Ramtin Parvaneh och Emelie Strömberg spelar sig själva som sjuåringar i Backa Teaters nya föreställning 2556 dagar.

Starkt om sjuåringens värld

Publicerad:

Strålande ungdomsteater, tycker Tobias Holmgren om 2556 dagar.

Kultur
Teater
Barn & Ung

Jag har svårt att minnas hur jag resonerade när jag var sju år gammal. Alla minnen grötas samman till en sörja med enstaka färgstråk som klassfest, julafton 1991, och serietidningsläsning vid Skitabäcken, som vattendraget intill vårt villaområde kallades.

Efter att ha sett Backa teaters föreställning 2556 dagar förstår jag kanske inte mig själv bättre, men jag vet i alla fall att jag inte är ensam. Ensemblen gestaltar den märkliga värld sjuåringar lever i så inlevelsefullt och trovärdigt att publikens vuxna nästan rodnar, medan de förstaklassare som ser pjäsen förtjust känner igen sin egen vardag, och ivrigt konverserar med skådespelarna (vilket förstås inte alltid är så praktiskt).

En avgörande ingrediens är att de sju på scenen spelar sig själva som barn, eller åtminstone verkar göra det. ”Allt det här har hänt på riktigt”, intygar Emelie Strömberg några av barnen efter föreställningen. ”Josefin [Neldén] tappade verkligen bort sin mjukiskossa och många av mina husdjur blev faktiskt påkörda av tåget.”

Fair enough. Det viktiga är trots allt inte sanningshalten utan att regissör Johanna Larsson har lyckats hitta känslan. När man är 2556 dagar gammal blir man upprymd utan rimlig anledning, upprörd på lika svaga grunder. Promenaden hem från skolan kan vara ett äventyr bland mytologiska figurer och superhjältar, medan förlusten av ett mjukdjur leder till en livskris som får en att knacka dörr i hela stor-Göteborg.

Har du någonsin försökt leka med en sjuåring vet du att klara strukturer inte uppskattas. Barn vill inte begränsa sig till något så inskränkt som att stanna i en och samma roll under lekens gång. Det här flitiga hoppandet mellan rollfigurer etableras tidigt, när Ulf Rönnerstrand går från att vara sjuåriga Ulf på ridskola till att spela en illa omtyckt överklasstjej. Minuten efter är han sig själv igen (”Okej, nu är jag jag!”). Snyggt, smidigt, och det verkar inte förvirra dem i publiken som verkligen är sju år gamla. Kanske för att de kan spelets regler.

Detta kaotiska drag i barnleken har också gett form till hela pjäsen. Visst finns här röda trådar, som Josefins ständiga skuldkänslor över att ha mobbat sin klasskompis, och det utanförskap som läsaren Kjell [Wilhelmsen] befinner sig i. Men i övrigt är föreställningen anekdotiskt uppbyggd, och saknar mitt och slut i traditionell mening.

Var och en av ensemblens skådespelare får någon episod ur sin barndom uppspelad. Vi följer med när Emelie lär sig läsa – en händelse som i hennes minne involverade konfetti, vind i håret och pompig segermusik – och när Ramtin (Parvaneh) tar till storlipen då han blir pussad av några äldre flickor. Vi ser uteslutandets mekanismer i aktion, de som följt med oss till våra vuxna arbetsplatser (även om vi blivit bättre på att kamouflera dem), och hur en förälders förmanande röst kan väga lika tungt som hela jordklotet på sjuåringens späda axlar.

Allting är i vanlig ordning kompetent, drivet och roligt. Backa teater fortsätter att skörda framgångar med sitt byggande av barndomens encyclopedi. 2556 dagar framstår som den hittills bästa delen hittills i sviten som utgörs av bland annat Run for your life, Kicktorsken och 4018 dagar – den sistnämnda även den regisserad av Johanna Larsson.

Sammanfattningsvis är det en märklig, infallsrik, underbar, terapeutisk, glädjande och upprörande föreställning, vars enda timme motsvarar många tusenlappar i psykologavgifter. Se den.

Göteborgs Fria