– Jag är en ansvarstagande hippie, säger Sara Olausson.

Deras möte blev till en bok

Publicerad:

Hon blev vän med en romsk tiggare och fick hela sitt liv omskakat. Magnus Säll träffar Sara Olausson med anledning av hennes nya bok Det kunde varit jag för ett samtal om tro, tvivel och språksoppa.

Kultur

– Det blir som att mata fåglar. Det löser ju egentligen ingenting på sikt. Jag vill att de ska kunna lyftas ur fattigdomen. Att de ska kunna flyga iväg – som fåglar.

Sara Olausson pratar om de fattiga romer från Rumänien eller Bulgarien som sitter utanför våra Konsum-butiker med en sliten pappmugg framför sig. Att det egentligen är en för stor fråga för både Sverige och Rumänien, utan något som behöver tas upp på EU-nivå. Att det är en fråga om strukturell rasism och om att ta deklarationen om mänskliga rättigheter på allvar, även för romerna.

Men allt började med ett omvälvande möte. Felicia Iosif som satt utanför tunnelbanan i Stockholmsförorten Liljeholmen. Och Sara Olausson, som en dag började prata med henne och till sist satte sig ner. Med en bit kartong framför sig med texten ”Det kunde ha varit jag”. De blev vänner.

– Du vet hur det är när man träffar nya vänner? Man pratar och lär känna varandra lite i taget och letar sig in till varandras kärnor. Jag och Felicia gick till kärnan direkt.

Vänskapen består. Felicia Iosif är i Sverige just nu men vill inte träffa fler journalister. Tillsammans ska de åka till bokmässan i Göteborg och sen åka upp till Västerbotten för att ha workshops i skolor.

– Vi är fortfarande så himla glada när vi ses. Vi kommunicerar med hjälp av våran ”språksoppa” som vi kallar det, ”supa limba”. Jag brukar ha ont i kinderna efteråt av att vi har skrattat så mycket.

Upplevelsen av att se Felicia Iosif som en medmänniska var som att ”gå från 2D till 3D”. Så skriver hon i den nya boken Det kunde varit jag (Kartago), som Felicia Iosif även är medförfattare till.

Den som förväntar sig en renodlad seriebok kommer bli förvånad. Istället kombinerar boken serier, personliga texter, foton, intervjuer och utdrag ur Felicia Iosifs dagbok. Öppenhjärtigt skildrar hon resor till Rumänien och arbetet med att samla in pengar via Facebook-sidan med samma namn som boken.

Sara Olausson tycker inte om när folk vill glorifiera henne och säger att folk har ett sådant behov av hjältar. Hon skriver också om hur hon kämpar mot sin ”inre Sverigedemokrat”. Hur hon ibland bara inte orkar och vill att de ska åka hem allihopa. ”Världen går åt helvete/Allt skulle kunna bli bra på ca 5 minuter men människor är födda idioter./ Jag är en idiot./ Varför kastade jag mig in i det här? Det är för stort./ Jag längtar till en gated community./Jag hatar gated communities.” Genom sin uppriktighet om trötthet och tvivel så blir även läsarens upplevelse starkare. Och tvärtom mot vad man skulle kunna tro även budskapet tydligare.

Vi talar om det här med att arbeta ideellt som lätt kan bli en form av självuppoffring. Och att vara ”god” när man gör saker av solidaritet. Men att det är okej att ha roligt själv också!

– Jag har har fått höra att jag ”bara gör det för att må bra själv”. Men det är väl en bra bieffekt? Det har varit personlighetsutvecklande. Folk säger så mycket som är dimridåer. Jag tror det är skyddsmekanismer för att man inte vet vad man ska göra. Det visste inte jag heller. Det var bara att dyka. Men då hade jag Felicia som log mot mig där på botten i det svarta vattnet.

Bokens kollageartade form är ett högst medvetet val. Sara Olausson är främst känd för sina serier och illustrationer, hon har bland annat gjort serieversionen av Barbro Lindgrens Loranga och nyligen varit redaktör för antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Hon var själv tveksam till att göra serier av mötet med Felicia.

– Jag blev övertalad. Det är så djävulskt mycket jobb med att rita serier och man får ingen riktig belöning. Men det här är de finaste jag gjort, jag har verkligen ansträngt mig. Samtidigt är jag nöjd med bokens form. Vad är det här för sorts bok? Det finns inget namn för det. Det tycker jag är skönt.

Vi sitter på hennes stamfik i Aspuddens bokhandel, bara ett tunnelbanestopp från Liljeholmen. Här skrev hon också stora delar av boken. Den har blivit försenad från tryckeriet och är på väg ut i handeln när som helst. Några budkillar kommer in genom dörren med bokkartonger och vi gissar vilken det kan vara.

– Den där kanske? Eller den?

Sara Olausson hoppas att boken ska bli en försäljningssuccé. Inte så mycket för egen del utan för att en del av intäkterna går till Felicia Iosif och hennes familj (man och dotter). Familjen har kunnat börja bygga ett bra hus och skaffa bil hemma i byn, bland annat efter insamlingen. Men fortfarande behöver hon ordna med mat för dagen. Därför tigger hon.

– Det viktiga med boken är att ta Felicia ut ur tiggeriet, jag vill lyfta hela byn ut ur det. Och att öka förståelsen för dem som tigger. Och sprida snällhet. Jag är en ansvarstagande hippie.

I går var hon i Umeå för att delta i SVT:s Go’kväll. Hon fick så mycket sprej i håret så nu har hon en keps bestämt nertryckt över huvudet. Hon är rädd att all medieuppmärksamhet ska göra henne självupptagen. ”Vår vänskap drar till sig journalister som myror till en sockerbit”, står det i boken.

– Programledaren frågade om inte det här projektet bara är ”konstgjord andning”. Jag svarade att om han ramlade omkull där i studion, skulle han inte vilja ha konstgjord andning då? Det behövs ju både konstgjord andning just nu, akut, och en hållbar framtid. Varför måste man alltid välja, det ena eller andra? Det behövs både och.

Det finns problem med projektet också, förstås. Felicia Iosif har fått känna av avundsjuka från andra i byn. De har undrat vem den där Sara är egentligen, någon slags drottning eller? Och med ett större hus och bil så ökar också omkostnaderna. Sara Olausson har också velat byta namn på sin FB-grupp till det Det kunde varit VI. För att komma bort från jaget. Men hon insåg att det inte var någon bra idé eftersom namnet blivit så inarbetat.

– Det som jag har gjort är egentligen inte helt ok. Det är välgörenhet. Det är ingen hållbar lösning. Hela byn behöver lyftas upp. Jag skulle vilja att byn kunde bli ekologisk, att de kunde återuppta gamla traditioner och leva på det. Alla byar behöver lyftas upp. Men jag har gjort det jag kunnat.

Hon berättar om när hon träffade Sverigedemokraternas Björn Söder i en radiodebatt.

– Jag är egentligen rädd för honom. Men jag tror samtidigt benhårt på människors goda kärna. Alla har en diamant inom sig, som bryter ljuset så där fint, du vet.

När vi ska resa oss och gå därifrån så ser jag hennes örhängen. Sara Olausson har små svarta svalor som örhängen. Fåglar igen – som lyfter.

Fria Tidningen