Pjäsen som spelas fram till den 10 december handlar om ett möte i ett icke namngivet politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten.

Teater som självförsvar

Publicerad:

Sverige befinner sig i en ideologiskt framkallad identitetskris. Vi ligger fortfarande på tio i topp på olika listor över välbeställda länder samtidigt som ett konstlat krismedvetande dominerar debatten. Osäkerheten och oron inför framtiden börjar nu synas i teatern, menar Jerker Jansson.

Kultur
Teater


Det har gått fort. På några decennier. Det historiskt unikt jämlika Sverige som mejslades fram i ett mycket medvetet politiskt projekt, understött av praktisk politisk och facklig kamp, grundat på folkliga rörelser har på senare år blivit ett rätt genomsnittligt europeiskt land.

Individuellt ansvar

Idén om ständig kris, ekonomisk, demografisk och kulturell, har effektivt spridits av krafter till höger, pådrivna av en enorm satsning från näringslivet med ursprung i motreaktionen på löntagarfondsidén. En unik och mycket lyckad fredlig kontrarevolution i det tysta. Ja. Timbro.
Men det var inte förrän socialdemokratin hängde på, började rädas sin egen ideologi och framför allt sin folkrörelsekaraktär, som de krafter som ville riva ner det socialdemokratiska samhället fick fritt spelrum. Vi hade aldrig någon Thatcher här. Det behövdes inte.
Sossarnas växande skräck för sin egen ideologi var allt som behövdes för att få snöbollen i rullning. Och rullande snöbollar växer tills de krossar allt i sin väg.
Och på slutet har det gått ännu fortare. Alldeles för fort. Tryggheten som låg i det demokratiska välfärdssamhället, socialism light, har på senare år ersatts av ett individinriktat liberalt där den kollektiva solidariteten ersatts med en allt tydligare betoning av det individuella ansvaret.
Det paradoxala är att den dramatiska vindkantringen åt höger vi just nu ser resultatet av har lett till mindre samhällelig sammanhållning, till att det där svenska lösts upp, vulgariserats, banaliserats och till att befolkningsgrupper ställts mot varandra.
Nationalism och fascism gör stora anspråk på att kunna skapa en enighet, men det leder alltid till konflikter, atomisering av människan och i förlängningen svåra ekonomiska kriser och krig.

Bra fördröjning

Radikala krafter har länge varnat för den utvecklingen. Författare, musiker, konstnärer och dramatiker likaså. Det finns en viss fördröjning i kulturvärlden, med nödvändighet, en bok tar ett par år mellan manus och färdig produkt. Pjäser måste skrivas, repeteras och sättas upp. Vilket är bra. Sociologen Neil Postman talar gärna om det han kallar termostatteorin när det gäller skolan.
När utvecklingen går snabbt ska skolan fungera sammanhållande och påminna oss om att allt inte bara flyter. Under tider av stagnation ska den fungera pådrivande och ifrågasättande.

Progressiv pop

Kulturen har en tendens att fungera på ett liknande sätt. Just långsamheten är dess styrka. Den kan inte bara slänga ur sig saker som för tillfället känns rätt utan måste räkna med att verkligheten lätt springer ifrån en roman eller en dokumentär och på senare tid har intresset för politisk konst ökat. Det börjar till och med dyka upp progressiv popmusik igen och inom teatern är trenden tydlig: den varnar inte längre bara för högerextrema krafter, den börjar förbereda sig på ett förtryckarsamhälle.
I Fria Tidningen nr 70 recenserade jag Projekt Simone Weil, en pjäs byggd på nittonhundratalstänkaren Weils idéer och nyskrivna texter som ifrågasätter och kritiserar det borgerligt demokratiska systemet och framförallt partiväsendet. För några veckor sedan intervjuade jag Alexander Charlamov som skrivit och satt upp en pjäs, Isbrytarna, om en teatergrupp som ska spela en pjäs som visar sig vara farligare än de hade trott från början.

Pjäsen Revolution

Under pjäsens gång inser publiken att utanför teatern väggar är inte världen sig lik. Samhället är hårt och auktoritärt, orwellskt inskränkt och fördummat. Det är först när en representant för förtryckarna, en man från en kyrka som visar sig vara maktens förlängda arm, förklarar för teatergruppen hur farligt det de sysslar med är som sambanden blir tydliga. Den pjäs de håller på att repa var från början en hård kritik av det auktoritära samhället men har tämjts i tolkningar och bearbetningar och själva processen att söka efter pjäsens kärna, tolkningsprocessen, är i sig farlig för det bestående.
På Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm hade nyligen pjäsen Revolution premiär, skriven av Kawa Zolfagary och i regi av Figge Norling. Pjäsen som spelas fram till den tionde december handlar om ett möte i ett icke namngivet politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten. En ung kvinna med invandrarbakgrund, spelad av Stran Çetin, har sökt sig till mötet eftersom hon är frustrerad över öppettiderna på den fritidsgård hon jobbar på. Ungdomarna hinner knappt dit innan de stänger, säger hon.
När mötet går i gång visar det sig vara lite si och så med intresset från de tre medlemmarna hon möter. De verkar mest intresserade av att bli valda till olika uppdrag, av att skapa en politisk karriär, än av verklig politisk kamp. Med min bakgrund i den organiserade vänstern känns situationen igen. Ofta träffar den helt rätt. Den uttalade feminismen hindrar inte att Happy Jankells rollfigur förväntas koka kaffe och att Jesper Adefelts politiska broiler blir extremt irriterad när det visar sig att han kanske kommer att förlora sitt ordförandeskap till en kvinna.
Mest igenkänning skapar Figge Norlings överåriga medlem. En sådan som det finns överallt i alla ungdomsorganisationer. Lite gnällig, rätt dryg och framför allt totalt upptagen av sin egen tankevärld. En person som aldrig riktigt vågat bli vuxen nog att ta steget till moderpartiet. En solidarisk person som vill väl, men som i praktiken utgör ett hinder för tankens utveckling. En tankepropp.

Högerextrem rörelse

Samtidigt som mötesdeltagarna kämpar sig igenom dagordningen inser de att något inte står rätt till. Utanför stadshuset där de sitter samlas uppretade folkmassor. Exakt vad det är för människor, om de tillhör någon organisation eller rörelse blir aldrig sagt, men det är tydligt att det är frågan om någon slags högerextrem, rasistisk och kanske fascistisk rörelse. Kampviljan i rummet i stadshuset förbyts till rädsla, gruppen faller samman och de som kan räddar sig själva.
Handfallenheten inför ett samhälle som inte längre fungerar som vi är vana vid och fegheten hos det politiska etablissemanget ställs framför en skrattspegel och ansluter sig till Simone Weils kritik, partier blir lätt sina egna mål, ideologier underordnas medlemmarnas karriärambitioner. Åsikter blir varor och partierna varumärken.
Ett tydligt exempel är Moderaternas lyckade glidning mot mitten under Reinfeldt som nu följts av en kraftig vindkantring åt höger.
De tre pjäserna fungerar för mig som delar i en berättelse om Sverige. Om ett land som är i fritt fall, där stora befolkningsgrupper ställts mot varandra och där nationella stämningar redan har börjat rasera samhällsgemenskapen.
Högerpolitik, i synnerhet dess mest extrema varianter fungerar inte ekonomiskt och socialt, det vet vi redan, men den är också omöjlig på ett personligt plan. När staten reglerar moral och när människovärdet graderas utifrån grupptillhörighet och socioekonomisk tillhörighet går ingen säker. Angiveri ersätter solidaritet. Hat ersätter sammanhållning. Tomheten i högerprojektet leder ofrånkomligen till den uppiskade känslan av hot från yttre och inre fiender.

Fritt fall

Historien går i cykler, visst. Det finns en nödvändig dynamik i mänsklighetens utveckling mellan olika principer. Grupp eller individ. Frihet eller trygghet. Men det är konstlade motsättningar som kan sättas ur spel i ett gott samhälle, ett som ser sin uppgift att fördela bördor och motarbeta förtryckande strukturer. Frihet från förtryck är nödvändigt för att skapa en solidarisk frihet genom att vi lyfter varandra. Och tvärtom.
En teatergrupp är i sig beviset på det. Även om fokuset ofta ligger på regissörer och ett fåtal kända skådisar är teater en kollektiv process, det är lika svårt att spela teater utan skådespelare som utan manus. Med nödvändighet måste idéer förankras i hela gruppen för att resultatet ska bli bra. Det är ingen slump att i synnerhet förra seklets teater gärna lånade sig till radikala politiska idéer och jag blir nyfiken på hur teatern kommer att se ut de närmaste åren. Kommer den att börja ställa upp alternativ, som under sextio- och sjuttiotalet? Kommer vi att få se mer folklig och progressiv teater igen? Och framför allt, kommer den att gå från rädsla till motstånd? Det både tror och hoppas jag.