Danskompaniet Spinns verk Kurvatur är en slingrande asymmetrisk duett med Emilia Wärff och Malin Rönnerman.

”Fascistiska ideal hänger kvar i scenkonsten”

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Det går snabbt att räkna antalet personer på större svenska scener som har en transidentitet, afrosvensk bakgrund eller funktionsnedsättning. Även de äldre dansarna är försvinnande få. Men kanske är något på väg att hända. Scenkonstnärerna Josette Bushell-Mingo, Aleksa Lundberg, Maud Karlsson och Veera Suvalo Grimberg berättar hur de jobbar för att öka representationen – och varför det är nödvändigt.

Fördjupning

Både Josette Bushell-Mingo och Aleksa Lundberg är bestörta över hur dåligt ställt det är med representationen på Sveriges scener i dag när det gäller bland annat icke-vita och transpersoner.

– Med tanke på hur mycket snack det är så är läget inte alls bra, i alla fall på de nationella scenerna, säger Josette Bushell-Mingo.

– Titta själv på teatrarnas webbplatser och räkna antalet afrikanska verk, antalet asiatiska producenter, antalet föreställningar som teckentolkas, antalet transpersoner i rollerna eller antalet regissörer eller skådespelare med en funktionsnedsättning. Det är chockerande att det ser ut så här år 2015. Vad är det för kulturliv? Varför räknar inte teatrarna själva på det här?

När det gäller transpersoner brukar det sägas att var 16:e person lever könsöverskridande i vardagen på något sätt. Trots detta är skådespelarna med transidentitet i Sverige lätt räknade.

– Det finns ingen förutom jag som har gått scenskolan och är öppen transperson – och just nu jobbar jag inte på teater. Det tycker jag är väldigt märkligt när det finns EN person med den här erfarenheten att tillgå, säger Aleksa Lundberg.

– När det kommer till etablissemanget inom traditionella scenuttryck som dans, teater, musikal och opera har vi att göra med en konservativ norm om vem som får stå på scen. Transpersoner ska över huvud taget inte existera om det inte är att vi ska skratta åt en präst i korsett.

Aleksa Lundberg menar att teatern är tyngd av sin historia och av de normer som präglar den – och hela samhället.

– Fascistiska ideal om en vit arisk heterokrigare med vapen i hand hänger sig kvar. Det har ju inte ens gått ett sekel sedan Förintelsen och den normen är vi inte tillräckligt långt ifrån än. Men det pågår en revolution på många håll. Jag tror bara att vi går ljusare tider till mötes.

Hon tänker att arbetet med representation av transpersoner på scen ännu är i sin linda.

– Vi har bara precis fått reda på att det finns transpersoner på riktigt och det är ännu inte accepterat av samhället. Det krävs väldigt mycket aktivistiskt arbete för att integrera transpersoner på scen och i samhället.

Men intresset är stort, upplever hon.

– När jag pratar i branschen om hur det var att söka till scenskolan och komma ut på arbetsmarknaden lyssnar folk och tar till sig det. Det kommer att hända saker.

Josette Bushell-Mingo ser liknande orsaker till att vita dominerar scenerna – men är mer otålig när det gäller lösningarna.

– Det handlar om rasism i kombination med en arrogans när det gäller vilka historier som är värda att berätta. Och om okunskap och naivitet, men det är ingen ursäkt. Folk har ett ansvar att utbilda sig. De stora institutionerna och fria grupperna måste engagera sig i frågan på ett djupare sätt.

– Det här beror på att besluten överlåts åt konstnärliga ledare som inte möts av några konsekvenser när de inte skapar mångfald. Just nu är det ingen som säger åt dem att de måste göra det här. Scenkonsten ses inte som en del av samhällets offentliga infrastruktur.

Josette Bushell-Mingo har flera exempel på konkreta åtgärder som scenkonstorganisationerna skulle kunna genomföra. Fler manus från andra delar av världen behöver sättas upp, hon anger siffran 50 procent som en riktlinje. Och fler icke-vita personer behöver anställas eller anlitas.

– Det finns ett väldigt tydligt samband. Om du tar in afrosvenska konstnärer kommer din repertoar att förändras. Om du inte gör det kommer ännu högre krav att ställas på dig. De som som sätter programmen och är konstnärliga ledare har ett enormt ansvar att göra dessa förändringar. Och när de gör det kommer de att lära sig något om sitt samhälle.

Hon tipsar också om att ta hjälp av Tryck och Mångkulturellt centrum i Botkyrka samt att använda referensgrupper, exempelvis när en ny föreställning ska tas fram. Det behövs också en större medvetenhet om den strukturella rasism som är inbyggd i systemet, menar Josette Bushell-Mingo.

– Om du annonserar efter producenter med sex års erfarenhet eller skådespelare med en klassisk svensk skådespelarbakgrund är det inte troligt att du får särskilt många minoritetspersoner som söker.

Även Aleksa Lundberg påpekar att rollbesättandet är en viktig nyckel till bredare representation på scen.

– Castare letar ofta efter ett speciellt utseende. Men när jag tänker på en tjej i 25-årsåldern ser jag 1 000 olika ansikten – tjocka, smala, med eller utan transidentitet, och så vidare. En tjej i 25-årsåldern kan vara hur mycket som helst, vi måste se det.

Ett bra första steg vore om institutionerna helt enkelt anställde fler skådespelare som är transpersoner, menar Aleksa Lundberg.

– Så fort vi har goda exempel på att teatrar som anställer transpersoner inte ruinerar sig utan fungerar jättebra, då kan vi speeda upp tempot.

Publiken kan dra sitt strå till stacken genom att sätta press på de scenkonstinstitutioner som de brukar besöka.

– De kan säga att de är besvikna över att aldrig känna att de själva eller deras kompis är representerade på scen, säger Aleksa Lundberg.

På politisk nivå behöver antidiskrimineringslagstiftningen ses över så att den tillämpas oftare, menar hon.

– Transpersoner diskrimineras hela tiden men inte vid ett enda tillfälle har DO drivit ett fall där någon diskriminerats på arbetsmarknaden på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck. Det skapar en uppgivenhet i transcommunityn.

Även Josette Bushell-Mingo menar att lagstiftningen mot diskriminering behöver skärpas. En annan pusselbit för ökad representation är utbildning, från förskolenivå och uppåt, menar hon.

– Vi behöver titta på vilka strukturer det är som tvingar oss att reproducera de här mönstren – och ändra på dem, så att folk inte går ut i samhället med idéer som slutar med att de hänger människor i träd.

Hon vill också att blivande lärare ska ägna sig åt mångfaldsfrågor under sin utbildning i betydligt större utsträckning.

– Lärare är i desperat behov av verktyg för att diskutera identitet, och dessa får de inte i dagens utbildningssystem. Det märker jag när jag är ute på skolor.

Arbetet mot rasism är viktigare i dag än någonsin, menar Josette Bushell-Mingo.

– SD är ett av Sveriges största partier. Svenska kyrkan ringde i klockorna när Svenskarnas parti demonstrerade – ibland funderar jag på vad vi har gjort inom scenkonsten?

Hon säger inte att det kommer att vara lätt för scenkonstorganisationerna framöver – men att det är dags att agera nu.

– Det är en utmaning men om teatrarna inte börjar förändra sig snart kommer publiken att sluta komma. Enligt forskaren Tobias Hübinette har 30 procent av befolkningen under 18 år utländsk bakgrund. De konstnärliga ledarna behöver tänka mer strategiskt, och de behövde börja göra det i går. Det är ett stort jobb, men livet är ett stort jobb.

Ett annat argument för att arbeta med representationen är att den är en rättighet, säger Aleksa Lundberg.

– Representation är en väldigt ifrågasatt kamp. Det blir ofta snack om identitetspolitik och att man jobbar i egen sak. Man glömmer att strukturerna bidrar till att det ser ut som det gör.

Berättelser om vita heterosexuella cismän med vanligt förekommande funktionsuppsättning berör inte ens en fjärdedel av Sveriges befolkning, har hon räknat ut.

– Hur många exkluderas för att de ska ha fri lek? Då blir man förbannad. Det är så otroligt egocentriskt och det avslöjar att teatrarna inte är intresserade av vad de ska göra – i min värld ska konsten bland annat spegla samtiden. Det händer inte om folk krampaktigt håller fast vid sina maktpositioner och utesluter sådant som skulle behöva berättas.

Att teatrarna speglar samhället är viktigt av flera skäl, menar Aleksa Lundberg. Ett är att de är skattefinansierade.

– Jag är med och betalar och av den anledningen ska jag finnas representerad. Det kan låta löjligt, men om teatrarna enbart speglar vissa människor, historier eller utseende säger de svart på vitt att ”ni andra är inte viktiga”.

I förlängningen blir det osynliggörandet direkt farligt.

– Att låtsas att en annan människa inte finns är ett tortyrredskap. Skulle majoriteten av befolkningen göra det mot en person skulle den dö. Så viktigt är det att bli sedd. Det är därför 50 procent av alla transpersoner någon gång har försökt att ta sitt liv. Frågan om representation är en fråga om liv och död.

Inom dansens värld går det framåt när det gäller exempelvis representation av funktionalitet och ålder på scen, menar både Maud Karlsson och Veera Suvalo Grimberg.

– Spontant skulle jag säga att det definitivt är en positiv utveckling. För 20 år sedan fanns det generellt inga äldre dansare på scen, bara en enstaka någon gång. I dag är det fortfarande få, men det har luckrats upp så mycket hur en dansare ska se ut, säger Maud Karlsson.

Hon menar att utvecklingen hänger ihop med det som hänt när det gäller exempelvis funktionalitet och könsroller.

– Dansare som i dag är i 30-årsåldern verkar ofta inom den konceptuella danskonsten, med dans som är mer baserad på en idé än på ”ren dans”. Det finns mycket ifrågasättande av normer över huvud taget. Det är jättebra.

Detta konceptuella tänk präglar mycket av den samtida dansen i Sverige. Ett dansverk kanske inte innehåller så mycket traditionella dansrörelser utan kan istället bygga på samtal, vardagsrörelser och just ifrågasättande av normer.

– Sedan är det jättelång bit att gå när det gäller hur vi dansare används. Men att se äldre dansare på scen tror jag kommer att bli vanligare, säger Maud Karlsson.

Veera Suvalo Grimberg menar också att det går åt rätt håll, men att det finns mycket kvar att göra.

– Det håller på att hända en massa inom scenkonsten, mycket mer än för tio år sedan.

Men olika konstformer har kommit olika långt. Inom teatern finns väl etablerade grupper som Glada Hudik och Moomsteatern, som båda jobbar med skådespelare med intellektuella funktionsnedsättningar.

– Musiken och dansen har alltid släpat efter. Det har blivit fler projekt, men inte så många institutioner eller kompanier jobbar långsiktigt med detta. Det måste bli fler grupper och mentorer, säger Veera Suvalo Grimberg.

Arbetet sköts i dag mest av enskilda producenter, regissörer eller grupper som ofta har ett intersektionellt tänk som även innehåller exempelvis genus, ålder och mångfald ur andra perspektiv, menar hon. Hos institutioner och utbildningar verkar det gå långsammare.

– Från utbildningar får vi kommentarer som att ”ingen elev med funktionsnedsättning har velat söka hit”. Så illa är det att de inte ens har tänkt på varför ingen söker sig till dem!

Veera Suvalo Grimberg påpekar att många dansutbildningar kräver friskintyg från sina sökande.

– Jag undrar om det är tillåtet när man får statligt stöd. Från utbildningarnas håll har man inte varit medveten om att man sårar folk. Så får det inte vara – de ska öppna upp för folk med funktionsnedsättningar.

Det enda exempel hon kommer på spontant är att Dans- och cirkushögskolan har haft en elev med en kraftig synskada på cirkusutbildningen.

– Det finns inte många utbildade scenkonstnärer med funktionsnedsättning, men de är oerhört viktiga och de blir eftertraktade eftersom de har en annan erfarenhet och en ny vinkel som berör folk. Vi behöver fler som håller på så att det blir lika mycket norm som allt annat, säger Veera Suvalo Grimberg.

Även när det gäller äldre dansare beror underrepresentationen troligen på dansens fysiska krav. Men Maud Karlsson tycker heller inte att det är så konstigt att institutionerna väljer att anställa yngre dansare.

– Gästkoreograferna som anlitas måste veta att det finns dansare som kan utföra de rörelser och stycken de ska sätta upp. Där behövs det väl en bro – att koreograferna kommer till en grupp dansare där några kan utföra virtuos och teknisk dans och andra kan bistå med andra – dock lika viktiga – uttryck. Men det tar nog lång tid, om det går över huvud taget. Jag vet inte hur institutionerna tänker kring det här som arbetsgivare. Många frilanskollegor i min ålder är fortfarande verksamma, men de flesta gör sina egna projekt precis som jag.

En äldre danskropp kanske inte har samma fysiska styrka, snabbhet, balans eller kontroll som en yngre.

– Teknisk, virtuos dans kräver en kropp som kan prestera, om man ska använda den sortens dans. Men man kan skapa olika slags rörelse för olika slags kroppar och det är väl en process som pågår, säger hon.

Samtidigt är dagens äldre dansare oftast i betydligt bättre form än tidigare generationer eftersom de flesta har haft en helt annan livsstil och träning, även om det givetvis varierar från person till person.

– Vi lever längre och är ungdomligare generellt i dag. Det tror jag smittar av sig på våra dansare.

Det skeva åldersspannet bland dansare handlar också om vana tror Maud Karlsson.

– Om det kommer in en äldre person på scen är det laddat på en gång, istället för att laddningen skapas när dansen början. Ögat som tittar på dans måste öva upp att dans innefattar olika kroppar, och vänja sig vid äldre kroppars begränsningar och möjligheter.

Möjligheterna kan vara att dansarens större livserfarenhet ger ett rikare uttryck och en mer mångbottnad scenisk närvaro. Men huruvida enbart större vana förändrar vår blick är Maud Karlsson osäker på.

– Har vi blivit vana vid att en tjej går in på scen utan att objektifiera henne, har det blivit bättre? Det tror jag kanske inte att det har blivit.

– Jag vet inte om det är provocerande att se en äldre kropp för att vi samtidigt ser ett förfall, som omedvetet för en till tankar på att livet är ändligt? Det ligger i var människas blick vad man ser. Samtidigt gör verk med äldre dansare att många känner sig okej:ade, att det är okej att se ut så här, man behöver inte sluta att ha roligt, fortsätter hon.

Veera Suvalo Grimberg tror att det krävs arbete på flera plan för att öka andelen dansare med funktionsnedsättningar.

– Vi måste bort från synen att kulturen inte är för alla. Jag tror att förebilder saknas – vi behöver ha en Zlatan med funtionsnedsättning inom scenkonsten. När ska Spinn dansa på Nobelmiddagen? Man får tänka en nivå högre. Men det är ett långsiktigt arbete där utbildning är jätteviktigt, även kultur- och gymnasieskolor.

Veera Suvalo Grimberg efterlyser mer fortbildning till exempelvis kulturskolornas personal, och berömmer kulturskolornas projekt Pascal som numera är en förening som verkar för allas rätt – oavsett funktionsnedsättning – att få delta, berikas och utvecklas inom kulturella aktiviteter. Hon hoppas att fler institutioner utbildar sin personal kring funktionalitetsfrågor.

Själva ska Spinn bland annat starta sex grupper för barn och unga med funktionsnedsättningar som vill lära sig att dansa. De jobbar också mycket med workshops i samband med sina föreställningar som ett sätt att nå olika typer av personer och skapa en dialog.

– Vi håller gärna workshops med spännande möten där olikheter blir en möjlighet. Ingen ska anpassa sig eller följa en färdig mall. Vi ska ge verktyg så att var och en blommar ut på sitt sätt. Jag älskar efter en workshop där en jätteerfaren dansare möter någon med en helt annan funktionsuppsättning och ålder, när vi får kommentarer som ”jag förstod inte att det var möjligt”. Man sätter mycket egna hinder.

Under workshopparna brukar dansarna prata öppet om sin funktionsnedsättning och ge deltagarna möjlighet att ställa alla sina frågor.

– När får man det annars? Det blir jättehäftiga samtal. Har man den erfarenheten kan man plocka fram den sedan när man möter människor med olika funktionsnedsättningar.

Veera Suvalo Grimberg upplever ofta att okunskapen blir ett hinder i arbetet för bredare representation.

– Folk låter ibland bli att kontakta oss. Det tycker att det är svårt och jobbigt och skäms för att de har fel ramp. Men vi blir inte sura när lokalen inte är fullständigt anpassad. Vi tänker att det är större chans till förändring om vi tar det positiva. För oss handlar det om vad som händer när vi tillsammans möter en utmaning. Det bästa är att säga ”ja, jag är nyfiken” istället för ”nej, jag kan inte”.

– Det galnaste är att folk säger att ”det här har vi aldrig gjort, vi kan inte”. Strunt! Man behöver inte vara expert. Det handlar bara om att möta en annan människa och kommunicera. Alla fattar inte att det är så enkelt, säger Veera Suvalo Grimberg.

Aleksa Lundberg möter liknande reaktioner när det gäller transidentitet.

– Jag får ofta höra påståenden som ”vi kan inget om det här”. Men vad är det du ska kunna? Jag är inget matteprov! Du behöver bara förstå att livet är större än du tror. Släpp in mig, lyssna och lär. Folk tror att det är svårt men det är inte det.

En sak som kanske skiljer Spinn från andra kompanier är att alla är väldigt involverade i processen med att ta fram en föreställning.

– Det räcker inte att bara komma som en kropp som ska utföra en rörelse. Vi har större intresse för det oväntade och håller på under lång tid.

Veera Suvalo Grimberg ser långsamheten som ett mål i sig.

– Vi är så snabba att bilda oss en uppfattning, men vad vet vi egentligen om personen framför oss? Jag tänker framför allt på personer med autism och andra osynliga funktionsnedsättningar, som har mycket att ge om vi ger dem chansen. Vi har väldigt bråttom hela tiden och folk som tar tid på sig straffas. Man ska följa normen – vi håller på att bli maskiner och jag vill rubba den ordningen.

Även äldre dansare behöver längre tid under arbetet med att ta fram och repetera in en ny föreställning. Ju äldre de är, desto mer behöver processen anpassas. En del har fått svårare att minnas och att lära in och behöver fler pauser, säger Maud Karlsson.

– Åldern gör att det inte går att gå ner snabbt på golvet. Då får man lösa det. Det blir en begränsning som skapar möjligheter. Man måste gilla det som koreograf, att skapa nya rörelser och hitta essensen av det man vill säga på ett enklare sätt. Det passar inte alla.

Men det ger också mycket ur ett konstnärligt perspektiv – och ett mänskligt.

– Det sceniska uttrycket blir rikare. Jag tycker att det är spännande och skönt att se äldre dansare, förutsatt att de har kvar en stark scenisk medvetenhet. Jag blir mer delaktig, säger Maud Karlsson.

– Skulle jag som är i 50-årsåldern kliva av scenen på grund av min ålder? Jag vill inte tänka på att jag är äldre. Jag vill skapa ett konstnärligt arbete som är fritt från ålder och att andra älde dansare också ska kunna göra det. Det är synd om publiken inte får uppleva de uttrycken. De kommentarer jag fått på mina föreställningar visar att många älskar att se äldre kroppar på scen.

Under turnén med föreställningen Les trois femmes tog hon särskilt till sig en reaktion från publiken.

– En kvinna i min ålder sa ”ni är underbara, och nu känner jag mig underbar också”. Jag tror inte det finns någon bättre kommentar!

Fakta: 

Scenkonstnärerna

Josette Bushell-Mingo, Stockholm:

Regissör och skådespelare

Medgrundare av föreningen Tryck som sammanför scenkonstnärer med afrikansk bakgrund

Konstnärlig ledare för Riksteaterns Tyst teater för döva

Aleksa Lundberg, Stockholm:

Skådespelare, dramatiker, regissör, journalist och transaktivist

Maud Karlsson, Uppsala:

Dans- och scenkonstnär som bland annat skapat verk som Les trois femmes och Mellanrum med dansare upp til 75 år

Veera Suvalo Grimberg, Göteborg:

Konstnärlig ledare för Danskompaniet Spinn – Sveriges första integrerade danskompani, med professionella dansare både med och utan funktionsnedsättningar

Fria.Nu