3C Half off piece av Sol LeWitt.

Minimalismen på behändigt avstånd

Publicerad:
Kultur
Konst

Som de flesta av konstens ismer existerar bara minimalismen betraktad på ett visst avstånd. Vid en inzoomning delar den sig i individuella konstnärsskap, ofta med vitt skilda ingångar, intressen och metoder. Men på ett behändigt avstånd är det möjligt att få syn på det som förenar enskilda utövare från olika konstarter vid en viss period. Detta grepp är en del av behållningen med Modernas nya utställning Objekt och kroppar i vila och rörelse – att blanda bildkonstnärer med tre tongivande koreografer som verkade i samma anda.

Turbinhallen är jämnt upplyst, nästan helt tyst, och det enda som hindrar total överblick är en halvvägg som sticker vinkelrätt ut i rummet. Det är ljust och fräscht. Jag besöker utställningen sent en udda vardag och är i stort sett enda besökaren. Det betyder också att jag missar den mest konkreta beröringen mellan bildkonst och koreograf. Vid ett antal tillfällen uppförs Simone Fortis Dance constructions (1959) där dansare interagerar med olika objekt av Robert Morris.

Förutom Forti verkade också koreograferna Trisha Brown och Yvonne Rainer i New York på 1960- och 70-talet. På samma sätt som bildkonstnärer vid denna tid använde de ”funnet” material som olika vardagliga rörelser och gester. I Hannah Wilkes Gestures från 1974 modulerar hon sitt ansikte i något som framstår som både ironiska citat och en gestaltning av ofrivillig påverkan från normer och vanor. Det är lätt se samma intresse inom minimalismen som i semiotiken och poststrukturalismen – om världen är språk, är text, går också delarna att kombineras på nya sätt. Och alla kombinationer kan utforskas.

Delar av minimalismen är behäftad med den tragik som många åldrade rebeller dras med. På 1960-talet hade till exempel Donald Judds industriella objekt en kritisk potential genom sin reaktion mot vad som uppfattades som ett belastande konstnärsideal. Men efter att ha införlivats i kanon, blivit stapelvara i museer och passat alltför väl enligt logiken i den högre ligans konsthandel, vad återstår? I en samtid präglad av digital mediering, fortsatt hyperkonsumism och ett ökat intresse för det handen skapar är det knappast de industriellt tillverkade objekten som är mest intressanta i dag.

Här finns dock mycket annat. Fotodokumentationen av Franz Erhard Walthers 1. Werksatz (1963–69) är full av humor och irrationalitet. Eva Hesses skulptur utan titel från 1965 är gjord av slappa plasttuber och är förvisso formellt sett ”klassisk” minimalism, men starkt uttrycksfull i all sin skröplighet. I Bruce Naumanns video Walk with contrapposto (1969) blir hans feminint kodade gång normbrytande samtidigt som den håller sig till sin egen stränga logik. Även i de till synes ”sakliga” bildkonstverken, som i till exempel Agnes Martins, Sol LeWitts och Frank Stellas måleri finns spår av mänsklig aktivitet. Konstnärens hand har bestämt varit där.

Jag får syn på mig själv i Trisha Browns scenverk Newark, speglad i monitorns glas. Högst fysisk och väldigt specifik i just det rummet står jag där. Strax därefter ännu ett verk som gör mig medveten om min kropp i rummet. Sol LeWitts vita metallstruktur 3C Half off piece (1969) hindrar mig att få ögonkontakt med en annan besökare som just passerar genom rummet. Min blick vandrar från konstverk till brandsläckare, till väggdelar och de låga avgränsningarna framför mer ömtåliga verk. Och tanken vandrar, ut från det upplysta rummet. Det finns många sätt att aktivera publiken.

Fria Tidningen