Installationen Lifeboat är en del av Ulf Rollofs retrospektiva utställningen Akut.

Avtryck från en alternativ samtid

Publicerad:

Ulf Rollofs retrospektiva utställningen Akut fångar något icke gripbart, bortom vårt här och nu, skriver Andreas Kurtsson.

Kultur
Konst

En fras har fastnat i mitt huvud som ett flugpapper: A visitor from another meaning. Jag har stött på den som ett artistnamn och som ett kapitel i en bok. Den ger mig gåshud, för vad innebär ”en annan betydelse”?

Frasen dyker upp igen när jag ser Akut, den retrospektiva utställningen med Ulf Rollof som nyss öppnat på Moderna Museet i Malmö. Rollof (f. 1961) utbildade sig under 80-talet, reste i världen och började samtidigt jobba tidigt som konstnär. Han medverkande bland annat på Documenta IX i början av 90-talet.

Fysiskt stora verk från fyra decennier samsas på hela Modernas bottenvåning. Verken skiftar otvunget mellan varierande tekniker och material – foto, teckning, målning, skulpturer och installationer. Det uppmanar direkt besökaren att leta efter tematiska trådar som binder samman konstnärskapet. Det tidiga verket Änglafälla (1984) är iögonfallande med sin vertikala hängning, och rymmer tematik som återkommer i senare verk. Det liknar en landningsbana med sina blinkande lampor, men lånar drömfångarens magiska logik – att med en fysisk anordning fånga något icke gripbart bortom vårt här och nu.

Tid är ett av de stora ämnena Rollof jobbar med. Den tryckande känslan av att något avgörande snart ska hända, eller upplevelsen av det vakuum som uppstår efter att något katastrofalt just har inträffat präglar utställningen. Som i verket Despues 19.9 1985 (1985) som består av omständligt byggda ljuslådor med foton från den stora jordbävningen i Mexico City. De specifika händelserna höjer graden av angelägenhet i denna konst som tangerar det existentiella och stora allmänmänskliga.

En knepig sak med retrospektiva utställningar är att tiden även spelar in i form av att verk åldras på olika sätt. Det handlar dels om material som förändras över tid och behöver restaureras, men också uttryck och metoder som upplevs grundade i en annan tid. Här framstår 90-talet som zonen mellan samtid och dåtid. Att uppskatta de äldre verken är inga problem, men det uppstår ett glapp mellan dem och de nyare. De konsthistoriska glasögonen tvingas ideligen åka på och av.

Kalender II (2000) hamnar definitivt på samtidssidan med sina surrealistiskt ”automatiska” akvareller kombinerade med korta kryptiskt stukade texter. Något slags polymorf berättelse tar form mellan bild och text. Det påminner om en mytologi om liv som uppstår i nya former, och här känns den högst dagsaktuell med sina ifrågasättanden av gränsen mellan människa och annat liv. På ett genomskinligt ark framför en persikofärgad avlång fläck står skrivet: ”Polyp is happy”. Det är jag också.

Rollof arbetar ofta med sådant som inte går att uppleva direkt men gör det aldrig med abstrakta uttryck. Allt är på något sätt föreställande men med få specifika kulturella referenser. De envetna egenbyggena hjälper till att föra betydelsen till ett mer allmänt eller symboliskt plan. Som datorn i en trälåda som styr mekanismen i den enorma blåsbälgen i installationen Lifeboat (1990). Det ger en effekt av annanhet, som kom de från en alternativ samtid. Även denna högst personliga fantastik känns relevant i samtiden.

Detta urval av en väldig produktion lyckas tematiskt mana fram en sammansatt bild av Rollofs konstnärskap. Den här andra betydelsen som bryter in i vår vardagliga värld gör alla sig en tjänst att påminnas av.

Av en sällsam slump agerar den nyss bortgångna skådespelaren Michael Nyqvist i utställningens enda film, Vi (2008), gråtandes i en gruva, gåtfullt korsklippt med en bläckfisk.

Fria Tidningen