I barnkammaren för kråkor och skator flygtränas det för fullt.

Fristad för fåglar i nöd

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Biltrafik, skorstenar, fiskelinor och olja är bara några av farorna som lurar för vilda fåglar. På Fågelcentralen utanför Kungälv vårdas varje år över tusen fåglar och förhoppningen är att de en dag ska kunna släppas ut igen.

Fördjupning

I en bur cirklar en liten gråsparv runt, tappar balansen och ramlar.

– Sparven har fått en hård smäll, så han snurrar runt och kan inte hålla upp huvudet ordentligt – vi vet inte om det kommer att släppa, säger Tommy Järås som arbetar här.

Vi befinner oss i ”Skadehuset”, ett rött hus med vita knutar dit alla fåglar tas när de först kommer till Fågelcentralen. Här får de skadade fåglarna medicin, bandage och den övervakning de behöver.

På Fågelcentralen utanför Kungälv vårdas över tusen fåglar varje år. Högsäsongen pågår från mitten av maj och några månader framåt. Förra sommaren hade centralen nästan 200 fåglar inne samtidigt. Människor som hittar skadade fåglar kan köra dem hit där de blir omhändertagna tills de är tillräckligt friska för att bli utsläppta.

– Jag skulle säga att nio av tio skador sker på grund av människan, säger Tommy.

De vanligaste skadorna är vingbrott och hjärnskador efter hårda smällar, ofta orsakade av kollisioner med bilar, fönster eller elledningar. Många fåglar drabbas av förlamningar eller blödningar. Ibland blir fåglarna bättre, men ibland inte. De som inte blir friska avlivas. Om man räknar dem som kommer in levande – en del dör på väg till Fågelcentralen – kan knappt hälften släppas ut igen.

– Det är väldigt olika hur länge vi håller dem vid liv. Står deras utveckling stilla blir det kanske några veckor, men så länge fåglarna gör framsteg kan vi ha dem länge, säger Tommy Järås.

Fågelcentralen drivs av Göteborgs ornitologiska förening. Tommy Järås har jobbat här sedan allt startade, i år är det 30 år sedan. Han tillbringar fortfarande mycket tid här och bor på området i en vit trävilla.

– Vi startade för att föda upp pilgrimsfalkar, en art som nästan var utrotad. Under tiden började folk ringa om skadade fåglar och när vi kom hit på morgnarna stod det kartonger med sjuka individer i. Efter ett tag sa vi: ”Vi får nog bygga upp en verksamhet för det här också.” Så det gjorde vi.

Tommy står inne i anläggningens största voljär – en inredd bur där fåglarna kan flygträna – och tittar upp mot den stora ugglan. Tofsar på huvudet, lysande ögon och kraftiga klor: en berguv som har slagit av en bit av vingen. Men nu har den tillfrisknat och ska snart släppas ut igen.

– Vi har haft berguv här tidigare, en hade vi inne flera gånger. När vi släppte ut den sista gången slog den följe med en vild berguv som hade uppvaktat den från utsidan av buren. Sedan bosatte sig uggleparet här på norra Hisingen och började häcka. Vi kunde följa dem i 14 år.

En annan, ovanlig patient var en gam.

– Det var väldigt speciellt. Den flög hit från Kroatien och var här några månader innan vi ordnade med papper och kunde skicka tillbaka den med flygplan. I Kroatien möttes den av jordbruksminister och allt. Det var stort, säger Tommy.

När de två duvungarna får mat flaxar de konstant med vingarna. Emelie Wistemar, som också arbetar på Fågelcentralen, lyfter upp en av dem ur plastlådan. Fågeln är kladdig och fjunig.

– Man ser nästan aldrig duvungar ute. En Facebookvän hade lagt ut en artikel igår: ”Varför ser man aldrig duvornas ungar?” Man kan tro att de föds vuxna, säger Emelie Wistemar.

Duvungarna lämnades in efter att de hade ramlat ur sitt bo. Emelie sätter ner duvungen på en handduk på skrivbordet i Skadehuset. Solstrålar värmer den lilla fluffiga kroppen genom rutan. Ungens fötter är alldeles för stora för kroppen. Telefonen som står bredvid duvan är gul och brun och ser ut att komma från 70-talet.

Rebecka, som också jobbar på Fågelcentralen, kommer in i rummet. Emelie berättar:

– Duvungen har lärt sig att känna igen det röda på nappflaskan. Jag har ett rött märke här på tröjan och han gick direkt fram till det och skrek: ”Mat, mat, mat!”

– Gjorde han? De är gulliga, ser ut som små Einsteins när de kommer in, säger Rebecka. Men att gräva efter mask till dem, det är bland det värsta jag vet.

Emelie nickar instämmande.

– De äter ju inte bara en – det är flera hundra maskar man ska hitta. Jag vet inte om mask är det bästa för dem egentligen, med tanke på hur snabb ämnesomsättning de har. När jag kom hit in förut hade båda två hoppat ur lådan. De satt på handduken, tittade på mig och tänkte: ”Vi är redo. Nu är det mat!” De sover aldrig, säger Rebecka.

Emelie har jobbat här i två år. Hon är djursjukskötare, men utbildningen var inriktad på tamdjur som katt, hund och häst.

– Innan jag började på Fågelcentralen kunde jag inte se skillnad på en mås och en trut, säger hon.

Nu har hon träffat tusentals fåglar, men ingen har hon känt lika mycket för som en gråsvart kråka.

– Han svarar när jag säger hans namn, Stigberg. Vi har inga namn på fåglarna eftersom vi inte ska fästa oss vid dem, så namnet är inofficiellt. Men han kom in när han var ung och har blivit väldigt tam så jag fäste mig vid honom ändå. Vi började kalla honom för Stigberg eftersom vi hittade honom på Stigbergstorget i Göteborg. Det är inte säkert att han klarar sig.

Stigberg har tappat alla stjärtfjädrar. Han går runt i gruset i barnkammaren för skator och kråkor, till synes helt oberörd av de andra fåglarna som flaxar, skriker och hoppar upp och ner i inredningen.

Den enda fågel som har ett officiellt namn är falken Amanda. Hon sitter längst upp i sin bur och solar, håller ut vingarna från kroppen. Hennes vita färg är unik.

– Hon är en hybrid. En tysk kille har inseminerat en falk med sperma från en annan art och så har fågeln förmodligen rymt och på så sätt hamnat i Sverige. Sedan har hon suttit här under polisutredningen, säger Tommy Järås och fortsätter:

– I en del länder är det relativt vanligt att man experimenterar för att hitta fåglar med häftiga färgteckningar. Man använder också falkar i jakt, istället för att jaga med gevär jagar man med fåglarna.

Trots att hon är helt frisk, kommer Amanda aldrig att släppas, då hon skulle kunna para sig med vilda fåglar.

Under sommaren väntas hundratals nya patienter. Med åren har det bara blivit fler och fler fåglar som lämnas in på anläggningen.

– Jag tror inte att ökningen beror på att det är fler skador. Vi har antagligen bara blivit mer kända för allmänheten, säger Tommy Järås innan han tar upp den ringande telefonen ur fickan. Ringsignalen är passande: fågelkvitter.

Fakta: 

Fågelcentralen

Startades 1987 för att avla på den då utrotningshotade pilgrimsfalken.

Drivs av Göteborgs ornitologiska förening som är beroende av donationer och frivilliga insatser för att gå runt.

Drygt hälften av fåglarna som kommer in är hittade i Göteborgs kommun, resten kommer från kranskommunerna.

De vanligaste arterna som vårdas på Fågelcentralen är fiskmåsar, duvor och gråtrutar.

Det absolut viktigaste man kan göra enligt Tommy Järås: ”Kör långsammare i trafiken.”

Dra ner rullgardinen om du inte är hemma. Fåglarna ser inte glaset, och många skador beror på att fåglar flugit in i fönsterrutor.

Sätt ett nät över skorstenen. Då kan inte fåglar krypa ner och fastna.

Ta inte upp den om du inte är helt säker på att den är övergiven. Emelie Wistemars uppfattning är att nio av tio gånger finns föräldrarna i närheten och övervakar sin unge.

Under sommarmånaderna lämnas flera hundra fågelungar, som egentligen inte alls behöver hjälp, in till Fågelcentralen.

Om du tror att en unge är övergiven: ring alltid viltrehabiliterare innan du tar upp den. Information om rehabiliterare runt om i Sverige finns på www.kfv-riks.se [1]

Göteborgs Fria