"I dag är jag 76 år och har haft utställningar i New York och Los Angeles där jag är kultförklarad. Det är lite märkligt, här hemma har ingen litat på en", säger Carl Johan De Geer.

Den mångsidiga provokatören

Publicerad:

Fotograf, konstnär, musiker och filmare – Carl Johan De Geer är allkonstnären som provocerat och roat sin publik i ett halvsekel. Stockholms fria pratade med honom i samband med premiären av CJDG, en dokumentär om hans liv och konst.

Kultur
Konst

Det är en upplyftande tillbakablick och färd vi får följa i dokumentären CJDG, om Carl Johan De Geers vindlande konstnärsliv, som nu går på Folkets Bios biografer. Men Carl Johan De Geer själv berättar att han tyckte att det var jobbigt att se filmen.

– Man har ju en uppfattning om sig själv och känner sig inombords som 29, säger han.

Tidigare i år hölls en retrospektiv utställning med Carl Johan De Geer på Färgfabriken. Den lockade en ovanligt stor publik med 25 000 besökare i alla åldersgrupper, och var en sammanfattning av hans mångfacetterade livsverk under ett halvt sekel. Men det tog lång tid att slå igenom.

– I dag är jag 76 år och har haft utställningar i New York och Los Angeles där jag är kultförklarad. Det är lite märkligt, här hemma har ingen litat på en, men i USA vill de göra böcker med mina foton och lyfter fram mig som den person jag var för 47 år sen.

Paradoxalt nog har Carl Johan De Geer – trots sin upproriskhet – också blivit ett föregångsexempel för den nyliberala marknadsinriktningen, där alla konstnärer ska vara sina egna entreprenörer.

I CJDG har filmmakaren Kersti Grunditz Brennan på ett skickligt sätt stramat åt De Geers yviga berättarlusta, mejslat fram grundteman och problematik. Samtidigt blir det en presentation av hans metodik och vision till efterkommande generation att ta lärdom av. Det är en varm och personlig skildring där vi får möta människan Carl Johan De Geer genom andras uttalanden. Tempot är rappt och framtåsyftande, där historia varvas med nutid som fångar De Geers temperament och uppdrivna arbetstakt.

Tydligt är att trauman i barndomen som kommit till uttryck i skapandet lagt grunden för hans konstnärskap, jämsides med rollen som revoltör mot samhällets förstelnade konventioner, världens orättvisor och hyckleri. Med humor och ironi som vapen vill han avslöja makten och vansinnet, samtidigt som han är oberäknelig och paradoxal i sina uttalanden – allt för att provocera fram nya synsätt och motverka dumheten.

Men det är inte som konstnär Carl Johan De Geer försörjt sig genom åren, utan på andra uppdrag – som kulturjournalist, fotograf, designer, författare, musiker, illustratör, scenograf och barnprogramsmakare. Många förknippar säkert De Geer med barnprogrammen, kanske framför allt Tårtan, som ansågs vara demoraliserande och obegriplig.

– Då, liksom i dag, omyndigförklarar man barnen, tar dem inte på allvar och vill undanhålla dem från verkligheten och det som anses skadligt. Men varken jag eller mitt barnbarn Carmen står ut med att se på barnprogram i dag. De är skrikiga och beter sig inte naturligt.

Men så är ju Carmen också van att gå med mormor Marianne Lindberg De Geer på Stadsteatern och se deras föreställningar.

Carl Johan De Geer har alltid haft en förkärlek för serier och populärkultur. Jag frågar honom om han tycker att det är det fel att ändra i gamla serietidningar och filmer som Tintin och Pippi.

– Debatten har blivit överkänslig, men det räcker att de finns på biblioteket, man behöver inte göra nyupplagor av otidsenliga synsätt och fördomar. Inte heller använda ord som negerboll och negerkung.

I dagens medieklimat är 60-talstidskriften Puss som De Geer var involverad i uppfriskande. Den gavs ut i 10 000 exemplar, utan förtjänst. De två kronorna fick försäljarna till sin egen försörjning.

– I Puss riktade vi in oss på specifika frågor, som USA:s utrikespolitik, där ju mitt grafiska blad USA – mördare beslagtogs och förstördes av polisen vid en utställning, vilket gjorde mig mycket ledsen.

I dag ter sig verken harmlösa, men då ansågs de vara skymfande av utländsk statssymbol.

De Geer anser att konsten fortfarande utsätts för samma form av censur, och försvarar därför Lars Vilks rätt att ställa ut sin rondellhund. Men är det värt alla de konsekvenser och motsättningar det fört med sig?

– Det tog enorma proportioner och var inget han själv kunde förutse. Men brottet blasfemi – att häda – gäller inte i Sverige och den sekulära världen.

De Geer gick ur statskyrkan som 20-åring, och anser fortfarande att all religion är vidskepelse. I filmen görs jämförelsen med Påskön, där avgudagestalterna som transporterades med hjälp av skövlade trädstammar tog sig allt mer gigantiska proportioner, vilket till slut ledde till civilisationens undergång. På samma sätt ser han hur vi i dag lever över naturens tillgångar blinda av en "skrattretande dumhet" i storvulna byggprojekt.

Filmen CJDG är ett betydelsefullt dokument över en kreativ människas samlade livsverk. De Geers konst kan fungera som en nagel i ögat och få människor att ifrågasätta sin egen trånga världsbild och uppfattningar om vad som är sant och falskt, ge nya perspektiv. Men visst kan man ifrågasätta synen på "konstnärens rätt" i fallet Lars Vilks, med tanke på syfte och följdverkningar.

Carl Johan De Geer själv stannar inte upp i sitt konstnärskap, vill inte stagnera. Att vara i ständig rörelse är sättet att mota döden, och nästa planerade projekt innebär ett fortsatt grävande i de egna rötterna.

– Min förfader Louis De Geer ägde ett slavfort i Ghana på 1600-talet och jag har träffat en brasiliansk ättling till en slav som var där. Det vore intressant att göra en film om.

Andra lösa planer har han tillsammans med Helsingborgs dagblads förre kulturchef Gunnar Bergdahl, som nyligen förlorade jobbet då Bonnierkoncernen köpte upp tidningen.

– Jag har föreslagit att vi ska återuppta vårt samarbete med olika kulturevenemang som vi gjorde på 1990-talet i Göteborg.

Stockholms Fria