Recension


  • Vad Wikileaks har åstadkommit är mycket större än dess fixstjärna Julian Assange. Men storyns dramatik lockar journalister.
Fria Tidningen

Wikileaks bragder i ny belysning

We steal secrets är tack och lov inte bara historien om Assanges uppgång och fall utan ger en djupare bild av organisationen och dess avslöjanden, skriver Andreas Hedfors.

Under loppet av något år offentliggjordes mycket av det som är värt att veta om hur Irakkriget, Afghanistankriget och den amerikanska diplomatin har sett ut de senaste åren. Är det någon som minns det? Är det någon som brytt sig, som har läst några av dokumenten?

Men så är det. Enorma mängder hemligstämplat material avslöjade dels grava missförhållanden med urskillningslöst våld mot civila och delaktighet i tortyr, dels att USA:s UD-tjänstemän sedan 1966 skriver nyktra och insiktsfulla sammanfattningar av läget i huvudstäder världen över.

Wikileaks historiska publiceringar 2010–2011 är så svåra att överblicka att det är lätt att bortse från dem och istället minnas den mänskliga sagan. "Wikisåpan", om hur en cool hackerorganisation fångade miljontals människors hopp, steg upp som en sol och sedan föll som en pannkaka, neddragen av sin briljante men högmodige fixstjärna Julian Assange.

Veteranfilmaren Alex Gibney går tack och lov inte i den fällan med sin över två timmar långa dokumentär We steal secrets. Den 59-årige amerikanen som också bland annat gjort dokumentär om Enronskandalen och Oscarsvinnande men okända Taxi to the dark side har bättre omdöme och tydligare moralisk kompass än de nyhetsjournalister som nöjt sig – och än i dag nöjer sig – med Wikileaks-historiens extrema dramatik.

We steal secrets tar oss med på flera hisnande resor samtidigt. Vi får följa den australiensiske anarkist-hackaren som, antyds det, nästan sabbar en rymdraketuppskjutning och sedan lanserar en funktion för globala läckor om korruption. Redan då tycks han ha spottat ur sig bländande frihetliga citat som snart skulle trollbinda så många, som "you talk of times of peace for all and then prepare for war".

Och vi läser andlöst chatten från en anonym och tragiskt malplacerad underrättelsesoldat i Irak om hur han håller på att gå sönder inuti – och samtidigt läcker USA:s hemligheter.

Historien om Wikileaks har otaliga vändningar, svävar i ett spänningsfält av starka politiska intressen och är kantad av sidospår. Men trots sin längd blir filmen aldrig seg. Intensiva intervjuer, suggestiva animationer och knäppa bilder på Assange på en studsmatta håller tittaren vaken. Gibney är samvetsgrann och kompromisslös.

Därför får vi träffa de brittiska journalister som länge samarbetar med Wikileaks och Assange och som betonar att om dessa mellanhänder ska straffas för något så ska New York Times ansvarige utgivare, som också publicerade, ha samma straff. Därför får vi träffa Anna, den svenska kvinna som för kanske första gången berättar om den så osannolika men ändå uppenbarligen verkliga händelsen när Assange fular sig i sängen och sedan vägrar hivtesta sig.

Och därför tvingas vi krypa under huden på Adrian Lamo, den smärtsamt ynklige person som lät Chelsea (som hon numera heter) Manning lätta sitt hjärta, bara för att senare ange henne – med isolering och ett 35-årigt fängelsestraff som följd.

Ett perspektiv som Gibney helt utelämnar är det icke-västerländska: objektens och offrens, de som utsätts för den amerikanska krigföring och maktutövning som nu exponerats. Men We steal secrets hjälper oss att se nyanserna och perspektiven i en typ av skådespel som i år fortsatt med Edward Snowden och NSA-läckan.

Karaktärerna är påfallande ofta högintelligenta datanördar som sticker ut socialt. Men de har ett osvikligt kurage i att blottlägga maktens lögner, förmynderi och omänsklighet. För detta lider de just nu för vår skull. Och vi är fria för deras.

Fakta: 

Film

We steal secrets. The story of Wikileaks

Regi: Alex Gibney

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sagornas saga utan bouquet

Recension

Hobbit är ett trevligt pojkäventyr med Indiana Jones-vibbar. Men karaktärerna får aldrig bli psykologiskt intressanta, skriver Andreas Hedfors.

Fria Tidningen

Rebell som vill vara till lags

Recension

Jan Guillou har skrivit en bok om sitt eget liv. Den är såklart högintressant: om hans bakgrund som Palestinaaktivist och kommunist, om hans besvärliga balansgång mellan journalistik och politik. Fram till 1980-talet glöder det – men sedan tycks cynismen ta överhanden.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu