Landet Annorlunda
Det är svårt att inte se det sexistiska i det danska tv-programmet Blachman, skriver Nina Gren.
Normbrytande nyheter
Det är svårt att inte se det sexistiska i det danska tv-programmet Blachman, skriver Nina Gren.
Söndagseftermiddag. Min tur att städa. Plockar upp tidningar till pappersinsamlingen. Dammar av alla våra grejer. Grejer, grejer, grejer.
I somras flyttade en bekant tillbaka till Stockholm från USA.
En lättsam krönika, Nina. Inget om hemskheter som sker, inga moralkakor om vad du tycker folk ska göra. Okej?
När min morfar dog la jag beslag på ett kuvert med bilder från hans beredskapstid. Unga leende män i vinteruniform som håller om varandras axlar på bild efter bild. Morfar i en enorm vit pälsmössa ovanpå hans lite utstående öron. Han skulle försvara Sverige.
Varenda gång jag träffar någon av mina klasskamrater från grundskolan så pratar vi om det.
Måndag i januari. Trots en alldeles förträfflig helg fylld av födelsedagsfirande med nära och kära är det likväl en mycket tung dag. Jämngrå himmel över Köpenhamn. Mina ben känns blyfyllda, nedtyngda. Till och med kläderna känns tunga; det är som om de drar ner mig mot marken. De flesta av oss har väl sådana dagar.
Regeringsskifte i Danmark! ”Äntligen” säger många köpenhamnare. Äntligen kommer Dansk Folkeparti (DF) som knappt ens försöker skyla över sin främlingsfientlighet att sluta styra invandringspolitiken, äntligen kommer vi att kunna återupprätta människovärdet och vanlig anständighet. ”Al hamdulilla” säger mannen som arbetar tolv timmar per dygn i kiosken på hörnet, ”tack å lov är det över”. Kvinnan som varje måndag tömmer min papperskorg och sopar golvet på mitt kontor på universitetet ler också i mjugg.
”En sommar går förbi. Den är alltid lika kort. Den är drömmen om allt man kunnat vinna.” Ännu en sommar på Västbanken. Fyra futtiga veckor som känns oändligt fulla av händelser och möten men också av leda och frustration.
© 2024 Fria.Nu