I Hansa-studion i Berlin 1977.

Allkonstnär i ständig förändring

Publicerad:

David Bowie-utställningen på Martin-Gropius-Bau i Berlin är en fröjd för flera sinnen. Lasse Ekstrand fascineras av den mångsidige Bowie som aldrig förr.

Kultur
Utställning

David Jones, alias David Bowie, har aldrig tillhört mina personliga favoriter, om jag ska vara ärlig. Hans rollspel och förklädnader – som androgynen och alter egot Ziggy Stardust, eller andra fantasifullt utvecklade identiteter – har varken kittlat eller lockat.

Kanske kom han för sent in i mitt liv för att jag, gamle man, skulle hänga på. När han var på god väg att få sitt definitiva genombrott, snart upphöjd till avgudad ikon, hade politiken stulit min passion för rockmusiken; den konstform som tidigare varit allt i mitt liv. Och det var främst musiken jag förband med Bowie: Life on Mars, Heroes, Space oddity, Let's dance, för att nämna några sånger sprungna ur ett benådat ymnighetshorn. Inramning och iscensättning hade jag svårt för; en förminskad Bowie blev min reception av honom.

Mot den bakgrunden är det knappast med förväntansfulla och ivriga steg som jag beger mig mot Martin-Gropius-Bau i Berlin en kokande het julisöndag, 35 grader varmt, för att närma mig utställningen. Intresset har varit så stort att den förlängts. I mitt stilla sinne undrar jag, förstås en vild spekulation, om berlinarnas intresse för Bowie bottnar i samma berlinares påstådda fascination inför dragshows och erotiska utspel bortom könsgränser.

Av något skäl har jag alltid förknippat engelsmannen Bowie med just Berlin. Det Västberlin som en gång fanns, när Muren delade staden. Sjudande kreativt. Därför sökte sig många dit.

Bowie skrev för bara något år sedan den smått melankoliska Where are we now? som gestaltar den speciella Berlin-atmosfären på pricken; tillika en indirekt kommentar till den metropol där penningen alltmer regerar och föröder. ”Stoppa spekulanterna!” står det på många hus i Kreuzberg där jag bor. Kärleken till det Berlin, toleransens och konstens huvudstad, som fanns förr i högre utsträckning är mycket stark hos Bowie. Berlin som dröm och vision; lost paradise.

Jag strosar runt på utställningen med Bowies musik på hög volym i öronen. Det är så man bör se den, liksom tonsatt. Slås av hans mångsidighet, överrumplas av idémässig rikedom och estetiskt överflöd. Artisten Bowie. Elektronmusikern. Kompositören. Designern. Skådespelaren. Producent till Lou Reed och Iggy Pop. Uppräkningen kan fortsätta. Jag får känslan att han har levt många olika liv; hur i hela friden har han hunnit med så förbaskat mycket?

Bara de häftiga kläderna på utställningen är värda entréavgiften. En fotsid långrock i brun nyans skulle jag vilja stjäla med mig... Men det stannar vid köpet av en tröja med Bowies sminkade nuna på och en uppfordrande text för alla vankelmodiga: ”David Bowie is watching you.”

Hans bedrift som bildkonstnär av ett mer traditionellt snitt har gått mig förbi. Tavlorna ur hans hand är alls inte dumma. Man anar influenser från tysk expressionism. Målade i en den kritiska eftertänksamhetens ganska mörka period, när han tvivlade om musiken; hur han skulle gå vidare, om det alls var värt att fortsätta inom musikbranschen.

Utställningen fångar – eller ”tydliggör” kanske är ett bättre ord, för Bowie låter sig sannerligen inte infångas eller summeras – en allkonstnär i ständig rörelse och utveckling. Under flera decennier. Aldrig stannar han upp, tar sig ständigt vidare med nya infall och sprakande tankesprång.

Bowie förstod tidigt det visuellas betydelse. Därav illustrationerna och videofilmerna. Bilden som konstnärligt uttryck. Bowie has really been watching.

Någon, jag minns inte vem, har elakt sagt om Bowie att han har formats av tiden. Skickligt anpassat sig efter moden och trender, ridit på dem och kommersiellt utnyttjat sin förmåga. Jag vill snarare påstå att han har varit en av dem som format tiden. Liksom fyrtiotalisternas idoler Beatles och Stones en gång.

Man behöver inte ha Bowie och utställningen som skäl för att bege sig till Berlin. Men det är ett gott sådant, jag lovar!

Fria Tidningen