Menar du en existentialistiskt upprorisk motståndskabaré?

Publicerad:

Det uopnaaelige maal for Kritiken er ikke at have Ret, at blive læst, at skrive godt. Konsten er: ikke at blive misforstaaet. (Henningsen 1927, 31)

Kultur

”I ditt korta liv är var timme dyr”, menar den danske revyförfattaren Poul Henningsen och manar oss till akut medvetenhet om människans existentiella utsatthet, medelst Liva Weels stämma, Danmarks egen Edith Piaf enligt programbladet. Vem var denne existentielle alarmist och hans hyllade uttolkare? Humanister, svarar Teater Theatron, och illustrerar med en kavalkad av PH:s mest motståndsbjudande visor, varvat med bitar ur deras dramatiska leverne, mitt under nazisternas ockupation av Danmark. 

Uppfinnare, kulturradikal, emigrant, arkitekt – och mycket gemensamt med Lena Andersson, enligt föreställningens regissör Karin Parrot-Jonzon. Tillsammans med sin musa och vän, kabarésångerskan Liva Weel, erövrade PH Köpenhamns scener med sina idéer om den meningsfulla kabarénoch tänkvärda visor. 

Hjälpsamt nog har Teater Theatron valt att börja föreställningen med ett typexempel på vad PH inte räknade som meningsfull kabaré, den glättiga publikflirten ”Kom med till lunden”, för att sedan dra igång med det tyngre materialet och därmed kontrastera fram vad en meningsfull kabaré innebär. Kängor riktas till fredstraktat och hycklande politiker, men – hysch! ”Se på ditt ur, visarna flyr”, lägger PH till.

Nu ser jag främst ett existentialistiskt uppror; ett motstånd mot människans fundamentala livsvillkor, såsom drifter, utsatthet och förgänglighet.

PH, liksom de flesta andra, verkar mena att livet är värdefullt eftersom det är kort – vore det oändligt skulle det tappa sitt värde, och sekunden knappast vara dyr i havet av nästkommande. Vi applicerar således ett ekonomiskt tänk kring utbud och efterfrågan när det kommer till värdering av liv: ju mindre det finns av något och ju större efterfrågan, desto högre värde får det. Livet är kort och därmed i bristande utbud, medan efterfrågan tycks överstiga utbudet – vem vill inte leva för alltid? Skillnaden mellan kompromisslöst begränsat utbud och närmast oändlig efterfrågan ger upphov till idén om livets dyrbarhet. 

Men jag famnar en paradox. Hur kan man ta tillvara på sitt korta liv när man fokuserar på att räkna och värdera sekunder? Den som lever vet nog att de stunder då livet känns mest levande, känns tiden inte alls. Situationen kan bäst beskrivas som ett tidlöstflow, likt det som föreställningens eminente pianist Jonatan Sersam spelar fram, med fascinerande lyhördhet inför skådespelarnas nycker...

I Suzanna Santracs tolkning blir Liva Weel frapperande oberäknelig; en sammetsklädd virvel man vill se mer av, veta mer om, luta sig fram mot för att lyssna in varje oförhappat tonskifte när toner blir morr och vice versa. Med den ljuva intensiteten stannar på scenen; den verkliga Liva Weel med sin näpna stämma kan nog knappast mäta sig med denlekfulla, aggressiva vitalitet Suzanna Santrac uppvisar, i tandem med Zeljko Santrac som spelar fram en PH med en finurlig, nästan lurig uppsyn, vilken kontrasteras med den allvarliga innerlighet med vilken han framför PH:s texter. 

Om än med en rejäl dos fräckhet, erotik och humor, har texterna en tendens att bli en smula mästrande. Särskilt då visornas politiska innehåll sedan krigsslutet hunnit bli omtyckta ideal och idiom. Tvetydiga pekpinnar knackar in humanismens axiom på våra näsor: vikten av motstånd mot förtryck, att aldrig ”ge sig till tåls” och ”vara nöjd fastän du vet att du inte kan kräva fred”, tänka fritt...

Motståndssånger måste kanske få eka mot sina barriärer för att klangen ska komma till sin rätt. Motståndskabarén kastar fram rader av enorm vikt, men när de största barriärer som PH vände sig mot, såsom naziockupation och censur, är nedrivna känns det lite som att det kastas sten på skuggor. Det ligger något vackert i det, samtidigt som man blir medveten om sin egen naivitet när motståndet ter sig klichéaktigt för en.

”De tvingar oss att tiga still” sjunger Suzanna Santracs Liva, och om den verkliga Liva hade levt idag hade hon kanske tänkt på Dawit Isaac och alla andra tystade journalister, tystnadskulturen på Dramaten eller kanske Jan Björklunds drömmar om ordningsbetyg. 

Men i allt motstånd finns en oresonlig hyllning till livet. Just när Liva ska dö börjar hennes händer att dansa, och med en vrålande repris av ”Jag kan bli nå’t så 1, 2, 3” är hon uppe och låter den sammetsröda klänningen fladdra runt på scenen som om död och morgondag knappast var skäl nog att sluta vänta ”på glädjen och tider som kommer”. Den obstinata optimismen svänger och smittar – och bygger dessutom på ett logiskt resonemang: om ”allt i vår värld går igen” och glädje, ”ofred och strid varar en tid”... ”Visst blir det bättre framöver”? 

Mitt under skrivandet av denna text nås jag av beskedet att en släkting gått bort, och får ta en paus för att prata om allt det fina som släktingen gjorde och sa under sitt liv. Så mycket som vi aldrig märkte, så många komplimanger och frågor som förblev tankar. Om jag hade räknat timmarna, som PH säger att vi bör, hade jag då varit mer uppmärksam på allt det fina medan det varade? Jag tror inte det. Visst är våra liv korta, men för att undvika existentiell prestationsångest gör vi nog rätt i att strunta i döden; livet blir som mest levande när vi tappar grepp om tid och rum, när vi uppnår ett s.k. flowochlever utan en tanke på att anpassa oss till våra begränsningar. 

Lena och PH – en förståndsexposé

När Lena Andersson och regissör Karin Parrot-Jonzon intar scenen för att diskutera humanismen och dess motsatser, förvandlas föreställningen från att vara Liva och PH – en motståndskabaré till att bli Lena och PH – en förståndsexposé. ”Liberalismen är en form av humanism”, säger de och hötter diskret åt en trave med Lenas pinfärska bok ”Om falsk och äkta liberalism” som står och balanserar på bordet bredvid, redo att signeras. ”Du och PH har så mycket gemensamt, ni tycker båda att vi måste tänka mer”, säger Karin, och Lena nickar. 

Jag har inledningsvis svårt att se hur Lena och PH skulle kunna ha något gemensamt i sin syn på humanismen. Lena poängterar vikten av att låta förnuftet få företräde över känslorna, PH talar om brådskande kyssar, det abstrakta som främmande för all ”naturlig drift” (”enkel är ditt ödes sköna lag”, ”mänskan blir till [...] i ett sängelag”) och hur det överkultiverade stadslivet knappast är ”humant”. 

PH bär på stråk av Nietzsches obstinata livsbejakande, Rousseaus hyllande av den sensuella naturen, majtågens vidlyftiga fördömanden av världens system... Lena klingar mer samstämmigt med Platons idébundna självbehärskning, Nozicks libertära ”klara dig själv”-tänk, Kants principtrålande och Descartes tilltro till förnuftets överlägsna status visavi tillvarons nycker. 

Likheten ligger snarare i deras essentialistiska syn på människan – ”det är en tröst i att människan är på ett visst sätt och förblir så” bekräftar Karin – och vurmen för tänkandet. Men vad tankarna bör bestå av och leda till skiljer sig åt. 

Enligt PH bör vi ”öva vår konst att förstå” för att kunna ta tillvara på och försvara varje sekund, vilket görs bäst med högspända sinnen. Det är de synder du inte fick gjort som du ångrar, ”var kyss du inte gav” som kanske avgör ditt öde. Även Lena tycker att vi ska träna upp vårt förstånd för att säkra vår förmåga att värna och värdera friheten, men även för tänkandet om tänkandet, då hon till skillnad från PH tillskriver tänkandet ett egenvärde – vilket känns uppfriskande i en tid då det mesta bedöms utifrån sitt instrumentella värde.

Plötsligt går Lena längs en tankegång jag väntat på. ”I en boxningsmatch säger man inte att det är synd om den som är slagen, då det ingår i själva kontexten”. För att kunna tillämpa humanismen måste vi således ha koll på situationen och de regler som följer med den – därför måste vi utveckla vårt förnuft för att vara humanister. En tanke slår mig. Vid slutet går jag fram till Lena för att dela den. 

–Om du fick välja, skulle du hellre vilja vara dum och snäll eller smart och elak, och vilket alternativ skulle ligga närmast humanismen, undrar jag.

–Jag vill vara snäll, svarar Lena, utan tvekan. ”Dum” förblir outtalat. 

–Men hur ska man då se de kontexter som är så nödvändiga för att praktisera humanismen, hur ska man då få syn på boxningsringen? Är det inte så att den mesta ondskan i världen beror på missriktad välvilja, när man inte ser de kontexter som måste navigeras kring för att kunna handla gott?

Det får jag inget svar på. ”Håll hjärtat varmt och håll förståndet kallt” manar PH, och när allt kommer omkring verkar Lena Andersson sälla sig till just den ordningen: hjärtat först. Kanske är det inte så mycket som skiljer dem åt, innerst inne. 

"Världen har nu hatat mer än nog

Vi kan bara svara med att älska"

– PH