Synpunkten


Maria Padrón Hernández
Fria Tidningen

Bagage som väger tungt

Maria Padrón Hernández om ett konsertbesök som skapar ekon av obehagliga minnen.

Det finns tidsmaskiner, jag lovar. Min tidsmaskin kräver att jag förflyttar mig nästan 300 kilometer österut till staden där jag föddes och växte upp. När jag är framme måste jag vänta på att solen går ner och sedan måste jag ta mig in till centrum. En handfull kvarter i en mellanstor stad i Östergötland vars namn jag inte vill minnas. Där stiger 1990-talet upp som en dimma från gatstenarna och asfalten. Träffar jag någon från förr, dricker jag alkohol, går jag till vissa platser, lyssnar jag på viss musik tätnar dimman och så är jag där igen.

Jag sitter i en bil och åker genom vinternatten. Imorgon är det konsert i Linköping. Kilometrarna rusar under oss, timmarna går. Jag är nervös men det är inte min kompis. Han har inget bagage kvar säger han. Vi står i kön utanför lokalen. Träffar folk. Jag anstränger mig för att blicken inte ska flacka, ängsligt söka skala bort tolv år på alla ansikten. Det blir så kul som man gör det. Slappna av.

Vi står några meter framför scenen och jag träffar få som jag ens känner igen, ännu färre som jag känner. Jag slappnar av. Min kompis står och pratar med någon bakom mig och knackar mig plötsligt på axeln. ”Känner du igenom honom?”, säger han med något konstigt i blicken. Humor och reservation. Jag tittar, skalar av åren. Inget. Vill inte vara återvändaren som överlägset glömt alla, börjat prata rikssvenska, är förmer. Så jag skrattar nervöst, rynkar ögonbrynen, lägger huvudet på sned. Min vän lutar sig fram och viskar ett bandnamn i mitt öra. Jag tittar på personen som jag nyss inte kände igen och dimman blir till något tjockt. Något som är svårt att andas. Jag ser att han känner samma sak.

Vad säger man? Han säger: ”Jag är inte sån längre. Inte så arg.” Jag säger: ”Inte jag heller. I alla fall inte på samma sätt.” Det var ju så det var då, säger vi. En konstig tid. Så mycket våld? Vi skrattar. Försöker skämta. Det går inte. Jag är nog fortfarande arg ändå. Drar upp gammal skit som han kanske inte förtjänar. Vad de kallade mig. Min kompis ser besvärad ut: ”Bra ändå att vi kan stå här och vara typ vuxna.”

Det fanns kategorier då, olika fack. Hippie, djurrättsaktivist, punkare, datakille, brud, nasse, feminist, kickers, antifascist, hockeykille, normis. Musik, kläder och politik var redan nerpackat i ett kit och det var bara att sätta igång. Vissa kunde välja och vraka, leka med attribut och glida emellan. Andra hade färre val och vissa blandade på sätt som inte var bekväma. En tjej som lyssnar på black metal, har konstiga efternamn och är revolutionär socialist? Jo, det fanns ett fack även för detta: kommunisthora.

Är det för att släta över som han börjar prata om vad som hänt med de andra nassarna nu när vi alla är typ vuxna? Ett par är helt utslagna. Någon klippte sig och skaffade sig en ekonomutbildning. Och du vet han som alltid var längst ner i hackordningen? Han sitter i Sverigedemokraternas ledning nu. Han skakar på huvudet. Konstigt va? Typiskt. Jag kan inte slappna av. Bagaget sitter kvar hos mig även om det kanske inte gör det hos honom. Han hoppade ur sitt fack till ett annat. Jag kan inte hoppa. Inte på samma sätt. Han ser besvärad ut och går. Det var väl jävligt onödigt, Maria?

Konserten sätter igång och vi dras med, sveps bort. Det är bra och det ska bli roligt. Inget har hänt och han var ju snäll. Då heilar killen som står framför mig.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu