De vill ge asylsökande och papperslösa en röst | Fria.Nu
  • Framme i Kaxholmen efter två mils vandring är det dags för gruppfoto och akrobatik.
Fria Tidningen

De vill ge asylsökande och papperslösa en röst

På fredag anländer Asylstafetten till Stockholm efter en månads vandring. Frilansjournalisten Elin Lindman vandrade med några mil och har träffat några av människorna som vill ge asylsökande och papperslösa en röst.

Det är en solig måndagsmorgon i slutet av juli. I Jönköpings Kulturhus, där de cirka 40 vandrarna slagit läger för natten, är frukosten just uppäten. Väskorna packas och skavsårsplåster klistras på. Strax innan vi ska börja dagens två mil långa vandring svänger det in en bil på parkeringen med två kvinnor som bjuder oss på energidryck. Det har tydligen hänt ofta under vandringen att folk stannar till på vägen, bjuder på bullar, vatten, glass. För att inte tala om alla längs vandringen som öppnar upp sina hem och bjuder hela truppen på mat och sovplats. Folk är ett underskattat folk hör jag någon sammanfatta saken.

Först går vandringen genom Jönköpings centrum. Vi stannar till utanför Migrationsverket och de slagord som burit gruppen ända hit och som ska eka ända fram till Stockholm fyller gatan.

– Ropen skalla, papper till alla!

– Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal!

Vandringen går vidare längs Vätterns strand där semesterfirarna förvånat stirrar på det långa tåg som drar förbi. Det delas ut flygblad och det vinkas. En tant på en trottoar ser på oss, lyfter ena armen och utbrister:

– Heja alla!

Längst fram i stafetten går Ali Ahmadi. Asylstafetten är hans idé.

– Jag tänkte på min egen situation och på hur jag kan förklara den för andra människor och jag tänkte på andra människor som är papperslösa eller asylsökande och på hur vi kan hjälpa dem. Jag kom på att vi ska vandra och berätta om våra liv, om vad som hände med våra liv, säger han.

Ali tillhör folkgruppen hazarer vars religion, språk och utseende gör att de förföljs i hemlandet Afghanistan. Därför flydde Ali och hans familj till Iran när han var fyra år gammal. 2006 flyttade han ensam till England och ansökte om asyl, var där i tre år och tvingades sedan att åka tillbaka till Afghanistan. Även fast Ali hade bott åtta år av sitt liv i Iran hade han inget pass eller visum. Så när han återigen lämnade Afghanistan gick resan via Iran till Italien, där han ansökte om asyl. Han berättar att han då undrade hur länge han skulle överleva. Han bodde på gatan och gick varje dag från kyrka till kyrka för att få tag på något att äta. Slutligen bestämde han sig för att komma till Sverige men eftersom han redan hade ansökt om asyl i Italien så måste han åka tillbaka dit, menade de svenska myndigheterna.

– Sedan gömde jag mig i 18 månader och nu sedan tre månader är jag asylsökande. Jag har förlorat så många år av mitt liv och det är därför jag gör det här. Jag kan inte bestämma över mina dagar och bara gud vet när jag får svar från Migrationsverket.

Framåt kvällen är vi framme i den lilla byn Kaxholmen där kyrkan tar emot oss. Matmor har lagat mat till oss hela dagen. På kvällen berättar Abbas, en 20-årig kille från Afghanistan om sitt liv. En man som lyssnat säger att han tror att de flesta i Sverige inte har en aning om hur asylsökande har det. Att den här stafetten skapar ringar på vattnet och att vi sedan tillsammans kan påverka asylpolitiken.

– Asylstafetten är en början men vi kämpar vidare, vi kämpar för alla som kommer efter oss, avslutar Abbas.

En annan av vandrarna är Parvaneh Hajilou. Hon är 54 år och har varit i Sverige i två år och tre månader. Hon kommer från Iran och lever i dag som papperslös i Sverige. Hon var politiskt aktiv i vänsterrörelsen i sitt hemland och på grund av det tvingades hon sitta i fängelse i fyra år.

– Vi hade det mycket svårt och mina söner var rädda då de hotade oss. När jag tänker på mina söner och på mitt liv så blir jag besviken. Varför skulle man komma och stanna här om man inte har problem där?

Nu är det fyra månader sedan Parvaneh Hajilou fick avslag på sin asylansökan.

– Jag kommer över det men jag tänker på andra. När Abbas berättade sin historia ikväll, när ungdomar har det svårt. Jag tänker på dem.

Parvaneh vill följa stafetten till Stockholm trots att de skadade hennes fot i fängelset i Iran för att få fram information om hennes politiska rörelse.

– Så jag försöker gå försiktigt. Men jag gillar Asylstafettens idé och metod och jag vill fortsätta vandra världen runt för det här.

Ali Ahmadi är nöjd över den stora uppslutningen. Han trodde från början att han skulle få vandra Asylstafetten med endast de tre vännerna som tidigt sa att de skulle följa med honom.

– I början var det bara en galen idé och nu gör vi det. Jag är så klart nöjd med att så många fler anslutit sig och att vi får uppmärksamhet, för det var det som var meningen. Att säga: Vi är här. Nu hörs våra röster.

Fakta: 

Asylstafetten:

Den 14 juli startade Asylstafetten från Malmö. Vandringen beräknas ta 34 dagar och på fredag, den 16 augusti väntas deltagarna nå fram till slutdestinationen Stockholm. Syftet är att synliggöra situationen för asylsökande och papperslösa i Sverige och initiativtagarna har själva direkt erfarenhet av svensk flyktingpolitik. Vandringen går via 37 orter där det vid varje stopp planeras bland annat tal, workshops, debatter och filmvisning.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

”De kan sänka en båt men inte en rörelse”

Israel–Palestina

I förra veckan attackerades Ship to Gazas båt, som i juni skulle segla från Gazas hamn med produkter från lokala producenter. Nu är det oklart hur det blir med aktionen.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu