Anne Deval och Torbjörn Berg tillsammans med Ossi framför KKV:s talarstol.

Nackas kollektiva konstfabrik

Publicerad:

I Konstnärernas kollektivverkstad tillkommer en stor del av Stockholms offentliga konst. ”Det är lite av The facory det här, konstfabriken”, säger Torbjörn Berg, som sitter i KKV:s styrelse.

Kultur
Konst

På Planiavägen 28, ett stenkast från Sickla köpcenter, står Fordonsmäklarnas blankpolerade bilar uppställda utanför en före detta fabrikslokal. Det känns inte som något centrum för konstskapande, och jag går längs hela långsidan av byggnaden innan jag upptäcker att Konstnärens kollektivverkstad håller till på övervåningen. På en yta som av ekonomiska skäl krympt från 2 200 till 1 400 kvadratmeter ryms ett flertal verkstäder där man kan skapa konstverk i stor skala och använda maskiner som de flesta konstnärer inte har tillgång till i den egna ateljén. Här kan man bland annat gjuta i betong och brons, arbeta med textil och emalj och framkalla i ett analogt fotolabb.

Anne Deval och Torbjörn Berg, ordförande och sekreterare i KKV:s styrelse, tar emot mig utanför ett minimalt kontor tillsammans med uppmärksamhetstörstande hushunden Ossi. Bredvid dem står en byggstege, omgärdad med målade träspjälor och försedd med en utsträckt hand och en mössa med stålhår.

– Det är talarstolen som ska användas vid nästa föreningsmöte, säger Torbjörn Berg.

Överallt syns spår av att det inte är någon vanlig verkstad. På ett bord står en colaburksblomma av Kjartan Slettemark och fönstret till bildarkivet liknar smältande ögon.

Anne och Torbjörn visar mig runt i lokalerna, med Ossi svansande kring våra ben i ständiga försök att sno åt sig kroppskontakt. Inne i Monumentalateljén, som är det största rummet med högt i tak, arbetar Mats Westerberg med delar till en Pelle Svanslöspark som Uppsala kommun beställt. Parken ska ligga bakom Carolina Redeviva, i Engelska parken, och planeras stå färdig i juni.

– Det var några konstnärer som startade KKV med idén att man ska kunna utföra sånt som man inte kan göra i sin ateljé. Det handlar mycket om den här maskinparken vi har, som har byggts upp successivt, säger Anne Deval.

– Det är lite av The facory det här, konstfabriken, säger Torbjörn Berg, som själv är skulptör och bland annat har gjort hundarna vid lekplatsen i Björns trädgård.

De beskriver Konstnärernas kollektivverkstad som något unikt, även internationellt.

– Några franska konstnärer som var här trodde inte sina ögon. Det finns knappt något sånt här i andra länder, säger Anne Deval.

Konstnärernas kollektivverkstad har funnits sedan 1969 och har i dag 800 medlemmar, varav ungefär hälften är aktiva. Förutom medlemsavgifter finansieras verksamheten genom bidrag från bland andra Stockholms läns landsting och Stockholms stad. Ekonomin är ansträngd och de har blivit tvungna att hyra ut vissa lokaler. När jag frågar om de hotas av nedläggning beskriver de det hotet som permanent, även om det inte är direkt överhängande.

– För två år sedan fick vi halverat bidrag från Stockholms stad, 600 000 kronor mindre helt plötsligt. Då blev det kris här, säger Anne Deval. Det är en hopplös situation att varje år inte veta hur mycket pengar vi ska få.

De är båda kritiska till att Stockholms stads stöd till kultur ändrats från verksamhets- till projektstöd.

– Vi har ju en kontinuerlig verksamhet, då ska man inte behöva sitta och pilla i små detaljer, säger Torbjörn Berg.

– Allt kan låta väldigt dystert, men det har samtidigt skett en föryngring, vi har fått många yngre konstnärer hit som vill jobba tillsammans. För 6–7 år sedan var det bara gamla människor här, säger Torbjörn Berg.

De betonar vikten av gemensamt arbete, att det inte skulle fungera annars, om inte folk ställde upp för varandra.

– Det bygger mycket på det kollektiva, och att folk jobbar ideellt. Styrelsen får ingen ersättning heller. Det är ju inte hållbart i längden. Man önskar att vi kunde få stöd till någon slags ersättning för personal. Det är ju ändå en rätt stor verksamhet att driva, säger Anne Deval.

När det är dags att gå får jag skjuts av Torbjörn Berg. Vi kör förbi raden med bilar till försäljning och svänger in mot Söder. Torbjörn ska medverka i en westernfilm.

– Den handlar om en by som ligger inne i ett hotell, kan man säga. En psykoterapeut och en självutnämnd präst har tagit kontroll över byn.

Själv spelar Torbjörn hämnare. Filmen är inte tänkt att generera vinst, men är ett av flera projekt Torbjörn Berg är inblandad i. Han är tvungen att jobba med flera saker parallellt för att kunna försörja sig som konstnär.

Rosten på volvobilen vittnar om att andra värden än pengar står i förgrunden.

Stockholms Fria