Marie Curie i sitt laboratorium 1920.

Krönika: Strålande forskarinsats

Publicerad:

Den 7 november, är det exakt 150 år sedan Marie Curie föddes. Daniel Sterner minns en betydande forskare.

Kultur

"Make it right. Make it magnificent. Atomic. Tonight."

– Debbie Harry (Atomic, Eat to the Beat, 1979)

När Marie Curie växte upp var varken elektricitet, röntgenstrålning, radioaktivitet eller atomens olika beståndsdelar riktigt klarlagda. Hon bestämde sig för att plocka isär och undersöka de sällsamt självlysande mineral som uranit och torbernit bestod av.

1903 tilldelades Marie Curie och maken Pierre (tillsammans med Henri Becquerel) Nobelpriset i fysik för sin forskning kring strålning. 1911 fick Marie Curie ytterligare ett Nobelpris, i kemi denna gång, för att ha upptäckt polonium och radium och kartlagt de nya grundämnenas egendomliga egenskaper. Hon är hittills den enda person som har fått Nobelpriset inom två olika vetenskapliga fack.

Med hjälp av resultaten av Maries forskning kunde de olika typerna av radioaktiv strålning identifieras, och med hjälp av dessa strålar kunde i sin tur atomerna som alla grundämnen består av undersökas.

De tre typerna av radioaktiv strålning, alfa- beta- och gammastrålning kan med en rätt ansträngd liknelse jämföras med eldens rök, flamma och hetta. ”Röken”, alfastrålarna, är egentligen skurar av positivt laddade heliumkärnor som slungas ut från den sönderfallande, instabila atomkärnan. ”Flamman”, de mer genomträngande, negativt laddade betastrålarna, är en ström av elektroner. ”Hettan” motsvarar den extremt genomträngande gammastrålningen.

Gammastrålning är den enda typ som i bokstavlig mening är strålning, då alfa- och betastrålning består av partiklar (som kan blockeras med papper eller keramik eller ledas i önskad riktning genom ett elektriskt fält) medan gammastrålning är en extremt högfrekvent (och därmed energisk) elektromagnetisk våg som strömmar ut från atomkärnans inre och tränger igenom så gott som alla material (förutom bly).

Hur intensiv den radioaktiva strålningen blir beror lite förenklat bara på mängden av det radioaktiva ämne man lyckas förädla. Steget från Curies upptäckter till dagens kärnkraftsreaktorer, egentligen ett slags enorma vattenkokare, är inte särskilt stort.

Som all revolutionerande teknologi kan kärnkraften användas till både gott och ont. Marie Curie levde inte länge nog för att se de fruktansvärda atombomberna fällas över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Hon själv och döttrarna som hjälpte henne i laboratoriet avled i sjukdomar vållade av strålning.

När radium och polonium började framställas industriellt för knappt hundra år sedan användes ämnena i alla möjliga märkliga produkter. Radioaktiva drycker såldes som mirakelmediciner.

Samma slags kvacksalveri, med stora risker för allmänheten, följde elektricitetens utveckling ett sekel tidigare. I den lilla orten Medevi nära Vadstena finns en elektricitetsmaskin från slutet av 1700-talet som användes av det lokala apoteket för att bota allt från reumatism till syfilis.

1947 kunde man få en liten radioaktiv leksak med frukostflingorna (från samma amerikanska företag som i dag gör den populära glassen Häagen-Dazs). Det var en liten lupp med ett korn polonium i botten. När man tittade i luppen kunde man se alfastrålningen med blotta ögat, eller i alla fall indirekt. Varje gång en heliumkärna från det sönderfallande poloniumkornet sköts ut och träffade ett tunt lager zinksulfid såg man tydligt en liten ljusblixt.

Det finns massor kvar att utforska om radioaktiv strålning. Till skillnad från på pionjärernas tid vet vi i dag förhoppningsvis tillräckligt mycket om farorna för att ingen ska behöva riskera livet.

Marie Curie blev 66 år gammal. Hennes insatser för vetenskapen och världen är oöverträffade.

Fria Tidningen