Håll käften

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Flickan sitter i sitt rum och ritar. Papper efter papper fylls med stora ögon och en späd kropp. Blyertsstrecken är tunna och armarna verkar lyfta från kroppen. Hon flyger inte, hon springer i en skog. Rysligt tunn fast väldigt många.

Kultur

Mamman sjunger 'Åh åh tjejer' för flickan. Flickan säger:

Varför ska vi höja våra röster för? Kan inte killarna bara hålla käften i stället?

Hur det inte blev men hur det kändes. Långt senare, i någon sorts tonårsverklighet sitter flickan på en stol i ett mottagningsrum. Framför henne sitter ungdomsmottagningens kurator. Flickan är där för att hon inte kan andas när hon åker tunnelbana. För att hon känner sig svag i kanterna. Som om hon ska dö. Hon säger att hon brukar tänka på sig själv som den lilla flickan, att hon är så himla rädd. Kuratorn som svarar att du som är så stark och självständig, det syns ju lång väg.

Hur det blir när tankarna kan så mycket men känslorna bara surar. Tankarna där kråkorna visslar och häxorna slår kullerbyttor. Där orden alltid har en vacker skiftning och teorierna aldrig slår i knut. Där hon inte brister. Hon vet att flickor får göra allt. Att det inte ens behövs någon tillåtelse.

Om hon sa att jag har en blick i mitt huvud, att hon har en jävla blick i sitt huvud och att hon faktiskt vill ta bort den nu. Den pratar och pratar dendär blicken, den lägger sig i och rullar runt bland tankarna. Säger INTE och TÄNK OM. Berättar vad fina flickor gör; inte snubblar i trappan, inte pratar ogenomtänkt och länge. Inte någonting som det kunde skrattas åt. Ibland är blicken mindre, ihoprullad och svag ligger den i ett hörn av hjärnans vindling. Hon har varit tvungen att slå den först. Trots alla sina öron har den inte lätt att lyssna. Men den är stilla och kommer hålla tyst ända tills efteråt. Det är kraxen i henne som den hatar. Säger att hon inte borde låta så.

Hon har böcker i bokhyllan men krafs i huvudet. Ibland är det svårt att tala förstånd med sig själv.

Ord i munnen när allting händer. Hur svårt är det att förstå att hon inte vill ha några blickar att hon har fullt av dem inuti. Om hon behåller orden i magen eller spottar ut dem. Som om någon sagt att hon inte får finnas. Bäst att inte behålla orden, bäst att de gör skillnad när de väl studsar ut sådär. Om en häxa håller handen över blicken. Försöker att komma ihåg hur det kändes.

Att hantera en vardagssituation. Eller inte hantera den alls. Att spräcka fötterna blodiga för att komma bort. Fast hon ingenting hellre vill än att stanna och skrika tungorna av dem. För det som hon vet är rätt har hon hela sitt liv fått höra är fel. Det är inte ens någon som har behövt säga det. Det fanns till och med de som sa annorlunda.

Om hon trodde att hon kunde göra vad hon vill. När hon sa någonting kunde det förvandla till grodor. Hon borde inte vara rädd för grodorna under tungan. Hon kunde stoltsera med sina blåmärken och sina kråkor. Kunde säga:

hallå, kolla på mig, allt jag berättar är sant.

Det finns de som tror att hon inte finns men det gör hon. Skriker ibland.

Hon läste om en annan flicka i en bok. 'Divas huvud spränger upp bland molnen, tungan sticker ut ur munnen' eller 'Av fotomodellängd och alltid hungrig'. Hon prövar att säga efter Diva. Säger 'Min tankeförmåga är välutvecklad och gränsar till det genialiska'. Säg det igen. Att det går att finnas så. Hon ringer en vän som berättar om en dagbok i barndomstiden; Jag tycker att jag är jättesöt och förstår inte varför inte alla blir kära i mig. Tänker som Divas vän Franses 'Varför varför varför varför kan inte jag ha nie liv?' Att det kunde behövas, kunde behöva fylla i dedär strecken och springa ut ur skogen. Skriva en bättre dagbok. Hur det kunde vara om tankarna och känslorna tvinnades till ett starkt rep. Om häxorna kunde förvandla blicken utochin. När kråkorna bara skrattar och gör grodor av dem som försöker hålla tillbaka.

Kära syster i fördömelsen. Vi kunde säga:

Varför kan de inte bara hålla käften?

Stockholms Fria