”Jag tror inte att alla känner sig tillhöriga i scenkonsten i dag. Det är helt klart att det finns ett behov av att diskutera och medvetandegöra och att det behövs en större representation av klass inom scenkonsten,” säger Karin Harborg.

Hon vill starta samtal om klass

Publicerad:

Klass diskuteras alldeles för lite inom scenkonstvärlden. Det menar Karin Harborg, som påbörjat ett forskningsprojekt för att få igång samtalet.

Fördjupning

– Jag och regissören Ebba Petrén kom på idén tillsammans och startade projektet ihop. Vi upplevde att det saknas en problematisering kring klass inom scenkonsten, att det behövs en bredare diskussion som inte stannar av. Man pratar ofta om mångfald med då främst utifrån kön och etnicitet. Det infogas i och för sig i detta också – jag tänker att allt är klass.

Karin Harborg ville ta reda på hur klass diskuteras och gestaltas i scenkonstvärlden för att få en utgångspunkt att arbeta ifrån. Första steget blev därför att skicka ut en enkel enkät till 149 institutioner och fria grupper.

– Jag har ingen institution eller några pengar i ryggen och skickade bara ett mejl. Ändå fick jag över 100 svar. Så det finns ett intresse och ett behov av att jobba med det här.

Inom ramen för projektet har Karin Harborg också gjort en studieresa till England för att träffa representanter för det brittiska kulturrådet, och startat en studiegrupp med forskare vid Lunds universitet.

– Jag har velat fokusera på klass och vad det gör med oss. Det handlar om makt och förtryck som vi reproducerar.

Målet med projektet är att skapa en diskussion kring hur klass gestaltas på scen och utanför den i alla former och delar av scenkonsten, och att skapa metoder för hur det sceniskt och gestaltningsmässigt går att medvetandegöra och lyfta fram frågan och infoga den i det ordinarie arbetet inom scenkonstens alla delar.

För att komma dit tror hon att frågan behöver synliggöras inom scenkonstvärlden.

– Att bara erkänna det som ett problem är ett jättestort steg. Det är det första. Det andra är att fundera på vad man vill förändra och hur. Det är ett gigantiskt arbete, men det betyder inte att det inte går.

Karin Harborg tycker att det är viktigt att alla yrkesgrupper både på och bakom scenen involveras i samtalen.

– Annars blir det ett arbete som stannar av och en ojämlikhet. Det måste finnas utrymme för organiserade diskussioner som getts från cheferna.

Frågan om representation när det gäller klass är intressant och svår och skiljer sig delvis från en del andra maktstrukturer, menar hon.

– Det är knepigare med klass, för klassdefinitioner är per definition ojämlika, det är det som är klass. Räcker det att bara representera olika samhällsklasser, är vi nöjda då? Är klass ett positivt begrepp som vi kan använda för att definiera personer?

Karin Harborgs ståndpunkt är att klassamhället är ojämlikt och orättvist.

– Jag tycker att det är tydligt att vi lever i ett klassamhälle, det är en politisk ståndpunkt i sig. Men man ska inte behöva ha en viss politisk ståndpunkt för att tycka att projektet är bra.

Arbetet med representation består av flera olika delar, påpekar hon.

– Vilka barn som får tillgång till scenkonst är en samhällelig fråga. Scenkonst kanske anses vara något för bättre bemedlade – det är en fördom som ger sig själv återväxt.

En hjärtefråga för Karin Harborg är scenkonstutbildningarna och hur de arbetar med klass i allt från antagning till undervisning.

– De måste tänka igenom hur de hanterar klassfrågan i sin utbildning. Hur kommer det sig att majoriteten på utbildningen ser likadan ut och vill vi ha det så? Jag tänker att det finns ett inofficiellt språk inom scenkonsten och koder som måste förvärvas praktiskt för att kunna läras, vilket i sig gör scenkonstvärlden exkluderande och svåråtkomlig för folk som inte är i den från början. Att hur vi pratar med varandra är väldigt viktigt att lyfta fram.

En annan aspekt av klassfrågan är arbetsvillkoren på scenkonstinstitutionerna, där osäkra anställningar i exempelvis projektform, obekväma arbetstider såväl som gratisarbete är allmänt accepterade.

Karin Harborg upplever att många diskussioner om klass inom scenkonstinstitutioner tenderar att utgå ifrån att majoriteten av både anställda och besökare tillhör medelklassen. Men det är ingen självklarhet. Det blir lätt att utgå ifrån ett ”vi” och ett ”de” som kanske inte definieras.

Hon tror att det är viktigt att definiera publiken på ett medvetet sätt. Då blir det också lättare att arbeta för att nå nya grupper.

En annan viktig fråga är vilka berättelser som väljs och hur de gestaltas på scen.

– Det ska kunna gå att se scenkonst med erfarenheter på scen som fler kan relatera till.

Än så länge tenderar arbetarklass att representeras på stereotypa sätt, menar Karin Harborg.

– Förr var det tjänstefolk, nu är det social misär. Vi ska inte vara nöjda så länge det bara är de historierna som kommer fram på scen. Det handlar om att bli medveten om vilka signaler man sänder ut – annars går vi bakåt istället för framåt.

Ett exempel som Karin Harborg tar upp är att den som ska spela undersköterska oftast röker och har på sig tofflor.

– Varför gör vi de valen? Eller i socialrealistiska skildringar, där är det jättebra att det handlar om ensamstående föräldrar – men varför är de ofta psykiskt sjuka eller alkoholiserade? Varför räcker det inte bara att vara fattig eller arbetarklass?

Arbetet med klass hänger tydligt ihop med arbetet kring andra faktorer som etnicitet och kön.

– Hur fattigdom gestaltas släpar efter jättemycket. Det enda som har hänt är att underklass och arbetarklass ofta får gestaltas av en person med annan etnicitet än svensk. Det är ofta bättre bemedlade människor som har haft möjlighet att skriva och därför är porträtten av dessa mer komplexa och insiktsfulla. Det går att likna vid skillnaderna mellan manliga och kvinnliga karaktärer.

Just nu är Karin Harborg heltidssjukskriven men på sin fritid söker hon medel för att kunna fortsätta forskningsprojektet. Och hon har hopp om att diskussionen om klass inom scenkonsten är på väg framåt.

– Jag märker att det händer saker och måste tro på förändring. Jag tror att det finns en vilja, men det är väl en sak som många tycker att vi har tjatat om i 40 år. Just därför tycker jag att det måste hända något.

Fakta: 

Mer om projektet

Inom pilotstudien skickade Karin Harborg en enkät till både ledning, konstnärlig och teknisk personal på 149 institutioner och fria grupper.

Frågorna var:

”Upplever ni att det finns en diskussion kring begreppet klass på er arbetsplats?

a) Om svaret är ja, kan ni ge ett praktiskt exempel?

b) Om svaret är nej, är det en diskussion som ni upplever saknas på er arbetsplats?

Tycker ni att scenkonsten har en uppgift i att diskutera klass?

a) Varför anser ni att detta är en uppgift för scenkonsten?

b) Har ni några idéer om hur scenkonsten kan ta sig an denna uppgift?”

Ungefär hälften av arbetsplatserna skickade ett eller flera svar.

Svaren på första frågan var övervägande ja, på andra svarade många ja och menar att klass ska ingå i en större diskussion om mångfald.

Framöver ska Karin Harborg göra en längre studieresa till Storbritannien, intervjua studenter och lärare på scenkonstutbildningar och fortsätta utbytet med det brittiska kulturrådet Arts council. Hon ska även starta en referensgrupp.

Vill du veta mer kan Karin Harborg nås på klassmedvetande(snabel-a)gmail.com.

Fler som vill öka representationen på scen

Intervjupersonerna i tidningens serie tipsar om goda exempel i arbetet för ökad representation:

Candoco dance company, Storbritannien, som är föregångare när det gäller att integrera dansare med olika funktionsuppsättning och även jobbar med äldre dansare

Charlotta Öfverholm, koreograf som bland annat är medarrangör till dansfestivalen Age on stage i Stockholm den 8–17 oktober

Christina Tingskog, Stockholm, koreograf som ofta jobbar med funktionsvarierade ensembler

Dansteaterkompaniet Corning works projekt The Glue Factory med scenkonstnärer över 45 år, USA

Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare för Unga Klara, Stockholm, som lyfts fram som en föregångare inom representation på scen

Fransesca Quartey, vd och konstnärlig ledare för Västerbottensteatern, Skellefteå som satsar på att utveckla en intressant repertoar genom att inkludera nya röster och nya berättelser ur flera mångfaldsperspektiv

Moomsteatern, Malmö, som bland annat erbjuder en unik utbildning för personer med funktionsnedsättning

Föreningen Pascal, som startades efter ett projekt för ökad tillgänglighet och en självklar närvaro av barn och unga med funktionsnedsättningar i Sveriges musik- och kulturskolor

Rani Kasapi, kulturchef i Botkyrka kommun, bland annat utsedd till Årets mångfaldschef 2014 för sitt arbete med att öka mångfalden på sin dåvarande arbetsplats Riksteatern

Skånes dansteater, Malmö, bedriver ett långsiktigt konstnärligt arbete kring funktionsnedsättning och dans med Tanja Mangalanayagam som projektledare

Susanna Svantesson, Stockholm, dansare, koreograf och filmare som bland annat gjort filmen Män som dansar om en grupp gotländska män i olika åldrar som börjar att dansa

Föreningen Tryck som består av kulturarbetare ur den afrikanska diasporan och bland annat synliggör, utbildar och inspirerar kring erfarenheter som i dag saknas inom kultursektorn.

Fria.Nu