Recensioner | Anders F Rönnblom är en av svenskt musiklivs mest oförtjänta doldisar. Den dästa Uppsalapubliken fick i lördags höra valda delar ur en 40-årig låtskatt som känns påtagligt aktuell, skriver Anders Larsson.
Recensioner | Trumpetaren Roy Hargrove med band lyckas med konststycket att smälta samman jazz, funk, gospel och soul utan att det känns krystat. Anders Larsson är imponerad.
Aijaz Rahi/AP/Scanpix
Brittiske gitarristen John McLaughlin har sedan genombrottet med Miles Davis band i slutet av 60-talet sökt jorden runt efter olika musikaliska impulser. I helgen spelade han på Uppsala konsert & kongress.
Kulturnyheter | Bredvid mig sitter två killar i 25-årsåldern – uppenbarligen gitarrister – som medan kvällens konferencier håller sin alltför långa inledande presentation av huvudakten diskuterar allehanda kända jazzgitarristers olika egenskaper. Lyckligtvis tystnar de när ljuset dämpas och John McLaughlin själv äntrar scenen med sina kompmusiker.
Maja Suslin/Scanpix
Theresa Andersson ska ses live. Bilden är från förra årets jazzfestival i Stockholm.
Recensioner | Theresa Andersson – bland annat känd från Youtube med charmiga Na na na – dansar fram mellan samplingspedaler, trummor, fioler och gitarrer. Kanske är det lite väl tillrättalagt, tycker Anders Larsson.
Stephen Chernin/AP/Scanpix
Allra bäst blir det när Rickie Lee Jones är ensam med en akustisk gitarr. Bilden är från en konsert 2001. (Bilden är beskuren.)
Recensioner | Rickie Lee Jones har varit verksam i snart tre decennier och i den pågående turnén lyfter hon låtskatter från sin imponerande karriär. Förra veckan besökte hon Katalin i Uppsala.
Recensioner | Förtjusande Imogen Heap drog fulla hus under sitt första Sverigebesök. Med allehanda manicker och klaviaturer bjuder hon på en fluffig ljudbild, skriver Anders Larsson.
Recensioner | Pat Metheny är på turné med en orchestrion, en uppfinning som gör honom till en verklig enmansorkester. Men ser han inte lite ensam ut där på Konserthusets scen? undrar Anders Larsson.
Snacket om The Artist började vid vissa festivaler förra året, har fortsatt skramla under hösten och utvecklats till högljudda skrin av lycka under Hollywoods "awards season". Filmen är gjord av en relativt okänd regissör med ett namn som är nästintill omöjligt att stava rätt (Michel Hazanavicius), med två relativt okända skådespelare (Jean Dujardin och Bérénice Bejo) i huvudrollerna. Dessutom är den en stumfilm. Så, vad är grejen?