Lämmeltåg. Det är så det ser ut. När alla springer i flock efter någon sorts ansiktslös varelse som ropar Lita på mig! Budskapet är: Det finns bara en väg, ett sätt att förhålla sig, spring som fan, spring så fort så att du inte hinner tänka på vart du springer.

Så har då ett nytt grönt parti bildats. Förvånande? Nej, inte alls. Det är en naturlig följd av Miljöpartiets utveckling de senaste åren. Ju mer partiet föll in i blockpolitikens träskmarker, desto mer fjärmade man sig från den gröna ideologi som partiet med sådan möda försökt bygga upp under två decennier.

Under höstens valrörelse träffade jag en socialdemokratisk valarbetare som delade ut broschyrer med parollen Socialdemokraterna – Tillväxt sedan 1889. Jag frågade honom, där han stod framför valstugan, om han visste hur många valstugor man haft om man 1889 börjat med tio stycken i hela landet och sedan ökat med tio varje år. Jodå, dryga tusen valstugor hade man haft. Inte så illa, kom vi överens om.

Det finns ett ord som de politiska partierna har tappat bort. Ordet är vision. Partierna har inte längre visioner, de har blivit administratörer av tillväxt- och konsumtionssamhället. Allt som ligger utanför de politiskt korrekta ramarna – det vill säga tillväxt som mål och medel – beskrivs som ”plakatpolitik” och ”orealistiskt”.