Klas Lundström

Inledare


Klas Lundström
Fria Tidningen

Skräckens USA

Ett knallskott väckte panik en solig dag – i USA har skräcken blivit kollektiv, skriver Klas Lundström.

Solen skiner stark över Chicago och längs nöjeskvarteret vid piren smäller en båt av ett varningsskott. Alla som promenerar längs pirens utbud av båtutflykter, snabbmat och karuseller skriker till. Skriket mynnar ut i ett utdraget vrål, allt stannar upp. Sedan lägger sig skräcken, när insikten når fram att det bara var ett knallskott. Och inget terrorattentat. Rädslan bär många ansikten. Sedan terrordåden 2001 är rädslan i USA kollektiv. Den kollektiva skräcken är en följd av en nations förödmjukelse och förlorade oskuld, men också avsiktligt planterad i människors undermedvetna. I politiska syften, givetvis.

USA skulle behöva lämna den kollektiva skräcken bakom sig och ge plats för den kollektiva sorgen. Men mycket, och även detta, beror på huruvida den politiska och ekonomiska makten tillåter medborgare att vända blad, på riktigt. Vad skulle hända då? När någon slutar reagera med ryggmärgen och i stället analyserar situationen kan utgången bli en helt annan. Kanske den motsatta. I stället för att förhandla med vapen och utvidga drönarpolitiken skulle USA:s medborgare kräva fredliga metoder och ansvarsfull utrikespolitik. Eftertanke framtvingar ofta intressanta följdfrågor, till och med kritiskt tänkande. Är Barack Obama verkligen sugen på att tala inför en sådan väljarkår?

Genom att använda kollektiva nämnare alla kan relatera till kan man hålla kritiskt tänkande på avstånd från den politiska makten. Låter det konspiratoriskt? Naturligtvis, men sant. Längs samma pir i Chicago berättar Cathy, journalist och numera PR-konsult, om vikten av att låta 9/11 bli "en ögonöppnare". Hon ser ett mer slutet samhälle som nödvändigt: "Ser jag en väska stå utan tillsyn går jag och säger till en vakt eller polis. Så är det nu, vi kan ju inte lita på någon efter det som hände i New York. Tråkigt, men så är det".

Cathys ord följer andan i en nationell kampanj vid namn "If You See Something, Say Something": Om du ser något, säg något. Det kan vara kvarlämnade väskor, någon som ser skum ut, kanske någon du passerade på gatan som påminde om de där terroristerna från Dagestan? Ser du något, säg något! "Något" har blivit ett öppet hav för olika tolkningar. I USA har rättsväsendet skickligt och framgångsrikt utvecklat ett Stasi-liknande system där grannar spionerar på varandra i nationens intresse. Målet helgar medlen.

Men till skillnad från i det paranoida östtyska statsbygget spionerar amerikanerna gratis, övertygade om att friheten står på spel. "Vi är det bästa landet på planeten", hävdar med bestämd blick en man i norra USA, som tjänar tio dollar i timmen på ett arbete utan semesterersättning. På frågan vad det är som gör USA så bra svarar han blott med en blick, ungefär: Behöver jag verkligen svara på det?

Visst, USA:s autonoma övervakningssamhälle har inte kommit över en natt. I kölvattnet efter 9/11 kom U.S. Patriot Act som i olika etapper möjliggjorde övervakning utan brottsmisstanke mot såväl amerikaner som personer i andra länder. Och i skrivande stund har Barack Obama ertappats med att förlänga och fördjupa George W Bushs övervakningspolitik, med informationssamhällets mäktigaste aktörer (Microsoft, Facebook, Google, Twitter) som allierade.

En radiojournalist i Fargo, North Dakota, tror att det handlar om andra saker än den politiska maktens omtanke om sina invånare. Paranoian och rädslan för terrorattacker håller människor upptagna så att de inte ställer alltför kritiska frågor. Politik och ekonomi tenderar att gå varandras ärenden, tillstår han. "De påstår sig ha stoppat tolv terrorattentat tack vare storskalig och nationell avlyssning, men ändå hände dådet vid Boston maraton. Det går inte ihop, eller hur?". Rädslan i mångas ögon efter ljudet av ett knallskott i Chicago en solig junidag bekräftade den slutsatsen.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu