över Lockerbie. Bombtillverkaren, Marwan Khreesat, som efter förhör släpptes och flydde till Jordanien erkände senare att han tillverkat fem bomber varav Bundeskriminalamt hittade fyra. Den femte bomben var försvunnen men tyska spanare hade även iakttagit en Samsoniteväska när den lastades in i en bil som kördes av medlemmar ur PFLP-GC. Väskans utseende var identiskt med den som Pan Am-bomben låg i. Dessutom bekräftade underrättelsetjänsterna att Jibril hade mottagit en betalning på över tio miljoner dollar från Iran hösten 1988. I november 1989, knappt ett år efter attentatet, drog CIAs utredningsledare Vincent Cannistraro slutsatsen att 'Iran anlitade en palestinsk fraktion att spränga Pan Am Flight 103'.

Utredarna kunde också spåra klädesplagg från bombväskan till den lilla herrekiperingen Marys house i Sliema på Malta. Affärsinnehavaren Tony Gauci kom dessutom ihåg vem som köpte kläderna. Det var en man som kommit in och handlat kläder omkring halv sju en kväll. För polisen beskrev affärsinnehavaren Gauci kunden som en man i 50-årsåldern med Mellanösterndrag.

Samtidigt hade tyskarnas spaning på PFLP-GC gett resultat. De hade sett en svensk-registrerad Volvo köra i väg från bombtillverkaren Marwan Khreesats hus och bakom ratten satt Mohammed Moughrabi som hade kopplingar till PFLP-GC. Hans svåger var Mohamed Abo Talb känd som 'hämndens fader'. Det visade sig också att Talb rest till Malta åtminstone en gång hösten 1988 eventuellt två. Inte nog med att han var på Malta vid den tid då de aktuella kläderna inköptes han bodde dessutom i en lägenhet som tillhörde en PFLP-GC-anhängare.

Flera månader efter utredarnas besök på Malta fick klädförsäljaren Tony Gauci se en bild på en man i en Londontidning. Gauci kände igen personen och var säker på att det var han som köpt 'Lockerbiekläderna'. Mannen på fotot var Mohamed Abo Talb som dömts till livstids fängelse i Sverige för bombattentat i både Köpenhamn och Stockholm. Vid attentaten omkom en person och flera skadades.

Skotska polisen gjorde en husrannsakan i Talbs lägenhet i Uppsala och tog åtskilliga påsar med kläder i beslag samt en dagbok där datumet 21 december 1988 var inringat men utan förklarande anteckning. De som följde Lockerbieutredningen på nära håll, bland dem anhöriga till offren, förväntade sig ett åtal mot Talb.

De skulle bli både besvikna och förvånade.

Den 2 augusti 1990 ockuperar Irak Kuwait. FN fördömer och ställer Irak inför ett ultimatum (resolution 678) att före den 15 januari 1991 lämna Kuwait annars blir det möjligt för FN-alliansen, alltså den USA-ledda koalitionen, att vidta militärt våld för att tvinga Irak till lydnad.

USA var drivande bakom FNs tuffa agerande och såg Iraks annektering av Kuwait som en förskjutning i maktbalansen som hotade både stabiliteten i området och oljeförsörjningen. USA arbetade därför hårt under hösten med att bygga upp en koalition och militär närvaro i Mellanöstern.

29 länder deltog i kriget mot Irak däribland de arabiska nyckelländerna Egypten och Saudiarabien som båda röstade för FNs krigsresolution. Men även Syrien stödde kriget mot Irak och inledde ett samarbete med USA för första gången på årtionden genom att sända soldater till det stundande kriget. Inte heller Iran motsatte sig kriget utan förhöll sig neutralt. Därmed fanns inga hinder för USA att nå en bred koalition för ett krig mot Irak med stöd av från arabvärlden. Men det politiska maktspelet för krigskoalitionen hade ett högt pris.

I november 1991 meddelar USA och Storbritannien överraskande att åtal skall väckas mot två män från Libyen, det arabland som hårdast motsatte sig Kuwaitkriget, för attentatet mot Pan Am flight 103. Lockerbieutredningen hade tagit en ny och oväntad vändning.

Den avhoppade libyske agenten Abdu Mahged Jiacha avslöjade Abdelbaset ali Mohmed al-Megrahi och Al Amin Khalifa Fhima som gärningsmän. De arbetade på Libyan Airlines på Malta men även för Libyens underrättelsetjänst. Männen skulle ha tillverkat bomben i Toshibabandspelaren och sedan lagt den i en Samsoniteväska som skickades från Malta med ett Air Malta-plan till Frankfurt och vidare färd med Pan Am till Heathrow där bomben slutligen fördes ombord på den jumbojet som sprängdes över Lockerbie.

Libyen vägrade lämna ut männen och sattes under hård politisk och ekonomisk press till följd av FN-sanktioner. Först 1999 efter medling av Nelson Mandela lämnar Libyen ut männen och en märklig rättegång inleds där en skotsk domstol inrättas på den nedlagda amerikanska flygbasen Camp Zeist i Holland.

Fhima frias från anklagelserna medan al-Megrahi döms på mycket svaga vittnesmål och bristfällig bevisföring till livstids fängelse.

Ett av nyckelvittnena, den maltesiske affärsinnehavaren Tony Gauci, har gjort 19 uttalanden för polisen av vilka nästan alla är motsägelsefulla. Han har inte kunnat identifiera al-Megrahi i en vittneskonfrontation och i två tidigare förhör har han pekat ut Abo Talb som den man som köpte kläderna som hittades i Lockerbie. Han har också uppgivit att mannen var i 50-årsåldern medan al-Megrahi vid tidpunkten var 36 år. Även vittnesmålet från den avhoppade libyske agenten Jiacha som lever i USA under FBIs beskydd var betydelsefullt. Samtidigt kan Jiacha tillsammans med Gauci glädja sig över att deras vittnesmål inbringat en belöning på fyra miljoner dollar för den fällande domen.

Abdul Majid Giaka är ett annat vittne som fått särskilt vittnesskydd i USA. Han har inte varit i närheten av att identifiera al-Megrahi och FBI har i åratal vägrat att låta den skotska polisen kontakta honom. Giaka har uppgivit att han 'någon gång i december 1988' såg en man 'som kunde vara Megrahi på Maltas flygplats lyfta bort en resväska från bagagebandet'. Detta uttalande är inte särskilt övertygande med tanke på att al-Megrahi var chef för Libyan Arab Airlines på Malta.

De tre domarna på Camp Zeist erkänner också att det inte finns något vittne, videoupptagning, fingeravtryck eller annat bevis som binder bombväskan till al-Megrahi: 'Avsaknaden av någon förklaring om hur väskan kan ha placerats ombord på KM180 (Air Malta) innebär ett stort tvivel för åklagarens fall' Det är nämligen en enastående bedrift om en väska utan passagerare lyckas ta sig från Malta via Frankfurt och Heathrow ombord på Pan Am flight 103 utan minsta misstanke och inspektion. Mer troligt är att väskan lastades ombord på Heathrow vilket också den av USA förhörda iranska säkerhetsagenten Abolhassem Mesbahi bekräftat.

Mesbahis uppgifter visade också att attentatet iscensattes med hjälp av en representant från Iran Air i Frankfurt som bar ombord bomben i delar och sedan satte ihop den vid mellanlandningen i London. Att det dess-utom hade varit ett inbrott i bagagehanteringen på Heathrow den 21 december 1988 stärker den här teorin. Men bland de 230 vittnen som kallas till rättegången finns inte Mesbahi. Inte heller CIAs tidigare utredningsledare Vincent Cannistraro som hävdat att PFLP-GC som låg bakom attentatet på uppdrag av Iran vittnade i rättegången. I stället fäster de tre domarna stor vikt vid al-Megrahis före-havande dagarna före Lockerbieattentatet med mystiska telefonsamtal och alias. Som libysk underrättelseagent var det för al-Megrahi ett naturligt beteende och domstolen kan inte förklara al-Megrahis förehavanden.

Domen mot al-Megrahi ifrågasätts även utifrån bevisföringen med det kretskortsfragment som anses höra till bomben. Tillverkaren, schweizaren Edwin Bollier, är övertygad om att materialet manipulerats. Under flera år begärde han att få se fragmentet men nekades av den skotska polisen och FBI. När han väl fick se det visades han två olika fragment varav det ena inte kunde komma från ett fungerande timer. Det andra kom från en typ av timer han sålt till Stasi. När han berättade för polisen att den ena timern var funktions-oduglig fick han se det igen dagen därpå men då hade lödsubstans anbringats på det andra fragmentet eller så hade det bytts ut och var plötsligt funktionsdugligt. Så även om det i domen finns 'ett antal osäkerheter och kvalifikationer' i åtalet väljer domarna att fälla al-Megrahi trots 'att det finns en fara i att välja ut de delar av bevisen som tycks passa och bortse från de delar som inte passar in'. Ändå anser domarna det 'ställt utom rimlig tvivel' att al-Megrahi iscensatte sprängningen mot Pan Am 103 utan att ange något motiv. När domen offentliggjordes sa USAs president George W Bush att 'USAs regering kommer att fortsätta pressa Libyen att ta ansvar för den här handlingen och kompensera familjerna'. FN har nu lyft sanktionerna mot Libyen men USA meddelade den 5 januari i år att de bebehåller sina sanktioner. När Lockerbie spelat ut sin roll i sanktionspolitiken använder sig USA i stället av hotet om eventuella massförstörelsevapen.

Lockerbieuppgörelsen lämnar en rad frågor obesvarade: får nu al-Megrahi spendera resten av sitt liv i ett skotskt fängelse bara för att USA 1990 mobiliserade en krigskoalition mot Irak som inte Syrien och Iran skulle stoppa?

Och valde USA i detta politiskt känsliga läge att inte låta det amerikanska attentatet mot Iran Air åter komma fram i offentligheten därför att Pan Am-planet sprängdes som en direkt hämnd mot USA för deras agerande ett halvår tidigare? Samtidigt var Libyen en uttalad skurkstat ansvarig för tidigare attentat mot amerikanska medborgare och därför lämplig syndabock för Lockerbieattentatet. Men om det inte var Libyen som låg bakom tragedin i Lockerbie varför tar landet fullt ansvar för det och betalar ett skadestånd på 20 miljarder?

Enligt Världsbankens beräkningar har handelssanktionerna kostat Libyen 140 miljarder kronor och svåra umbärande för den libyska befolkningen. Sett ur det här perspektivet blir Lockerbieuppgörelsen en affärsuppgörelse där Libyen köper sig in i den internationella ekonomin och gemenskapen igen. Storbritanniens premiärminister Tony Blairs besök i Libyen häromveckan visar också att affärsuppgörelsen börjar betala sig trots USAs fortsatta sanktioner.

I USA lever kapten Will Rogers ett undanskymt och bekvämt liv, dekorerad för sina 'insatser' i Persiska viken. Han har aldrig bett om ursäkt för att han dödade 290 oskyldiga människor en het förmiddag i juli 1988. Han har inte heller ställts inför rätta och några sanktioner infördes inte mot USA som aldrig tagit sitt ansvar för dådet.

Däremot valde den amerikanska regeringen 1996 att kompensera anhöriga till offren på Iran Air 655 med drygt en miljon kronor. Detta ska jämföras med de 80 miljoner kronor Libyen nu tvingas betala vart och ett av offrens anhöriga för attentatet mot Pan Am 103.

Skillnaden i människovärde kan inte tydliggöras bättre.

Fria.Nu