De kvinnliga konstnärerna har ofta framställts som ett slags ”enastående undantag” i konsthistorien. Utställningen Konstnären visar på hur många och inflytelserika de varit, och hur de på 1870- och 1880-talen fick den manliga konstnärsnormen i gungning. Verket på bilden är Cindy Shermans Untiteled film still #56, 1980.

Utställning som granskar konstnärsrollen

Publicerad:

Utställningen Konstnären ger ett utmärkt tillfälle att se många namn ur svensk och västerländsk konsthistoria, skriver Andreas Kurtsson.

Kultur
Konst

Utställningen Konstnären försöker ta ett samlat grepp på det lapptäcke av föreställningar och förhoppningar som konstnärsrollen behängts med, och se på hur rollerna förändrats genom historien. Den är ett samarbete mellan Moderna Museet, Nationalmuseum och Konstakademien, kompletterad med ytterligare några inlånade verk. Dessutom lyfter den fram kvinnor i konsthistorien och visar på hur västvärldens konstnärer sett och ser på andra delar av världen.

Utställningen är indelad i fem sektioner som behandlar olika aspekter av historiska och samtida konstnärsroller. Kategorierna är i ordning: konstnären som entreprenör, geni och avantgardist, normbrytare, visionär och till sist resenär. Det finns även en kronologi med flest av de äldsta verken först, men då ambitionen är att se kategorierna i ett vidare perspektiv så blandas även verk från olika tider.

Varje deltema presenteras med en kortare text, och på varje infoskylt som hör till de enskilda verken står tydligt till vilken av de fem kategorierna ett verk hör. Resonerande texter om enskilda verk återfinns dock bara i katalogen som går att köpa till men inte finns närvarande i själva utställningen. Det är synd då vissa verk riskerar att bli bara möjliga att halvt begripa utan guide. Många enskilda verk är kul att se (en liten Rembrandt!), men om man inte är specialintresserad av måleri är den första halvan svårare att engagera sig i. Vissa verk bryter dock igenom den historiska dimman, som Bertha Wegmanns intima ögonblicksporträtt av kollegan Jeanna Bauck från 1881.

Mest intressant är de verk som direkt handlar om konstnärsroller. Fia-Stina Sandlunds installation, text och ljudverk Konstnärsklubben (2002-2014) är centralt placerat. Med sin underskruvade redovisning av hur kvinnor än i dag nekas tillträde i konstvärlden är det som om hon var inbjuden att jobba med tematiken specifikt för utställningen. Även Peter Johanssons Självporträtt i rött och Lena Cronqvists Den vita duken kan nämnas här.

Jag önskade att fler verk var så komplext invävda i den centrala tematiken som dessa. Det går inte att komma ifrån känslan av att huvudsyftet varit att visa denna nog så imponerande mängd konsthistoriskt viktiga verk, men att den ambitionen hindrar att göra tematiken full rättvisa. Genom utställningen finns en gradvis avtagande skärpa i själva kategorierna. Inom ”konstnären som visionär” ryms både det politiskt feministiskt visionära och det andligt transcendentala, utan att säga mer än att de kanske har något gemensamt. Både i denna och i den sista delen som handlar om konstnären som resenär, finns fina verk som exempelvis Runo Lagomarsinos båda videoverk, och matigt stoff för helt egna utställningar. Dock används både verk och konstnärer alltför ofta endast som illustrationer av temat, vilket är synd.

Det hade gått att följa många av spåren rakt in i samtiden genom att följa upp trådarna i den första kategorin och undersöka konstnärsrollen som modell för samtidens ideal på arbetsmarknaden. Ett annat sådant spår är konstnären som forskare. Temat är representerat av en hylla med svenska avhandlingar från konstnärlig forskning, men framstår som en eftertanke snarare än integrerat i utställningen.

Med sin ganska spektakulära samling verk är den dock ett utmärkt tillfälle att se många namn ur svensk och västerländsk konsthistoria. För att få den att hänga ihop så rekommenderar jag dock en ledsagare, i form av katalogen, audioguide eller i traditionell människoform.

Fria Tidningen