Du finns, därför finns jag

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Den norsk-amerikanska författarinnan Siri Hustvedt, vars tredje och senaste roman Vad jag älskade nyligen kom ut i svensk översättning, gästade i förra veckan Kulturhusets författarscen.

Kultur

Descartes hade fel. Vi finns inte för att vi tänker. Vi blir till i mötet med andra människor, sade Siri Hustvedt.

Detta antagande löper som en röd tråd genom hennes författarskap och utgör själva kärnan i hennes senaste bok.

Historien i Vad jag älskade sträcker sig över 25 år. Intrigens stomme är vänskapen mellan konstälskaren Leo Hertzberg och den okände konstnären Bill Wechsler, vilken Leo spårar upp efter att ha köpt en av hans tavlor. De båda männen och deras familjer kommer att skapa band sinsemellan, som varar livet ut - genom lycka och djupaste tragedi.

- Det är svårt att skriva om det fantastiska i det odramatiska vardagslivet, men jag ville försöka. Jag ville också gå in i vad som händer när lyckan rämnar. Vi lever i en kultur som förväntar sig att vi ska självläka efter en tragedi, men man är sjuk om man inte bryts ner när det som är viktigast för en går förlorat. Det är på modet att prata om att 'avsluta' sorgearbete, men jag menar... vad för slags skitsnack är det?! Utan stöd blir man inte människa igen, sa Siri Hustvedt med emfas.

Hustvedt problematiserade andra viktiga teman från Vad jag älskade, som ätstörningar och hysteri, som hon menar är kulturellt betingade sjukdomar som kan vara en 'utväg' ur otrygga sociala förhållanden, sexuella övergrepp, våld och tvång och hänger samman med samtidens socio-politiska förhållanden. Hon pratade länge om det senkapitalistiska, amerikanska konsumtionssamhällets fixering vid kändisskap och image. Alla måste, enligt henne, förhålla sig till detta fenomen.

Hustvedts två tidigare romaner, Ögonbindeln och Lily Dahls förtrollning, är skrivna ur en ung kvinnas perspektiv. Nu är dock berättarjaget manligt.

- Det fick mig faktiskt att känna styrka och myndighet att skriva som man. Men Leo är också ödmjuk i sitt berättande, för han vet att varje historia kan berättas på många olika sätt. Precis som Siri Hustvedt själv. Vad jag älskade tog sex år att skriva och historien som nu föreligger är den fjärde omskrivningen. Boken dediceras författaren Paul Auster, hennes man.

Stockholms Fria