Till vänster bakom domarbänken kommer Beate Zschäpe in i rättegångssalen. I handen: en vit HM-påse som innehåller hennes laptop. På datorn kan hon läsa vad de främsta tyska utredarna har sammanställt om henne och terrorgruppen NSU, Nationalsocialistisk underjord. Utskrivet omfattar det mer än 600 pärmar. Bildande av en terroristisk organisation, medhjälp till tio mord, två bombattentat och 15 rån. Så lyder de federala åklagarnas anklagelser mot henne.

Även om Beate Zschäpe inte själv har skjutit vid morden på nio invandrare och en polis mellan åren 2000 och 2007, utan alltid nynazisterna Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, och bara i ett fall ska ha setts av ett vittne vid brottsplatsen, var hon i åklagarnas ögon en likvärdig del av ett ”mordkommando”. Vid processens inledning irriterade hon ännu offentligheten med byxdress, blus och demonstrativt gott humör. ”Djävulen har gjort sig fin”, skrev Tysklands största kvällstidning ”Bild”.

Men ju längre processen har pågått, desto allvarligare verkar även den huvudåtalade bli. I juni när för första gången två medåtalade före detta vänner och medhjälpare kom med sina utsagor om nynazisterna som 1998 gick under jorden, korsade Zschäpe avvärjande armarna framför sig och halkade oroligt fram och tillbaka på stolen. Ifall domstolen i München går på åklagarnas linje, kommer 38-åringen sannolikt förbli i fängelset tills efter sin 60:e födelsedag.

Fast till ett domslut är det en lång väg kvar. De båda nynazistiska mördarna Mundlos och Böhnhardt begick självmord efter att ha blivit avslöjade och den misstänkta medbrottslingen Beate Zschäpe tiger. Rätten måste därför bedöma de många ledtrådarna för att avgöra vilka straffrättsliga åtalspunkter som Zschäpe slutligen kan dömas för. Processen, som har pågått sedan 6 maj, är den viktigaste rättegången mot nynazister i förbundsrepublikens historia.

Redan nu går det att förutse att den kommer att sträcka sig ända fram till år 2015. Ett ögonkast in i rättegångssalen A 101 i domstolen i München tydliggör omfattningen. De 51 åskådarna och 50 journalisterna har förvisats till en balkong, för att under dem ge plats åt NSU-terrorns cirka 80 drabbade samt deras fler än 60 advokater. Ett så stort antal målsägande har inte funnits i förbundsrepublikens historia.

Offrens företrädare gjorde redan i processens första vecka klart att de inte tänker spela någon passiv roll. Deras syfte: Maximal genomlysning – också av alla fel och misstag som gjorts av polis och underrättelsetjänster. Det är även målet för de inte mindre än fyra undersökningskommissionerna som tillsatts av delstatsregeringarna Thüringen, Sachsen och Bayern samt förbundsdagen i Berlin och som ska granska den tyska säkerhetsapparaten.

Bara 84 kilometer från hemstaden Jena kunde de efterlysta nynazisterna hålla sig gömda i Zwickau i delstaten Sachsen – och utan att upptäckas av säkerhetsmyndigheterna utöva rån, mord och attentat. Det fastän polis och underrättelsetjänster har haft ett flertal avlönade informatörer operativa i deras omkrets. Inte mindre än fyra chefer för underrättelsetjänsterna har under de senaste 18 månaderna behövt avgå till följd av NSU-fiaskot. ”Vårt 11:e september” har chefen för den federala åklagarkammaren Harald Range talat om.

De tyska underrättelsetjänsterna hade under åren 1998 till 2001 tillräckligt med spår för att leda dem till slutsatsen att de tre nynazisterna hade bildat en underjordisk beväpnad grupp. Men den mest laddade informationen rann ut i apparaten, polisens utredare fick ingen vetskap om den.

När nazisternas mordserie på småföretagare med turkiskt och grekiskt påbrå började i september 2000, utgick utredarna nästan uteslutande från tesen att kriminella utländska organisationer låg bakom dåden. Offren blev medskyldiga. Polisen avlyssnade anhörigas telefonsamtal, buggade deras bilar och slussade in hemliga utredare i deras närmiljö. Där fick de gång på gång höra en annan teori: “Morden har en högerextrem bakgrund“. Polisen tog den inte på allvar.

Ändå verkar NSU ha omsatt exakt det som propagerades i den militanta ”Blood & Honour”-scenens strategidokument runt millennieskiftet: Det ”ledarlösa motståndet” i små underjordiska celler. Som förebild nämndes i dessa manualer till raskriget också John Ausonius, Lasermannen, som i början av nittiotalet upprepade gånger sköt på invandrare i Stockholm och Uppsala och dödade en man. En möjlig parallell som de tyska myndigheterna först upptäckte när det var för sent. ”Denne rasistiskt motiverade förövares operativa handlingsmönster liknar på ett uppenbart vis NSU:s”, skrev den federala åklagarmyndigheten i sitt åtal mot Beate Zschäpe och fyra misstänkta medhjälpare.

Rapporterar för die tageszeitung om den pågående NSU-processen och undersökningskommissionernas arbete.Översättning av Pär Plüschke.